En helgsaga

Det var en gång en liten flicka, kanske var hon en sisådär tio-tolv år gammal, som gick och längtade till sommaren. Ja, hon längtade något alldeles förfärligt, faktiskt, för varje sommar fick hon flytta upp till fäboden med familjens djur. Uppe i fäboden fanns gott om saftigt gräs och enorma betesmarker där alla korna och getterna fick ströva, och en liten stuga där flickan fick bo. Resten av familjen var tvungna att ta hand om höskörden hemma på gården, och det gick ju rakt inte att ha djuren hemma då - det fanns ju inget bete. Därför tog man dem med sig till fäboden varje sommar och lämnade flickan där att ta hand om dem.
Somrarna på fäboden var bland det roligaste flickan visste. Där fick hon vakna av kornas råmande och getternas bräkande, kliva upp och gå genom daggen för att mjölka, själv använda separatorn, ysta ost och kärna smör och göra tusen andra saker alldeles själv.
När så sommaren äntligen kom och hennes mor och far lämnade några sista förmaningar om hur allt skulle skötas uppe i fäboden innan de själva återvände till gården, kunde flickan inte annat än le.
- Men var försiktig nu, sade hennes mor strängt. Och låt dig inte förledas av småfolket!
- Nej då, mor, sade flickan som hade hört förmaningen många gånger förr.
- De är sluga, de där små, sade hennes far. Se upp för dem! De kommer, ser du, och de är grå från topp till tå, och sen lurar de korna av dig.
- Jag ska vara försiktig, far, sade flickan. Jag har sett dem förr, vet far, och jag lyssnar inte på vad de säger!
- Du är då en duktig flicka, sade hennes mor, och så åkte föräldrarna.
Dagarna flöt förbi och allt gick bra för flickan. Hon gick ut varje morgon och mjölkade, hon bakade sig eget bröd och åt med lite av smöret hon kärnade, hon skar björkris och band till en helt ny kvast, ja, det fanns så mycket att göra varje dag, och varje kväll mjölkade hon igen. Visst kröp småfolket fram ibland och bad henne om saker, men hon travade alltid förbi dem utan att ge dem så mycket som en blick - även om det var svårt nog, för de såg så lustiga ut! Gråa kläder från den lilla toppiga luvan till vadmalsskorna, ja, till och med deras hud verkade ha en grå ton i sig, och deras sluga små ögon var lika grå som flickans var blå. Men flickan visste att man gjorde bäst i att strunta helt i dem, och gjorde det också.
Så, en morgon när hon var på väg ut för att mjölka korna och getterna, fick hon syn på en varelse som inte liknade något hon sett förut. Den var lite större än småfolket var, och även om den hade samma gråa färg så var kläderna fullständigt annorlunda! Borta var de små toppiga luvorna, de lustiga rockarna och bylsiga byxorna - istället hade varelsen på sig något som såg ut som en jacka med slag och bara tre knappar, under det en skjorta, och byxorna var smala och slätstrukna. De små vadmalsskorna var utbytta mot ett par eleganta som liknade de som flickans far brukade ha när de hade finbesök. Och ansiktet var ett helt annat! Istället för de sluga små ögonen och det illvilliga ansiktsuttrycket fanns där bara en tomhet. Flickan ryste av obehag när hon såg det - det var inte ens ett kallt beräknande, utan en likgiltighet.
- Du borde inte gå till djuren, sade varelsen plötsligt, med en obehaglig röst, liksom oljig, släpig och lika tom som ansiktet. De är farliga.
Flickan kunde inte hjälpa det; hon stirrade förundrad på varelsen. Så kom hon plötsligt på sig, och fortsatte frammåt med sin lilla mjölkpall och sin mjölkkruka. Den underliga varelsen betraktade henne där han satt på en sten, men han sade inget mer.
