Vi måste prata om The Hobbit

Jag ber om ursäkt för det här, kära eventuella kvarvarande läsare. Men ni måste förstå att långt, långt innan jag ens visste vad politik var så läste min pappa en bok för mig. Den boken handlade om en hobbit. Sen läste han tre andra böcker för mig, som handlade om andra hobbitar, och de här böckerna blev mig kärare än några andra böcker. När jag växte drömde jag om att få ha alvöron, och ibland om man fick arbeta alldeles fritt i skolan så satte jag och mina vänner ihop små frågesporter om världen där hobbitarna bor. Jag har liksom lajvat, och ja, som alv också, och jag har läst Silmarillion. För er som inte fattar är det lite en Tolkiennörds motsvarighet till att en kristen läser hela Bibeln i ett svep. (Fast inte riktigt lika långtråkigt, kan jag som ändå läst bägge gå i god för.)
Därför har jag, istället för att göra något vettigt, skrivit typ 17 400 tecken om den där filmen som kom nu i december som handlar om den första boken. Jag kunde ha gjort mycket annat med min tid, men vissa saker måste man skriva. Ni behöver verkligen inte läsa, men nedan följer i alla fall mina tankar om filmen. Jag tror att jag fått med nästan alla fel. Om jag gjort några själv har jag dock inte orkat titta efter.
Bloggen återgår strax till ordinarie (frånvarande) program.

-~-~-~-~-~-~-
 

Vid det här laget lär ni väl någorlunda många av er ha sett den i alla fall. Jag tar därför chansen att skriva något om filmen och hoppas att ingen ropar om "spoilers" - vilket, tråkigt nog kan förekomma trots att det är en bok som filmatiserats.

Jag har definierat två stora problem, ur vilka de flesta andra små problem tycks springa. Det första är att det går att filma snyggt i 3D nu för tiden. Det gör att regissören, Han Som Inte Får Nämnas Vid Namn, gör vissa, eh, ändrigar för att det ser snyggt ut i formatet. Alltså, jag säger inte att det inte är snyggt med fall och strider i vad som verkar vara Fullständigt ihåliga berg, för det är faktiskt ganska coolt. Men, och det här måste påpekas, att det är snyggt gör inte att det är rätt. Fan heller.

Det andra felet är att regissören inte verkar tro att originalberättelsen håller för att filmatiseras som den är. Det är som om han tror att den inte räcker till, som om den anses vara lite för futtig och oepisk. Tror man det har man inte fattat The Hobbit. Den är inte The Lord of the Rings. Den är en barnsaga, och den ska respekteras som detta.

Vi kan hur som helst härleda typ allt som är fel med filmen till dessa två grundproblem. Det första som händer är ju att vi kastas in i Erebor - som för övrigt inte omnämns som Erebor EN ENDA JÄVLA GÅNG I BOKEN - och dess fall. Det antyds lite övertydligt att Thrór skulle ha blivit sjukligt girig och därför liksom lockat draken till berget. Solklar kausalitet. Verkligen. Eller förtal, kanske. (Och hörrni, vad i hela friden har de gjort med the Arkenstone? Har den simmiga tentakler helt plötsligt?)

Hur som. Draken kommer. Vad gör dvärgarna? Ja, tydligen dör de inte allihop i alla fall. Nej, de vandrar obehindrat ut ur the front gate, och Thórin är en av dem. Idiotin här är ju gränslös. Dels fuckar det med den röda tråden - det är ju lite meningen att Thór och Thráin ska ha flytt genom lönndörren, det är så den kommer in i historien - och dels är det lite ologiskt att Smaug bara låter dvärgarna kila iväg. Han är en drake. Drakar äter dvärgar. Så många de bara kan få tag på. (Hur undkom Thórin, undrar kanske den opåläste? Jo, han var inte hemma utan tvingades beskåda hur draken intog berget på håll. Och Thranduil hängde inte på en älg någon kilometer bort med en hel alvhär när det hände. Nej. The front gate är helle inte "shut" eller "sealed" som man säger i filmen, men den är ju en jävligt dum väg att ta om man inte vill vandra rakt in i gapet på Smaug.)

Att vi alls börjar vår resa i Erebor är dock, ska vi säga, mindre begåvat rent berättartekniskt. The Hobbit börjar i Fylke. Den börjar med att beskriva Bilbos håla, och den gör det med bravur. Den ger känslan av att man befinner sig hemma själv, fast med en eldstad och en sprakande brasa i vardagsrummet och ett kulligt, grönt landskap utanför fönstret och fullt med goda grannar och god mat. Den får en att känna sig trygg, helt enkelt. Regissören verkar emellertid ha missat värdet av det. Han verkar inte tro att det håller. Att det skulle hålla publiken kvar i biostolarna. Han verkar tro att de behöver känslan av att det är någon sorts episk saga vi kastas in i. Det gör regissören till lite av en idiot, lite som folk som tycker att inledningen av LotR är "tråkig". Det finns ingen mening med att slåss, att ha spaceade krigsscener och svindyra effekter om man inte vet vad man slåss för. Regissören låter faktiskt Bilbo själv säga hur viktigt det är med ett hem, och att han vill hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sina, men han klarar inte av att visa. Trots att det är film som är mediumet. Man storknar.

Jag är också lite irriterad över hur Bilbo beter sig när Frodo kommer in medan han sitter och skriver. Man får ju gärna vara lite hemlighetsfull, men rent ut sagt sur? Och detta med att Frodo säger att andra har börjat prata om att Bilbo är lite konstig? De har väl för i hela friden sagt det från dagen han kom hem!

I alla fall. Berättelsen hamnar äntligen där den borde börjat, hos Bilbo som sitter och blåser rökringar ut över Fylkes kullar medan Gandalf kommer vandrande. Dialogen mellan dem är ändå helt okej, men jag tycker att det är tråkigt att inte Bilbo tillåts bjuda in på te kommande dag i filmen. Det hade kunnat göras så himla bra på film, den biten när han upptäcker att han glömt bort det, och det hade också varit en bättre förklaring till att han alls släppte in främmande dvärgar i sitt hem.

Låt oss förresten stanna som hastigast vid dvärgarna. Det finns nämligen lite att diskutera där. Jag kan inte hitta någon förklaring till att de inte har huvor som i boken (nej, den där saken Bofur har på huvudet räknas bannemej INTE) men jag gissar att avsaknaden av skägg har att göra med det andra stora problemet i filmen - nämligen att regissören inte tror att någon är intresserad av att följa ett gäng långskäggade gamla dvärgar på deras resa. (For the record: Det är vi. Det är därför boken är så jävla populär, pucko!) Nej, här ska hottas upp lite. Missförstå mig inte nu, jag uppskattar långhåriga män med breda bringor - problemet här är att den yngste i sällskapen faktiskt är 77 år gammal. Det är hela 171 år sedan Smaug tog över the Lonely Mountain, och Thórin själv har uppnått den aktningsvärda åldern195. De här grabbarna ska ha mer än ett par centimeter på hakan. Gimli är mer än femtio år yngre än så när han dyker upp i Rivendell med sitt rejäla skägg i LotR-filmerna, för tusan. Är lite enhetlighet för mycket att begära?

Det är också konstigt att regissören envisas med att låta Thórin komma långt efter de andra eftesom han varit på något sorts möte i Ered Luin. Med representanter från alla andra dvärgstammar. Mmm. Seriöst. Regissören har alltså precis placerat Daín i de absolut västligaste bergen i hela Midgård för ett kort möte, medan hans hem ligger typ så långt österut som Tolkien ritade sina kartor? Hur tänkte regissören skicka tillbaka honom till the Iron Hills innan det är dags för slutstriden? Jag ser ett gigantiskt plot hole komma flygande här, faktiskt.

Hela grejen stinker av regissörens försök att göra sagan till ett epos i stil med LotR. Det räcker liksom inte med några dvärgar som vill återerövra sitt hem, nej, det ska till någon sort stordvärgisk sammankomst och andra krafter (pft!) som tytt en massa tecken. Jag blir galen.

