måndag, januari 12, 2009

Om jobb, trygghet och ekonomi

Igår skrev Magnus Henrekson, professor och vd vid Institutet för Näringslivsforskning, på DN Debatt om att LAS måste kastas i papperskorgen. Centerfolk jublade över slutsatsen.

En slutsats som naturligtvis i sig är lovvärd - det är bara det att den kommer med ett antagande om att vi har för lite trygghet på arbetsmarknaden idag, och att det är något som måste lösas med lagstiftning.

Idag skriver Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och ledamot av Globaliseringsråde, på SvD Brännpunkt om att man kanske borde införa ett generöst, allmänt avdragsbidrag för att folk som drabbas av uppsägning ska känna sig lite tryggare.

Samtidigt hittar jag via Dick Kling den skrämmande verkligheten: Var tredje svensk har ingen ekonomisk buffert.

Ja, vi behöver skrota LAS, och nej, vi ska inte ha ett generöst allmänt avgångsbidrag. Det är dags för svenska folket att bli vuxna nu. Det är dags för svenska folket att lära sig ta ansvar. Det är dags för svenska folket att inse sambanden mellan dagens enorma skattetryck, byråkratin och det som kommer ut i slutändan.

En människa med normal inkomst ska inte behöva ett avgångsbidrag. Hon ska klara av att spara ihop en buffert medan hon jobbar. Om jag med ett extrajobb max två kvällar i veckan klarar av att spara ihop till sommarhyran, betala den aktuella, ha mat på bordet, köpa ny kurslitteratur och fortfarande kan unna mig bio, fika och sådant, då ska det bannemej inte vara några problem för en människa med full lön.

Vuxna medborgare verkar ju ha samma förhållande till staten som som den här grabben till sin farmor, och tro mig, mitt råd till människan är inte att kräva ett tack, utan att sluta skämma bort sin sonson.

6 kommentarer:

Maria Antonsson sa...

Vilken verklighet lever du i egentligen? Hur i hela fridens namn skulle jag ha möjlighet att spara ihop pengar till en eventuell arbetslöshet när jag arbetar deltid som undersköterska, är ensamstående, och har försörjningsansvar för två barn? Ditt svar är väl att jag ska skaffa ett jobb till, som städerska eller nåt annat som man kan få utan högre utbildning, men hur kommer det då gå för mina barn utan någon vuxen förebild i närheten? Det är ju inte så att samhället ställer upp på dem - skatten jag betalar går ju inte främst till att satsa på ungdomsgårdar - allt för mycket av dem går åt till att subventionera de med förmögenhet och villa i Djursholm, de stackarna ska ju inte behöva betala så mycket skatt.

Anonym sa...

Lite blåögdhet avslöjas här.
Välkommen ut på arbetsmarknaden när du studerat färdigt, och inte nog med det, man ska få jobb, familj, vänner, fritid och ekonomi att funka.
Det är det största pussel du någonsin kommer att försöka lösa kan jag lova.

Men lycka till ska jag önska dig.

/Myran

projO sa...

Problemet är att man inte vill att folk ska spara. Man vill att folk ska konsumera, därför vill man ha olika typer av försäkringssystem som gör att folk inte spar själva, utan betalar en liten del av sin inkomst till en försäkring och spenderar resten.

Problemet som jag ser det, är att dessa försäkringar alltid förväntas vara statliga. Genom att folk aldrig tar aktiva val för att bygga sin egen säkerhet, lär sig människor aldrig att handla själva utan förväntar sig att staten ska ha täckt upp för varenda tänkbar situation.

Vad gäller övriga kommentarer kan jag bara säga att om man inte kan spara alls så lever man över sina tillgångar. Sen kanske man själv tycker man förtjänar den nivån man lever på, men kan man inte spara är verkligheten en annan. Det är ingen rättighet att ha en viss levnadsnivå, man ska försörja den nivån på egna ben.

Sen är det absolut ett problem att staten tar 50% av pengarna man jobbar ihop genom skatt och avgifter, för att inte tala om den 25% momsen på allt vi köper! Tog man bort detta hade pengarna räckt väsentligt längre och det hade funnits större utrymme att spara själv för egen trygghet och välja de försäkringar man själv anser viktiga.

Hanna Wagenius sa...

Maria Antonsson; I vilken verklighet lever du om du tror att andra människor är förpliktigade att lösa dina problem? Jag har inte valt att du ska bli deltidsarbetande undersköterska med två barn.
Och det pågår inte något subventionerande av Djursholmarna. De kanske bara slipper subventionera alla andra lika mycket.

Anonym 9:03 PM; Jag kan inte påminna mig om att jag påstått att livet är enkelt - däremot tycker jag att var och en måste ta ansvar för sig själv. Du har dina pusselbitar, jag har mina. Att tvinga folk att hjälpa varandra att pussla låter inte så jäkla trevligt i mina öron.

projO; Jag vet, läste i DN Ekonomi i onsdags att Kina vill få folk att sluta spara och börja konsumera. Jag måste själv säga att jag ser något sunt i sparandet. Försäkringar är naturligtvis också ok - de är ju lite som en typ av sparande.

Det är naturligtvis ett jätteproblem när staten får papparollen. Egentligen är det ju korporativistiskt att den ö.h.t. sysslar med försäkringar.

Francisco sa...

Vad jag undrar mest över är var folk egentligen tror att alla dessa "trygghetspengar" kommer ifrån. När man läser debatter som denna verkar det som om staten har ett val: dela ut pengar eller inte dela ut pengar, men för att kunna dela ut dem måste de först själas från de mest produktiva i samhället. Med vilken rätt? Varför har någon som "Maria Antonsson" rätt att leva på någon annans pengar bara för att hon inte kan ta ansvar för sitt eget liv? Hon får gärna betala en frivillig försäkring (med samma pengar som idag utgör hennes skatt), men hon kan inte förvänta sig rätten att få ut mer än hon lägger in bara för att behovet finns.

Vad hon säger är ju i princip att "mina egna pengar skulle inte räcka till att betala för en period av arbetslöshet om jag sparade dem själv istället för att staten tog hand om dem", och då blir aktiviteten "att betala skatt" bara ett alibi så att hon kan säga "titta, jag betalar skatt, därför ska jag få de pengar jag behöver i gengäld". Men på vems bekostnad och varför? För att Antonsson ska kunna äta kakan måste någon annan tvingas baka den åt henne, oavlönat så klart.

Sådan är socialismen.

Francisco sa...

Och projO, att man sparar pengar innebär inte nödvändigtvis att man lägger dem i en burk hemma i köket. Sätter du in pengarna på banken kan de lånas ut till aktörer inom näringslivet som investerar dem i produktion av mer välstånd. Varför skulle staten vara bättre på att allokera resurser till produktiva grenar av samhället?