Det gick ytterligare några dagar. Varelsen satt kvar på sin sten, och varje gång hon gick förbi för att mjölka sade den samma sak. En morgon kunde hon inte hålla sig längre, utan frågade;
- På vilket vis menar du att de är farliga?
- De kan göra dig illa, svarade varelsen med den obehagliga rösten.
- Skulle Rosa och Maja och Blomma göra mig illa? utbrast flickan. Jag har kännt dem sen de var små kalvar; varför skulle de göra mig illa?
- Det vet du väl; djur är väldigt oberäkneliga.
Flickan skakade på huvudet, vände ryggen åt varelsen och gick för att mjölka. Men se; då hoppade varelsen upp på hennes rygg och klamrade sig fast!
- Du borde binda fast dem, viskade han. Då kan de inte stånga dig när du mjölkar.
- De har aldrig stångat mig, svarade flickan samtidigt som hon försökte slita varelsen från sin rygg, men han klamrade sig fast.
- Men för säkerhets skull, sade varelsen. Det skadar ju inte att vara försiktig.
- Lovar du att du hoppar av om jag bider fast dem? frågade flickan då.
- Jadå, svarade varelsen, samtidigt som han sträckte fram tjuderpinnar och kedjor. Flickan suckade och tjudrade alla kor och getter. Därefter mjölkade hon som hon brukade. Varelsen satt åter på sin sten och tittade på. När flickan sedan började ta loss djuren var han framme som ett skott igen.
- Du borde lämna dem bundna, sade han. På det viset slipper du gå och leta efter dem i skogen ikväll när du ska mjölka igen.
- Åhnejdu, det brukar aldrig vara några problem med att få hem dem, svarade flickan. De kommer av sig själva.
- Ja, men tänk om någon skulle gå bort sig, då får du en massa problem. Tänk om någon blir tagen av björnen! Nej, det är både enklare för dig och säkrare för dem att stå tjudrade här.
Flickan suckade. Nåja, tänkte hon, det kunde kanske inte skada att vara försiktig. Alltså lämnade hon djuren tjudrade och gick in i stugan med sin mjölk för att fortsätta med alla sina andra sysslor. Varelsen återvände till sin sten.
Så vid lunchtid, när flickan började plocka fram lite bröd till sig, hörde hon hur det knackade på dörren. Hon skyndade för att öppna, och fann varelsen stående där utanför.
- Skulle det inte smaka gott med lite färsk mjölk till brödet? frågade han och såg upp i flickans ansikte.
- Färsk mjölk? svarade hon oförstående.
- Jo, ser du, nu när djuren ändå står tjudrade kan du ju faktiskt passa på att mjölka dem så att du har färsk mjölk till brödet. Det skulle väl vara gott?
- Men djuren ska bara mjölkas på morogonen och kvällen, protesterade flickan. Mer mjölk än så klarar de inte av att producera.
- Äsch, svarade varelsen. Det ser du ju på dem att de är feta och välgödda - och inte undra på när de äter så mycket av det färska gräset här omkring! Inte tar de någon skada, det kan jag lova dig!
Tveksamt hämtade flickan sin pall och mjölkkruka. Nåja, tänkte hon, gör jag bara som den lilla grå herren ber mig om kanske han slutar snart. Och nog hade han rätt i att djuren var feta och välgödda - kanske skulle de inte ta någon skada av att bli mjölkade en extra gång, åtminstone inte idag. Och nog smakade det gudomligt gott med färsk mjölk när man var hungrig, det märkte hon när hon satte sig för att äta. Men innan hon blivit mätt knackade det på dörren igen. Det var varelsen den här gången också.
- Jo, sade den, eftersom jag var den som föreslog att du skulle mjölka igen, verkar det inte mer än rätt att jag också får lite av mjölken.
Flickan såg ner på det lilla krus som varelsen höll upp mot henne, och som han uppenbarligen ville få fyllt med mjölk. Inte kunde det skada, att ge bort så fjuttigt lite. Flickan tog emot det, gick in i stugan, fyllde det och tog med det ut igen.