Nästa enerverande sak är grejen med Gandalf, nyckeln och kartan. Alla (som är vettiga nog att ha läst boken) vet ju att han fick dem när han träffade på Thráin i the Necromancers hålor i Dol Guldur, och att Thórin, när han hör att hans far dött för dennes hand, säger att de ju dräpt Azog som dödade Thrór - nu är det dags att hämnas på the Necromancer. Gandalf förklarar då att det är fullständigt lönlöst, då ingen av dvärgarna kommer i närheten av att rå på honom - de borde koncentrera sig på Smaug.

Här får vi då alltså två mycket tråkiga avsteg från historien serverade, bägge härledbara till det andra stora problemet. Azog görs till någon sorts nemesis som förföljer dem, trots att han varit död i 142 år när historien tar sin början och hans son Bolg härskar över orcherna, och the Necromancer är ännu okänd för the White Council - trots att hans närvaro funnits i Mirkwood sen typ 1700 år. (No kidding.) Fullständigt jävla onödigt.

Historien förvrängs också rörande hur det kommer sig att Bilbo faktiskt slår följe med dvärgarna - i filmen vägrar han natten igenom men vaknar nästa morgon och har ändrat sig. Det är åter mycket tråkigt, och är en ändring som görs på bekostnad av Bilbos karaktärsutveckling. Istället för att visa hur han blir allt mer nyfiken på dvärgarnas uppdrag, och istället för att låta honom anta en snusförnuftig ton och fråga efter "out of pocket expences ect." så blir det en sorts övertalningssekvens. Och visst är det kul att Gandalf får chansen att tala om Bullroarer Took, men det väger liksom inte upp.

Sen kan jag köpa med mesta fram till dess att Balin nödvändigtvis ska återge slaget vid Morias portar. Här tror jag det är lika delar 3D:ns och bristande tro på att berättelsen duger som den är som står bakom - men det är totalt onödigt. Dessutom är det här någonstans som man vill börja spy på titeln "dwarf prince". Lägg ner. Den används aldrig i boken den heller.

När det kommer till mötet med trollen tycker jag åter igen att det är så vansinnigt onödigt att ändra i historien. Till att börja med framställs Thórin som en större idiot än vad han är när han vägrar ta vägen till Rivendell. Dessutom är det ärligt talat liiiite konstigt att trollen lyckas sno hästarna - när resten av flocken lugnt står kvar, alldeles tysta som om inget hänt. Inte den lugnaste ponny i världen skulle göra något annat än att skria högt och försöka slita sig så länge trollen befann sig inom ett par kilometer. Det blir också väldigt löjligt i striden med trollen. I boken fångas dvärgarna in en och en när de kommer krypande fram - för tretton dvärgar mot tre troll är ju liksom ett uppenbart överläge. Vilket, ja, också syns på filmen. Trollen får lov att hugga tag i Bilbo och hota att slita armar och ben av dem om inte dvärgarna slutar slåss, varpå dvärgarna gör som trollen säger och läggs i säckar. Jag är åter mycket osäker på om man vinner så mycket på slagsmålsscenen att det är värt att missa vad som faktiskt hände. Inte ens bråket om tillagningsmetoderna lyckas man få rätt. Herre jösses.

När de klarat sig ur knipan och hittat trollens håla så träffar de på Radagast som kommit för att snacka lite med Gandalf. Oh, vi gick inte igenom honom förr va? Nä. Dåså. Radagast, en av Istari, en av medlemmarna i the White Counsil, är förvandlad till en haschtomte. Helt seriöst. Han döper igelkottar till Sebastian och har ett fågelbo i håret. Till hans stuga kommer spindlarna som egentligen borde hålla till i norra Mirkwood och ha gjort så mycket länge. Det antyds istället att de är skickade från Dol Guldur vilket självklart är trams. Radagast kör också en släde dragen av harar. Jajemän. Inte för att det är snö, eller det minsta jävla värdigt. Men han kör en släde dragen av harar. Med den lockar han också bort de vargar och orcher (som uppenbarligen har noll problem med solljus helt plötsligt) som dyker upp väster om Rivendell och jagar dvärgarna, hobbiten och trollkarlen. Sen återkommer han inte i den här filmen. Å andra sidan förklaras inte direkt hur han tog sig från Mirkwood över Misty Mountains heller, så det var väl så bra med det.

Kompaniet flyr i alla fall undan orcherna (som slaktas ganska duktigt av ett gäng alver) och tar sig till Rivendell. Här lyckas regissören framställa alver som vegetarianer (eh?) och istället för att de firar midsommar tillsammans och får hjälp av Elrond med hur de bör fortsätta sin resa så blir det något sorts försök att stoppa det hela. Eftersom det tydligen sätter större saker i rörelse. Håhåjaja. Försöken att övertala Saruman att göra något åt the Necromancer hade väl varit någorlunda korrekta om de återgivit en konversation som ägde rum för några hundra år sedan, men så är nu inte fallet. Vid tiden för the Hobbit hade the White Council redan bestämt sig för att driva ut the Necromancer, och det är det som är Gandalfs viktiga ärenden i söder.

Hur som. Elrond tyder månrunorna och dvärgarna och Bilbo smiter iväg (EH?!) mot Misty Mountains. Som uppenbarligen ligger på samma sida om Rivendell som de kom ifrån. Jösses, jag hade ändå förväntat mig att man skulle kolla sånt innan man släppte filmen, men jaja. De tar sig upp i bergen och hamnar mitt i en fight mellan tre stycken Stone Giants. Jag tycker att det är helt okej att jättarna är byggda av delar av berget, men jag har mycket svårt för att det åter igen ska bli en sådan där "spännande" scen, där det slungas lite fram och tillbaka. 3D-grejen igen, antar jag. Thórin beter sig också som en bitch när han räddat Bilbo från att falla ner (hej hej inte med i boken!) och som en konsekvens därav försöker Bilbo smita tillbaka till Rivendell när sällskapet väl hittat grottan och somnat. Onödig känslomässig scen äger rum, och sällskapet faller ner genom golvet. Åter igen vansinnigt frustrerande ändringar - och det är tämligen frustrerande att Gandalf inte är med. Men men, det är väl ingenting mot hur regissören valt att porträttera Misty Mountains insida.

Ni vet fysikens lagar? Glöm dem. De här bergen är plötslig ihåliga. Och Bilbo tappas bort redan från början, faller uppskattningsvis några mil rakt ner i det ihåliga berget och följer efter Gollum, som släpar iväg en halvdöd orch, till en sjö.

Orch och orch förresten. Regissören verkar inte riktigt ha läst på, utan gör skillnad på vättar (goblins) och orcher. Självklart på samma gång som han inte gör det. Bilbos svärd lyser nämligen - och blinkar till och dör ut som ett lysrör (!!!) när orchen dräps av Gollum. Dock är det väl värt att notera att varken Orcrist eller Glamdring inte lyser det minsta. Trots att de är gjorda i Gondolin de med, och självklart uppges göra det i boken. (Det är till och med en viktig detalj alldeles mot slutet, men vi tar väl det när den tredje filmen är klar...)

Hur som. Medan Bilbo håller på med sina gåtor (helt klart godkänd sekvens, även om jag gärna sett att man utvecklade Gollums karaktär lite och visade hans minnen vid äggåtan, exempelvis) så har dvärgarna släpats inför Stororchen och blir lite lagom retade. Här är ett annat "kul" exempel på när regissören missat en grej. Stororchen känner nämligen igen Thórin och rabblan hela "Thórin, son of Thráin, son of Thrór, king under the Mountain!" och tillägger sen att Thórin ju inte har något berg varför han blir en "nobody". Visst, det hade varit ett kul skämt - om det inte var för att "king under the Mountain" syftade på Thrór och inte på Thórin. Jävla amatörer.

Nåja, istället för att de tar sig för den någorlunda trovärdiga flykten från underjorden som återges i boken så skuttar de fram och tillbaka på hängbroar, puttar orcher ut för stup och dräper Stororchen först efter att de flytt från hans, eh, tronsal. Lyckligtvis hamnar de så småningom på den enda hållbara konstruktionen i hela grottan, faller/glider neråt medelst denna och kilar kvickt och smidigt ut genom en grottingång som självklart inte är bevakad. Bilbo har här hunnit ikapp, ser hur de rusar förbi, låter bli att döda Gollum och kan också han ta sig ut helt i säkerhet. Ja. Just det.

Så till själva crescendot: De rusar ner för sluttningarna, upptäcker att ulvar och orcher är dem hack i häl (den gode Azog bor ju nämligen på någon sorts bergstopp och kan därför ta sig dit på nolltid...) och klättrar upp i ett gäng tallar. Som står vid en klippbrant. Hrm. Gandalf träffar så på sin flygande lilla insekt och instruerar denne att genast hämta örnarna, medan Thórin bestämmer sig för att det är dags att ta kampen mot Azog givet att deras tall håller på att störta ni i avgrunden. Yolo, liksom. Han blir emellertid omedelbart nedslagen och svimmar, medan Bilbo kommer till hans undsättning och vräker omkull orchen som är på väg att sära hals från huvud. Eftersom vi övergav fysikens lagar för ett bra tag sen antar jag att det inte finns någon mening med att återuppta dem nu.

Örnarna kommer i alla fall och flyger dem direkt till Carrock. Där återuppväcks den avsvimmade Thórin, som först verkar vara ute efter att skapa jäfligt dålig stämmning men sen visar sig erkänna att han haft fel och berättar att han är överlycklig över att Bilbo följde med. Fint moment, men det hade ju varit fullständigt onödigt om man inte konstant framställt Thórin som en bitch. Nåja. En trast flyger så raka vägen över Anduin och Mirkwood till Lonely Mountain där det sätter sig och knackar lite snigel, vilket väcker Smaug som verkar ha somnat under sitt inte allt för imponerande snyggt gjorda täcke av guldmynt. Så är plågan äntligen över.

Jag ska villigt erkänna att jag är ett hard core Tolkien-fan. Nu över jul läste jag om The Silmarillion på engelska eftersom jag tyckte att det var lämplig, liksom. The Hobbit är en bok som är mig så kär att det knappt finns ord för det. Antagligen är det därför som jag är lite extra känslig för filmatiseringen, men jag tycker faktiskt att de två grundproblemen är reella problem. Vid filmatiseringen av LotR återuppväcktes i alla fall inga gamla antagonister från de döda. Regissören insåg att storyn höll. Jag önskar så att han hade vågat lita på den här storyn också, inte minst för att den ändå görs med vissa helt fantastiska skådespelare. Gandalf, Bilbo, Galadriel, Elrond och Saruman porträtteras utmärkt, inte bara mätt till insats och karaktärsframställning utan också utseendemässigt. De sånger som sjungs är också förvånansvärt bra, om än inte lika många som i boken. Jag är djupt imponerad över att disksången blev så bra som den blev. Tyvärr förspills det goda när man (regissören) tar sig för stora friheter med materialet och verkar inneha någon arrogant föreställning om att han skulle kunna berätta historien bättre än Tolkien själv. Och så har vi det svekliga 3D-formatet, som gör det lite väl lockande att ändra miljöer så att de ser så coola ut som möjligt på den stora skärmen.

Det som stör allra mest är att det här hade kunnat göras bra. Det hade gått att väva filmen så att tidsaspekterna blev korrekta, det hade gått mer än utmärkt att skippa Azog, det hade gått att ta med the White Counsils utdrivande av the Necromancer ur Mirkwood och göra det snyggt. Men regissören väljer att inte göra det. Han väljer att efterlikna LotR-filmerna och frångå fundamenten i the Hobbit. Det gör mig väldigt, väldigt besviken.

Polisens olagliga register är oacceptabelt

Idag rapporterar DN att polisen olagligen har registrerat uppgifter om personers etnicitet och religiösa tillhörighet.

Man får respektera att vissa uppgifter kan behöva registreras i brottsbekämpade syfte. De uppgifterna ska dock vara absolut nödvändiga att hålla i register för att få finnas där. Staten har inte med medborgarnas religion (eller andra tillhörigheter) att göra, om man ska vara helt ärlig.

Att det finns fall när polisen inte respekterar detta är oerhört skrämmande. Det är klyschigt att säga det, men om polisen, som ska upprätthålla lagen i Sverige, inte följer den - varför ska medborgarna göra det? Respekten för lagen måste börja hos dem som ska upprätthålla den, och lagen måste respektera sina medborgares integritet. Religion kan vara farligt att registrera (det har vi ju liksom sett förrut...), liksom politisk tillhörighet, etnicitet och så vidare. Genom att göra det blir staten inte medborgarnas beskyddare, utan en potentiell fara.

Jag hoppas verkligen att det blir en snabb bättring inom polisen rörande detta. Kan man inte hantera registreringen på ett korrekt sätt måste man nämligen fråntas rätten att göra det helt och hållet.

Centerpartiets idéprogram I - förslaget

Idag presenterades idéprogramsgruppens förslag till nytt idéprogram. Personligen tycker jag att det är fantastiskt. Det är inte perfekt, men det är fantastiskt.

Den största kritiken som kommit redan innan programmet släpptes var högljudda röster som menade att visionen om fri invandring var dum. Per Ankersjö, ordförande för gruppen, fick till och med frågan av SVT:s journalist under dagens lansering av förslaget om det var så himla smart att prata om fri invandring nu, vinner man verkligen röster på det? 

Man frågar sig, vilka vinner på att alla partier anpassar sig till SD?

Ja, fri invandring kommer att behöva föregås av andra reformer. Det är därför det är en vision. Men det är en av de absolut mest moraliska visioner ett politiskt parti kan ha. Dessutom kan den räddhågsne minnas att Centerpartiet inte direkt förlorade väljare på att stå rakryggade emot övergångsregler i EU medan Göran Persson pratade social turism - om man nu tycker att det är viktigare med opinionsundersökningar än med en politik som är moraliskt försvarbar.

Ska man kritisera idéprogrammet så är det inte för att det är för tydligt och vasst. Det jag skulle vilja anmärka på är att man fortfarande inte vågar tala i termer av systemskifte när det kommer till företagarpolitiken och arbetsmarknadspolitiken - trots att det är vad som behövs, inte minst för landsbygdens skull. (Vilket diskuterades på Timbros släpp av rapporten Hade hela Sverige kunnat leva? i måndags där jag medverkade.) Vi behöver tydligare förklara vilken katastrof den socialdemokratiska politiken - och då inte bara flyttbidragen, utan den strukturella arbetsmarknadspolitiken - faktiskt varit för landsbygden.

Jag vill dock lyfta tio punkter som jag tycker är extra bra:

Från fattigdom till välstånd - för att avsnittet förklarar hur Sverige utvecklats under 1900-talet. Det är viktigt att påpeka att vi blev rika genom frihetsreformer och på handel med andra, och det är viktigt att påpeka att jobbtillväxten sedan 1900-talets mitt bara har skett i offentlig sektor. Har man inte med sig detta kommer det vara svårt att lägga grunden för en framtida tillväxtpolitik.

Frihet - för att det är så avskalat och tydligt det bara kan bli ideologiskt. Och så rätt. Det är kärnan och måste vara det.

Miljö och grön tillväxt - för att det påpekar hur vi under en lång tid skickat notan för vår miljöförstöring till framtida generationer.

Klimatet - för att det, förutom att ta upp mänsklighetens största långsiktiga utmaning också tar upp vikten av fattigdomsbekämpning. Kom ihåg att den som oroar sig över att överleva dagen knappast har råd att bry sig om klimatet. Lösningen är att skapa grön tillväxt.

Ett dilgitalt samhälle - för att det påpekar att upphovsrätten faktiskt måste reformeras.