- Här får du, sade hon, och stängde sedan dörren om sig.
När flickan ätit märkte hon att all mjölk inte gått åt, och hon använde den överblivna mjölken till att kärna smör. Tänk, så glada mor och far skulle bli om hon kom hem med lite extra den här sommaren!
Till kvällen, när hon mjölkat djuren igen (och se! De gav lika mycket som de brukade!) tänkte hon släppa dem från sina tjuder. Då kom varelsen fram igen.
- Inte ska du väl släppa lös dem? sade han. Tänk om de förirrar sig i nattmörkret. Tänk om de går rakt i famnen på en björn! Kom ihåg att alla de faror som fanns om dagen finns om natten också.
Flickan suckade och lät djuren stå tjudrade även under natten.
Dagarna därefter förflöt i likhet med den föregående. Flickan mjölkade på morgonen, mitt på dagen och på kvällen. Varje gång hon mjölkat kom varelsen med sitt lilla krus och bad om en andel. Flickan, som var alldeles uppe i att vara duktig och ordna mer smör och ost än hennes mor och far förväntade sig, fyllde det gärna; det var ju ett litet krus, inte gjorde det särskilt mycket från eller till. Dessutom var ju varelsen den som gett henne idén att mjölka mitt på dagen också, han kunde gott få sin belöning. Flickan märkte inte att kruset verkade rymma allt mer för varje gång och att djuren mjölkade mindre för varje dag. Däremot började hon bekymra sig över att de ätit upp gräset runt pålarna de stod bundna i, och ville flytta på dem.
- Oh, nej, det kan du inte göra, sade varelsen. Märker du inte att de är för farliga för att flyttas på? Rosa sparkade dig närapå igår. Nej, det är nog bättre att du slår lite gräs åt dem och ger dem.
Alltså började flickan ägna dagarna åt att använda den lie som fanns på fäboden. Till en början slog hon gräset som fanns närmast, men allt efter som dagarna gick fick hon gå allt längre för att hitta något gräs att slå. Det var tungt arbete att bära det tillbaka till fäboden, och all tid hon inte mjölkade eller sov ägnade hon åt denna syssla. Ju längre sommaren löpte, desto mer hålögd och utmärglad blev flickan, desto mer irriterade och magrare blev djuren, och desto fetare blev varelsen.
En dag, alldeles i slutet av sommaren, föll flickan ihop av utmattning ute i skogen. Hon orkade inte resa sig - och det orkade inte djuren där hemma heller. Getterna hade slutat bräka, korna hade slutat råma, och de hade alla gått i sin. I samma stund som allt brakade samman kom flickans föräldrar för att hämta hem flickan och djuren, och när de svängde upp med sin häst och vagn framför fäbodstugan såg de något klumpigt, grått försvinna i ett hujj upp mot skogen. De förstod att något var på tok. Modern skyndade sig att släppa lös djuren. Hon baxade upp dem och lockade dem med sig ut i skogen, där det fortfarande fanns gräs. Fadern gick ut och letade efter flickan, och fann henne utslagen på marken. Väl tillbaka i stugan berättade hon vad som hänt och bad om ursäkt; hon förstod nu att allt hon gjort var fullständigt tokigt.
- Men han såg inte ut som ett småfolk, snyftade hon. Jag trodde han var något annat.
- Det var han också, svarade fadern. Nej, småfolket är ute efter att stjäla djuren eller mjölken. Det du råkat ut för var något mycket värre; något som får dig att tro att du gör rätt när du gör fel, något som lurar och förvränger bara för att få makt över dig. Det kan inte finnas när människor tänker själva och inte överleva när överlevnad kräver verkligt arbete och inte utsugning. Det lever på att lura och binda producenter. Det måste du förstå, flickan min, att det som du råkat ut för, det var en politiker.