Staten och det offentliga samhället - för att den tydligt förklarar att våra fri- och rättigheter är medborgarnas verktyg för att slippa övergrepp från staten, och vikten av att vi ska kunna hävda dessa.

Integritet - för att tydliga ideologiska ställningstaganden i den frågan är nödvändigt för att vända på de sakpolitiska besluten. Extra plus i kanten för att förslagen om att man från statligt håll inte ska lägga sig i samlevnadsform eller arv, vilket förresten tycks ha retat upp Aftonbladets ledarredaktion. Kan vi fortsätta att reta dem på ideologisk grund ska nog det här gå bra, hörrni.

Livskraft i hela landet - för att essensen i en liberal politik måste vara att makten hamnar så nära människor som möjligt, medan staten gör så lite som möjligt.

Migration och integration - av skälen som anförs ovan.

Ett demokratiskt Europa - för att man inte kan ta nog kraftfull ställning mot centralisering av makten, och EU står tyvärr för väldigt mycket sådan. 

Jag tror verkligen att det här kan bli den ryggrad som partiet behöver för att bli tydligare, vilket jag också säger i TV4:as inslag om partiprogrammet. Det kommer kanske inte att bli en dans på rosor att slå oss upp ur dagens läge, men vi behöver ta strid om vi ska göra det. Då duger det inte att bara känna vartåt vinden blåser och följa den likt en vindflöjel - för då blir vi bara kvar i en otydlig position. Nej, vad som behövs är just denna typ av tydliga, ideologiska utgångspunkter. Betyder det att Aftonbladets ledarsida kommer att klanka ner på oss? Ja. Och det är väl bra ändå, givet att de tillhör motståndarlaget?

Om Centerpartiet och nyliberalismen

I fredags körde ÖstersundsPosten en ledare som anklagade Centerpartiet för att bli allt mer nyliberalt och som konsekvens vinna allt mindre stöd i opinionen. Den har fått svar i tidningen av både Emil Källström, riksdagsledamot från Västernorrland, och mig.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt hur lätt centersympatisörer svalt Socialdemokratisk propaganda om att Centerpartiet skulle ha övergett landsbygden. (Det är också magstark kritik att komma med när man är ett parti som liksom gett folk bidrag för att flytta till stan.) Jag vet inte varför det är så. Jag vet bara att det är förbannat fel och att det är en kamp om fakta som behöver föras varje dag.

Istället för att diskutera det så ger sig dock ledarsidan in i något slags resonemang om att Källströms svar försöker kväsa en inre debatt. (Samma länk som ovan.) Det är lustigt, för man kan ju tycka att det lika mycket är ett sätt att säga att vissa budskap inte får föras fram som Källströms påpekande om att fredagens ledare påminde mycket om S-kritik.

Jag tycker också att sättet man insinuerar att C är nyliberala (OBS: det är C alltså INTE) och att man därför fallit i opinionen som problematiskt. Väljarna har nämligen inte den uppfattningen. Tvärt om är det fortfarande avsaknaden av uppfattning om vad partiet står för som ligger bakom opinionssiffrorna. (Däremot ökade man i valen 2002 och 2006 när man hade en tydlig ideologisk ton.) Får jag gissa varför man tycker att vi är otydliga? Tja, även om hela skulden verkligen inte återfinns där så tror jag att åtminstone en del beror på den tid och kraft som medlemmarna behöver lägga på den här typen av debatter. Centerpartiet är nyliberalt. Nej, det är inte nyliberalt, det är Åsanissemarxistiskt! Nej, det är inte Åsanissemarxistiskt, det är... och så vidare i all oändlighet.

Därför ser jag väldigt mycket fram emot att partiet tar ett nytt idéprogram i vår. Då finns i alla fall ett aktuellt, ideologiskt dokument att hänvisa till och utgå ifrån.

Och det säger jag verkligen inte för att kväsa debatten. Jag bara önskar att den kunde handla om vad Centerpartiet borde stå för och inte bestå i att man försöker klistra etiketter i nyllet på varandra.

Dessutom tycker jag att det är extra synd att just ÖP körde den där ledaren, eftersom det trots allt brukar vara en väldigt vettig och välinformerad ledarsida.

Damn you if you do...

Idag kör Expressen en nyhet på Lärarnas tidnings granskning av vilka betyg ministrarna och andra toppolitiker hade i gymnasiet, kombinerat med en analys av statsvetaren Jenny Madestam. Hon menar att Annie Lööfs toppbetyg kan vändas emot henne medan Anders Borgs etta i matte kan vara en tillgång.

Fantastiskt.

Visst kan det vara så att "[v]äljarna undrar vad hon gjort annat än att sitta med näsan i böckerna" och får svårt att identifiera sig med henne, men det är ju inte direkt upplyftande att det skulle kunna vara korrekt heller. För mig är det obegripligt att man skulle prioritera möjligheten att identifiera sig med en politiker före hens kompetens och åsikter. Det är ju något som är väldigt fel om man röstar på någon i ett val utifrån hur lik man är personen och inte hur lika åsikter man har.

Dessutom är det lite lustigt att det verkar lättare för folk att i så fall identifiera sig med "fick etta i matte och tog revansch genom att bli finansminister" än "jobbade hårt under gymnasiet". Kan det vara så att måttstockarna inte är desamma för Lööf och Borg av någon helt irrelevant anledning kanske..?

Vad jag tror att Erik Bengtzboe menar

Igår skrev Moderata Ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe på DN Debatt. Sedan dess har den varit föremål för rätt intensiv diskussion, kanske framförallt på twitter.

Det är inte så konstigt egentligen, för den är tyvärr inte utmärkt skriven - men jag har ändå läst den tre gånger nu och tänker att det kan vara värt att försöka stolpa upp vad jag tror att det är Bengtzboe försöker säga. Man skulle kunna säga att om jag hade skrivit den här artikeln så hade den sett ut ungefär så här:

"Begreppet ‘borgerligheten’ har länge varit ett relevant samlingsnamn för konservativa, liberala och mellanliggande politiska strömningar i Sverige. Man har varit en enad front mot den socialistiska politik som allt för ofta och länge styrt vårt land. I valet 2014 kommer vi dock att ha en generation av förstagångsväljare som knappt minns det socialdemokratiska styret. Vi måste se till att vi inte stöter bort denna generation genom att använda förlegade uttryck som har en helt annan innebörd för oss som är unga idag än vad de betyder för vår föräldrageneration.

För den som är ung dag betyder borgerlig inte liberal eller konservativ. Faktum är att ordet är mindre förknippat med politik än vad det är med livsstil. För oss beskriver det snarare en identitet förknippad med kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar än en motståndsrörelse till socialismen. Det är därför inte konstigt att färre unga också identifierar sig med uttrycket - man upplever inte att ens vardag utspelar sig i någon sorts borgerlig livsstil, och man drömmer inte om att den ska göra det heller.

Unga idag saknar för den sakens skull inte koll på ideologierna. Vi är väl insatta i vad de liberala och konservativa idéerna har för grund, och att det är de som har lösningarna på de problem som vi möter i vardagen idag. Risken med att lägga allt för stor tonvikt vid att kalla oss för borgerliga är densamma som Socialdemokraterna har när de bara kallar sig arbetarparti och glömmer att begrepp förändras. Vi fastnar i gamla hjulspår, gamla strider och väljarna kommer att straffa oss för det. Vi behöver en politik för framtiden som bygger på liberala och konservativa idéer - inte en politik som är så rädd för framtiden att den inte vågar genomföra de reformer som är nödvändiga. Ska vi kommunicera att vi har en modern och framtidsinriktad politik kan vi heller inte använda oss av ord som förknippas med bakåtsträvande.

Det är därför dags för Nya Moderaterna att våga fortsätta sin förnyelse och överge etiketten borgerlig. Vi är ett parti som vilar på liberala och konservativa idéer, och vi ska prata om vilka lösningar vi har på vardagsproblem - inte alienera unga människor."


Sen kan man självklart ha synpunkter på de åsikter som Bengtzboe framför. Adam Cwejman, exempelvis, anför att det kanske vore klokare att ägna sig åt att säga något om vilka lösningar som liberala och konservativa idéer erbjuder de samhällsproblem vi ser idag. Johannes Forssberg kritiserar, förutom språket, ambivalensen mellan liberalism och konservatism och bristen på verkligt politiskt innehåll. Jag håller helt med bägge två om att det vore bättre att diskutera faktiskt politik, och dessutom gärna vilket utbyte liberalism och konservatism verkligen har av varandra - och vilket de ska ha i framtiden. Jag har dock svårt att se Bengtzboes artikel som ologisk. Om jag har tolkat hans budskap rätt så framstår snarare syftet som glasklart och, för Moderaternas del, klokt rent taktiskt.

Moderaterna aspirerar nämligen nu för tiden på tydlig mittenposition i svensk politik. En väldigt viktig uppgift för ett sådant parti blir självklart att inte alienera väljare. Tror man att unga väljare har svårt att se poängen med ordet borgerlighet, och kanske till och med drivs bort av det, så är den här debattaren inte konstigare än Schlingmanns beryktade klädkodsutskick. Det syftar till att göra Moderaterna mer vardagsnära och lättare att identifiera sig med, och tja, ärligt talat, medan Kristdemokraterna säkerligen skulle förlora stort på att sluta kalla sig borgerliga så kan det utan tvekan vara ett gott råd som Bengtzboe ger sitt parti.

Det som däremot är obegripligt är forumet och antalet tecken han behöver för att (försöka) förklara det. Kan det vara så att medlemmarna i Moderaterna slutat läsa nyhetsbreven? Eller försöker Bengtzboe bara positionera sig som en ny Schlingmann?

Andra åtgärder för billigare körkort

Igår skrev Anton Abele, riksdagsledamot M, en debattartikel hos Aftonbladet med det sympatiska förslaget att det borde bli billigare att ta körkort. Faktiskt en riktigt bra idé - det är väldigt viktigt för unga att ha råd med just detta, inte minst, som han skriver, för att det ofta krävs för att man ska få ett arbete.

Däremot kan man ju vara oense om hur man ska gå till väga för att nå dit. Körkortet har ju blivit otroligt mycket dyrare under den senaste tiden - och två av anledningarna tar Abele själv upp i debattartikeln: Riskettan och obligatorisk handledarutbildning.

Medan Abele föreslår att riskettan ska ingå i gymnasieutbildningen och att handledarutbildningen ska subventioneras har jag personligen ett lite, lite radikalare förslag. Lägg ner.

Jag har själv suttit igenom riskettan. Den går ut på att man betalar (för några år sedan) 800 spänn för att få förklarat för sig att man inte ska köra när man har druckit eller är trött. Abele påstår att den haft goda effekter på riskmedvetenheten - utvärderingen visar dock att den ökade medvetenheten inte avspeglat sig i mer trafiksäkra intentioner. Man fann exempelvis att fler avsåg köra för fort och köra när de var trötta. Utvärderingen bygger också på vad deltagarna angett - inte någon statistik på hur de faktiskt beter sig. Man kan ju gissa att detta är svårt att ta fram, men helt ärligt tycker jag att det är tveksamt om den här förändringen verkligen har visat sig vara till det bättre.

Vad gäller handledarutbildningen har jag lite svårt att ens hitta en utvärdering, men jag kan meddela att detta obligatoriska moment gjorde det dyrare för mina bröder än för mig att ta körkort. Vad som däremot är tveksamt är om mamma eller pappa var ett dugg bättre som handledare efter utbildningen. (Själv började jag övningsköra med min faster Anki - det var guld värt, och innan utbildningens tid.) För den som bor i lite mer glesbefolkad bygd (typ Härjedalen) kan jag också meddela att arrangemanget snor rätt mycket mer än bara tre timmar av ens tid också.

Men det är klart, risken för att riksdagen tar bort någon form av reglering utan att ersätta den med en ny är väl även under en borgerlig regering minimal.

Kris i befolkningsdebatten?

Idag på SvD Brännpunkt skriver Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman att jordens befolkning måste begränsas. Enligt dem är det ohållbart att "vi under Nelson Mandelas levnad vuxit från knappt 2 till drygt 7 miljarder världsmedborgare."

Förutom att själva textuppbyggnaden (och tidsskalan) är lite konstig så är det också rätt obehagliga åsikter som ges tillkänna. För visst står vi inför en gigantisk utmaning när det kommer till klimatfrågan och att bruka jordens resurser utan att förbruka dem. Det betyder dock inte att man ska införa ett internationellt familjeplaneringsprogram.

Men är man, som Boisen och Norrman, verkligen oroliga för att vi ska bli för många så kan man ju liksom bara läsa deras egen artikel. Där berättar de nämligen om att svenska kvinnor för tre generationer sedan födde uppemot tio barn under en livstid, medan man nu är nere på 1,87. I västvärlden generellt sett har befolkningsökningen lugnat ner sig - och USA, som tas som någon sorts intäkt på att så inte skulle vara fallet, ligger faktiskt på plats 143 när världens länder rankas i fråga om folkmängd per kvadratkilometer och ligger 30 % lägre än världsgenomsnittet vad gäller födelsetal. (Sydkorea och Japan ligger på platserna 12 respektive 21 på samma lista utifall någon undrar.) Länderna som i nästa stycke tas upp som drabbade av en befolkningsexplosion i nästa stycke är alla länder som har fattiga befolkningar.

Man kan också nämna att bara år 1900 låg spädbarnsdödligheten i Sverige på 102 döda barn per 1000 födda. Idag? 2,5. Somalia, exempelvis, har fortfarande en spädbarnsdödlighet på samma nivå som Sverige hade för drygt hundra år sedan. Det finns i vart fall en korrelation mellan hur många barn som föds och hur liten chans det är att de når vuxen ålder.

Det är också sjukt komiskt att debattörerna precis efter att detta statistiska samband lagts fram för läsaren utbrister att "självutnämnda experter" (till skillnad från de själva, får man anta) hävdar att "problemen löser sig själva" med en höjning av den ekonomiska standarden - hur vet de det egentligen?! Tja, klart man inte kan veta något säkert. Jag menar, på 60-talet var man ju övertygade om att svältkatastrofer var nära förestående - det visade sig vara fel. Och världsfattigdomen minskar faktiskt snabbare än millenniemålen, och den absoluta fattigdomen minskar också i absoluta tal. Det kanske inte förutsågs av dessa "alla" som påstås hålla med Boisen och Norrman. Men det talar å andra sidan kanske också sitt tydliga språk.

Det finns få politiska idéer som är så obehagliga i praktiken som påtvingad familjeplanering. Dessutom är det knappast en effektiv metod. Förbättrade levnadsvillkor, däremot, verkar vara det. Jag vet ju var jag skulle lägga mitt fokus.

Annars är min ödmjuka åsikt att den som har problem med att vi är för många på jorden ska föregå med gott exempel.

SSU och välfärden igen

SSU har replikerat på min replik på SvD Brännpunkt. En så kallad slutreplik, vilket gör det svårt att svara i just tidningen. Men - det var väl därför bloggen uppfanns? Eller åtminstone blev populär? Eller möjligen funkar lite så i alla fall? För jag känner mig inte bekväm med att SSU skulle få något slags sista ord i den här frågan. Och kan jag argumentera med "ovanlig frenesi" för en "dogmatisk syn" på detta i SvD kan jag göra det på bloggen.

Till att börja med kan konstateras att SSU helt ignorerar LOV i denna debattartikel, trots att att avskaffandet av lagen var ett av huvudförslagen och kanske på grund av att argumenten för slopandet var fullständigt usla. Nu är det vinsterna man riktar in sig på.

Jag råkar vara tämligen övertygad om att den som kan tänka sig att ta risken och starta ett företag också bryr sig om möjligheten att göra vinst. Ni vet, lite som att ni aldrig skulle spara i aktier om inte banktjänstemännen sa att det också är där man har störst chans till vinst. Välfärdsföretag är tjänsteintensiva, och deras värde består inte i en verkstadsmaskin som man skulle kunna sälja av för att täcka eventuella skulder.

De företag som verkar i välfärdssektorn gör heller inga absurda vinster, trots att SSU upprepar det gång på gång. Framförallt gör de inga absurda vinstuttag. Dessutom finns det inget som visar att privata välfärdsföretag skulle hålla en lägre kvalitet än de kommunala - tvärt om.

Ändå är detta Wikströms och Erikssons tes. Att de ska anförtros uppgiften att hantera medborgarnas pengar och ta fram den bästa välfärden just för att de är politiker och inte medborgarna själva. Om medborgarna själva väljer vårdcentral eller skola kan de nämligen inte lita på att deras pengar används "klokt, effektivt och för allas vårt bästa".

Jag och CUF tror, till skillnad från SSU, att höga kvalitetskrav och valfrihet för medborgarna är den absolut bästa vägen till en effektiv och bra välfärd i framtiden. Men om Wikström och Eriksson nu tror att de är absolut bäst lämpade att sköta äldreboenden, skolor och vårdcentraler är de mer än välkomna att starta dessa och visa hur förbannat bra de är.

Valfrihet ger mindre makt till brukare? Skärp er, SSU!

Igår skrev SSU på SvD Brännpunkt att de vill avskaffa LOV och begränsa vinstuttaget i välfärdsföretag. Bland annat hävdade de att LOV flyttar makten från brukarna - något fullständigt absurt. LOV innebär nämligen att varje brukare själv får välja utförare. Det om något är ju att flytta tillbaka makten till brukarna från kommunpolitikerna.

SSU använder sig också av en mycket ohederlig debatteknik (alternativt kan varken skilja på korrelation och kausalitet åt samtidigt som de inte har något minne av hur det såg ut i media innan LOV) när de säger att "[r]apporter om bristande kvalitet varvas med nyheter om stora vinstuttag från privata välfärdsföretag". Brukare tenderar snarare att uppskatta de alternativ som de själva fått välja, och jag kan åtminstone minnas rapporter om bristande kvaliteter sedan långt innan LOV:s dagar.

Jag tycker att det är ett oerhört förakt som SSU ger uttyck för i sin debattare - så en replik finns att läsa här på Brännpunkt idag.

Nämndemannaproblem

I Sverige har vi ett system där politiker agerar domare och har majoritet i lägsta instans. Låter det lite jobbigt? Det är det.  Bara nu i dagarna har det rapporterats att att ytterligare en nämndeman i Södertäljemålet och en nämndeman i Mangsmålet kan ha varit jäviga. Det gör att Mangsmålet, precis som Södertäljemålet, kan komma att behöva tas om.Som Mårten Schultz skriver, antagligen inte på grund av att nämndemännen ville sabba något, utan för att de inte hade kunskap om vad som krävs av en domare. För domare är de, faktiskt. Däremot har de inte någon juridisk kompetens.

Personligen tycker jag att idén om att folkvalda ska vara representerade i domarkåren är rätt wierd. Hela poängen med en domstol är ju att den objektiv ska granska skeendena och döma enligt den lag som de folkvalda satt upp. Antingen har ett brott begåtts eller inte - och det kan inte någon förändra för att den är folkvald. Tänk om vi skulle ha demokratiska omröstningar för att avgöra om någon ska dömas och i så fall till vad - och fundera över vad som egentligen är skillnaden när man har politiska domare.

Alla domare är förstås inte heller fläckfria. Men de har fått en utbildning som skolar dem i att följa de regler som de folkvalda satt upp och att de ska respektera rättssäkerheten, förutom då att de fått utbildning i hur man följer reglerna. (Vilket, när vi nu pratar om jäv, det blir extra tydligt att nämndemännen inte har.)

Faktum är att domare fått det så pass inpräntat i skallen på sig att rättssäkerheten måste gå först att de inte tvekar att låta en svindyr rättegång  tas om på grund av misstanke om jäv - helt enligt reglerna. Inte för att skjuta nämndemannasystemet i sank, utan för att det är den rätta saken att göra. (Jag undrar också, vilket förtroende skulle folk ha för nämndemannasystemet om nämndemän fick vara jäviga?) Det är ett gott tecken för vårt rättssamhälle, även om nämndemannasystemet i sig inte är det.

---


Mer läsning: Dagens Juridik, Dagens Juridik, Expressen, DN, DN.

Ger sänkt skatt för höginkomsttagare inte fler jobb?

Igår kväll var det partiledardebatt i Agenda. Personligen tycker jag att det gick lite trögt den första timmen, medan de sista fyrtiofem minuterna var roligare att titta på - kanske hade alla värmt upp, kanske blev det fler ideologiska dimensioner av debatten, who knows. Något jag reagerade på var i alla fall skattedebatten. Det kändes nämligen lite som att vara tillbaka i valrörelsen 2006 när vänsteroppositionen började ropa att sänkt skatt för höginkomsttagare inte skapar jobb.

Ett av de stora praktiska problemen med en hög marginalskatt, som det kallas när man tjänar mindre på att jobba mer, är ju nämligen att det inverkar negativt på specialiseringen i samhället. Specialiseringen har i sin tur gjort att vi haft den tillväxt som vi faktiskt haft i världen.

Hur? Tja, det är ganska enkelt. Ett samhälle som helhet tjänar på att var och en i det samhället gör det som den relativt sett är bäst på. Mia jobbar som läkare, för det är hon relativt sett bäst på, och Fia jobbar som målare, för det är hon relativt sett bäst på. Sen byter man tjänster och varor med varandra för att få allt det man behöver istället för att göra allt - från att mjölka kon till att bygga bilen - själv. Som system är det rätt effektivt.

Problemet uppkommer när skatten på arbete är så hög att Mia tjänar mer på att ta ledigt från sitt läkarjobb och själv måla villan än att anlita Fia för att göra det. Dels blir det självklart dyrt för att vi har höga arbetsgivaravgifter, men det blir också dyrt för att Mia faktiskt inte tjänar så himla mycket på att jobba de där dagarna i månaden som det nu istället tar för henne att måla huset själv. Varför? Marginalskatt. I Sverige har vi både statlig inkomstskatt (som kickar in ungefär när man tjänat 30 000 på en månad) och så kallad värnskatt (som kickar in vid ungefär 50 000 kr/månaden). Det ger oss världens högsta marginalskatter, och ett förbannat tråkigt skatteincitament mot specialiseringen.

Så en sänkt skatt för höginkomsttagare skulle faktiskt kunna innebära att Mia istället jobbar de där dagarna hon annars skulle använt till att måla, och hjälper sjuka att bli friska, samtidigt som Fia får betalt för att måla kåken och därför klarar av att fortsätta driva sin målerifirma. Tyvärr verkar det dock vara information som Romson, Löfven och Sjöstedt helt har missat.

Ska vi verkligen stimulera efterfrågan?

Idag skriver Magdalena Andersson och Fredrik Olovsson om Socialdemokraternas skuggbudget på DN Debatt. Det är en intressant artikel, inte minst för att den till 90 % verkar bestå av att man ostrukturerat upprepar fyra saker:

1. Regeringen lever inte upp till överskottsmålen.

2. En sänkning av bolagsskatten stimulerar inte efterfrågan.

3. S vill stimulera hushållens efterfrågan.

4. JOBBEN!!1!1!!!!ett!! Hallå?!

Just argument nummer två stör mig lite, speciellt i kombination med nummer tre, eftersom de försöker fastslå att vi behöver stimulera efterfrågan för att ta oss ur den nuvarande ekonomiska krisen.

Vad som behöver hända för att vi ska ta oss ur den nuvarande ekonomiska krisen är ju att man hittar en lösning för de enorma skulder som vissa länder dragit på sig och ser till att ta bort de tillväxtfientliga regleringarna där. Det är antagligen en oerhört lång process som ligger framför oss.

Problemet har ju nämligen inte varit att folk har efterfrågat för lite varor och tjänster, utan att man inte producerat lika mycket som man konsumerat. Och man måste faktiskt producera lika mycket som man konsumerar i det långa loppet om man inte ska stjäla eller få medel från någon annan.

En sänkning av bolagsskatten innebär att aktiebolagens marginaler blir större. Det gör att man förhoppningsvis vågar satsa på att expandera företag och anställa fler som kan producera varor och tjänster. Stimulerar sänkningen något är det med andra ord produktion. Och det, Andersson och Olovsson, är väl snarare det som behövs än den där efterfrågestimuleringen som lite satte oss i den här situationen från början.

Om böneutrop och kyrkklockor

Idag debatterade jag böneutrop mot Kristdemokraternas Ardavan Khooshnood i P3 Nyhetsguiden. Helt ärligt tycker jag att det är en väldigt enkel fråga. Tillåter vi kyrkklockor måste vi också tillåta böneutrop. Staten kan inte särbehandla olika religioner. Khooshnood verkade tro att han skulle kunna sätta dig mig genom att fråga om inte böneutrop måste förbjudas om man förbjuder kyrkklockor - men självklart är det så. Får en religion framföra ljud offentligt måste de andra få det också. Med mig är det helt ok vare sig man väljer att tillåta allt eller inget. Det viktiga är att man är konsekvent.

Den åsikten verkar dock röra upp en del starka känslor. Många verkar tro att det faktum att vi haft kristendomen längre i Sverige gör att den på något vis har företräde och att kyrkklockorna inte alls är relevanta för debatten. Khooshnood argumenterade exempelvis för att det är ett ohållbart argument av typen "om han får, varför får inte jag?" - dock utan att förklara varför det inte skulle vara hållbart. Vi kan ju översätta det till andra situationer. Om Bengt får rösta, varför får inte jag? Om Elisabeth får starta företag, varför får inte jag? Om Karin får gifta sig, varför får inte jag? Om MUF får kampanja på en skola, varför får inte vi? Den stora frågan borde ju faktiskt vara varför staten i så fall borde behandla folk och religioner olika.

Newsflash for y'all: Kristendomen har också kommit till Sverige från Mellanöstern. Vi verkar ha överlevt kyrkklockornas ringande i ganska många århundraden. Vi lär överleva lite böneutrop också. Alternativt klarar vi oss utan bägge två. Så svårt är det inte.

Skolornas demokratiska ansvar

När jag gick på gymnasiet så förklarade min samhällslärare att det enda han som lärare fick propagera helt fritt för var demokrati. Ärligt talat tycker jag att det är ganska sunt. Det är liksom det vi kan (eller borde kunna) enas kring - oavsett vilken politik man skriver under på så är demokratin som är medlet för att nå dit.

Hur man hanterar demokratin är jag dock rädd att skolor inte är lika bra på att lära ut. Visst, man berättar om att riksdagen väljer regering och att medborgarna väljer riksdagen och lite kring vad de olika partierna står för, men så mycket mer är jag rädd att man inte bidrar med. Framförallt tror jag inte att man riktigt förmedlar vilken makt partierna som institutioner har.

Det är partiernas politik som blir alternativen du har att välja mellan på valdagen. Det är partierna som utser kandidater till riksdagen. Det är partierna som förhandlar med varandra om regeringsmakten. Det är partierna som väljer sina ordföranden, och det är de som väljer ministrar om de hamnar i majoritet. Det är partierna som förhandlar om vilka propositioner som ska läggas under mandatperioden, och vad som därmed blir reell politik i Sverige.

Hur många av Sveriges unga vet hur man påverkar ett parti? Inte tillräckligt många. Och det är här vi ungdomsförbund faktiskt kan göra en insats för demokratin i samhället.

Inte bara genom att värva unga att gå med, utan också genom att informera om hur i hela friden det går till när man påverkar svensk politik. För att kunna göra det måste vi dock ha en möjlighet att komma in på de platser där unga spenderar majoriteten av sin vakna tid - skolorna.

Det är emellertid ett problem idag. Många skolor stänger sig helt och låter bara partipolitiska representanter komma in när det är valår - vilket förutom att beröva många av sina elever möjligheten att lära sig om demokratin också sänder den konstiga signalen att politik bara är viktigt vart fjärde år. Igår hade jag och mina kollegor i de andra ungdomsförbunden till riksdagspartierna chansen att debattera och kampanja på två gymnasieskolor i Kungsbacka - tyvärr väldigt sällsynt. Förhoppningsvis gav det några elever insikten om att det går att påverka samhället mer än bara genom en röst vart fjärde år. Den insikten tror jag är helt avgörande för att vi inte ska få ett demokratiskt underskott i framtiden.

Skolorna måste bli bättre på att ta sitt demokratiska ansvar och låta dem med kunskap om påverkan få dela med sig av den. Annars kommer den här generationen att förlora mycket av det inflytande deras föräldrageneration sett som helt naturligt.

Fyra fel med bostadsmarknaden

Att den svenska bostadsmarknaden, i brist på bättre ord, har pajat är det nog få som missat. Studenter tvingas tacka nej till utbildningar eller tälta för att kunna läsa drömkursen, unga tvingas bo hemma tills de inte är i närheten av att vara unga längre och bostadsrättspriserna bara fortsätter att stiga trots brist på ekonomisk stabilitet. Det byggs helt enkelt alldeles för lite.

Vad beror det här på? Faktum är att det inte är en enda sak som är fel på vår bostadsmarknad - det är flera. Låt oss titta på några av dem.

Hyresregleringen

Vi har i Sverige något som kallas för bruksvärdessystemet. Det innebär att hyra förhandlas mellan en hyresgästförening och fastighetsägaren med hänsyn till boendestandard. Nu för tiden får man också ta viss hänsyn till lägenhetens läge - men inte tillräckligt för att man ens ska komma i närheten av marknadshyror. Vad gör det här med marknaden? Ungefär det som prisregleringar brukar leda till - obalans. Och köer. Gigantiska köer. Med konstgjort låga hyresnivåer i vissa områden måste fastighetsägare kompensera detta genom att ta ut en konstgjort högre nivå i andra, mindre attraktiva - och det går, eftersom det är så olönsamt att bygga att det uppstått bostadsbrist och folk helt enkelt får lov att ta vad de kan. De kötider som gäller gör också att segregationen sett till alla faktorer förutom inkomst är större på hyresrättsmarknaden än bostadsrättsmarknaden.

Lagar och NIMBY:s

Vill du inte ha någon mer bebyggelse i närheten av din bostad? Grattis! Lämna in lite skriftliga synpunkter redan när kommunen föreslår en detaljplan så har du försäkrat dig om åratal av byggfri överklagandetid! Detaljplanen går nämligen att överklaga i två instanser och ett bygglov i hela tre, även om prövningstillstånd krävs i Mark- och miljööverdomstolen. Men ta det lugnt, prövningstillstånd ska också prövas och det kan ta sin lilla tid det med. Till slut finns det en god chans att det ändå kommer att byggas - om vi inte pratar Stockholm och byggnader som är högre än typ två våningar, eftersom man har en absurd fobi för att stadens utseende ska matcha innevånarantalet - men då har du antagligen hunnit flytta till ett nytt område där du kan göra livet surt för bostadssökanden.

Boverkets regler

Det finns en rejäl lunta med regler om hur en lägenhet får se ut. En del är av typen att det måste finnas fönster i köket, andra handlar om tillgänglighetsanpassning och ytterligare andra om säkerhet och hälsa. En hel del av reglerna är också motiverade - men problemet är att många av dem gör små lägenheter oproportionerligt dyra att bygga. Ett rejält badrum kostar liksom mer per kvadratmeter lägenhet i en liten än en stor. Det är fakta och handlar inte om vad man tycker om tillgänglighetskraven.

Kommunpolitiker

Förutom Boverkets regler finns det garanterat också lokala föreskrifter om exempelvis energisnålhet, utseende och annat. Dessa varierar något oerhört över hela landet och gör det svårt att massproducera en bostad och på så sätt få ner priserna. Dessutom tenderar kommuner att stycka upp sin mark i så pass stora delar att det bara är de riktigt stora byggbolagen som kan bygga på dem - de mindre har inte en chans. Alla som tror att det inte är kostnadsdrivande kan ju räcka upp en hand.

Igår kväll fick jag chansen att kort debattera just tillgänglighetskraven med Maria Johansson, ordförande för DHR, i Agenda. Som vanligt hinner man dock inte säga allt man vill i TV - därav blogginlägget.

Vi har en brist på någonstans runt 20 000 studentbostäder i Sverige. Varje höst fylls tidningarna med historier om studenter som tältar på grund av bostadsbristen - och hur många som tvingas tacka nej till studier går inte ens att räkna.

Jag var på UngBo12-utställningen i Malmö förra veckan. Där ställer de ut exempel på bostadslösningar som unga själv tagit fram - och inte en enda är laglig att bygga. Dagens regler gör att det i princip är omöjligt att vara kreativ - och att det är oerhört svårt att bygga billigt. Är det svårt att bygga billigt är det också svårt att få lönsamhet i själva byggandet eftersom studentboenden helst ska ha så låga hyror som möjligt.

Vad kan man göra åt det då, sett till tillgänglighetskraven? Tja, man skulle kunna göra en del av bostäderna tillgänglighetsanpassade och en del bostäder med lägre standard. Mindre badrum, färre kvadrat, helt enkelt billigare. Det skulle antagligen inte lösa hela bristen - för att komma åt den måste man antagligen åtgärda alla de ovan listade problemen - men det skulle betyda en hel del för byggandet av små studentbostäder. Det ska självklart inte innebära att man blir bostadslös som rullstolsburen student, tvärt om kan man ha förturssystem som gör att man får bostad snabbare än idag - men politik handlar om att prioritera. I det här fallet kanske man får prioritera tak över huvudet för tusentals studenter framför möjligheten för alla att fika i varje studentrum i Sverige. Sen behöver man också avskaffa hyresregleringen, förkorta överklagandeprocessen enligt Plan- och bygglagen, ta bort krav på exempelvis fönster i kök och få Sveriges kommunpolitiker att inse allvaret - men det fanns det inte utrymme att debattera igår.

FRA, Säpo och Rikskrim

Om någon till äventyrs skulle undra vad jag tycker om att regeringen lägger en proposition om att Säpo och Rikskrim ska få tillgång till FRA:s signalspaning så kan jag meddela att jag tycker likadant nu som jag tyckte när förslaget först dök upp. Det suger.

Nytt riksdagsår, nya utmaningar

Igår avgav Fredrik Reinfeldt sin regeringsförklaring för kommande riksdagsår, och nu i morse kommenterade Erik Bengtzboe, Gabriel Wikström och jag det hela i TV4.

Min ingång i det hela är att det är positivt att man börjar uppmärksamma ungdomsarbetslösheten, men ärligt talat - det är ett strukturellt problem och kräver strukturella förändringar som man ännu inte vågar ta tag i. Det är bra att problemet sätts i fokus, men riktade specialåtgärder kommer inte att komma till rätta med det underliggande strukturfelet.

Däremot är det väldigt bra att Reinfeldt nämnde investeringsavdrag för att öka kapitaltillgången i småföretag. Det behöver skapas fler jobb också, och det är framförallt i småföretag som det finns outnyttjad potential. Efter att ha efterlyst just detta avdrag i Expressen för några veckor sedan är det svårt att inte vara nöjd.

Något som var förvånande var dock Gabriel Wikströms totala brist på politiska förslag. Jag kan inte höra ett enda under den tid han pratade - istället verkar det även för SSU:s del handla om att invänta att partiet ska börja tycka saker. Lustigt, eftersom åtminstone vi i CUF jobbar mer att ta fram politiska förslag själva, och sedan skicka dem vidare till partiet. Vi har alltid sett det som ungdomsförbundets uppgift att driva partiet framför oss, men SSU kanske vill vara en propagandamaskin. Vad vet jag.

Vem äger dig?

CUF släppte i helgen en ny kampanj: Vem äger dig? Kampanjen går ut på att uppmärksamma områden där politikerna gör lite för mycket, och mer specifikt lite för mycket fel. Arbetsmarknaden till exempel - istället för att avskaffa de regleringar som ställer utsatta grupper ännu längre från arbetsmarknaden så försöker man hitta på än den ena, än den andra speciallösningen. Visst, de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga funkade i början, men vad hjälper det när dessa unga sen blir uppsagda i krisen eftersom LAS innehåller en sist in, först ut-regel?

Krogtider är ett annat exempel på där politiker nog tror att de gör gott men egentligen orsakar problem. Att skicka hem alla vid ett för att de inte ska dricka för mycket riskerar dock att orsaka mycket av det våld som man faktiskt vill undvika. Det är nämligen i trängsel vid garderoben och kön till taxibilarna som folk riskerar att faktiskt ryka ihop. Senare öppettider som gör att folk kan droppa av mer efter eget önskemål skulle alltså kunna minska våldet.

Sverige har också fler myndigheter än vi kan hålla reda på. Kanske är inte heller alla dessa helt nödvändiga för att jorden ska fortsätta snurra. Alkoholsortimentsnämnden, Rymdstyrelsen, you name it - fler skulle i alla fall kunna vandra samma väg som Stängselnämnden gjorde för ett par år sedan.

Dessutom - och det här är nog värst - har politiker börjat snegla med allt större intresse på medborgarnas privatliv på senare tid. FRA, Ipred, Datalagringsdirektivet - vi sitter redan med en hel del integritetskränkande lagstiftning. Vi i CUF har satt press på såväl regeringen som vårt eget parti i de här frågorna förr, och vi kommer fortsätta göra det ända till dess att man slutar massövervaka medborgarna.

---

Läs också min fantastiske viceordförande Anders Dahlberg om kampanjen!

Stel alkoholpolitik

Idag skriver Eric Erfors en utmärkt ledare om att gårdsförsäljning borde tillåtas i Sverige. Kontentan är att gårdsförsäljningen i Finland inte gör att de hamnar i konflikt med EU-rätten, trots att de har alkoholmonopol i övrigt, och därför borde det gå i Sverige också. Helt korrekt. I det här fallet är EU faktiskt inte någon fara för det svenska självbestämmandet - även om det vore trevligt om vi kunde avskaffa det stelbenta Systemet och tillåta alkoholförsäljning i licensierade butiker istället. Som kanske skulle kunna få ha öppet på, tja, jag vet inte, söndagar? Lördagar efter tre? Jag bara spånar. Till och med jag, som faktiskt inte dricker alkohol, tycker nämligen att det är irriterande med de öppettider som man håller sig med. Huvudsaken måste väl ändå vara att minderåriga inte får tag i alkohol - men ändå är det inte ett dugg svårare för fjortonåringar att hitta den typen av berusningsmedel än det är att få tag i cigaretter. Därtill är det knappast troligt att fler skulle drabbas av alkoholism bara för att öppettiderna under helgerna blev bättre. Däremot är det nog lätt hänt att man hämtar lite extra från lagret om man måste bunkra alkoholen hemma för att vara säker på att få tag i den.

Däremot är det en nyhet för mig att Centerpartiet är emot att Systembolaget ska få börja med hemkörning. (Nej, inte den sortens hemkörning. Hemleverans av alkohol!) Erfors hänvisar till något som vår förste vice ordförande Anders W Jonsson sagt - men jag hittar inte ett ord om det i vår alkoholpolitik. Månne är det som med rökningen på balkongerna, att herr Jonsson gett uttryck för sin egen åsikt i frågan, för något stämmobeslut kan jag inte hitta. Rimligen borde vi verkligen vara precis lika positiva till utkörning som till gårdsförsäljning.

Ska och ska...

Ibland förtvivlar man. När man hör att EU ska förbjuda loggor på cigarettpaketen, exempelvis.

Till att börja med för att det är en urbota dum och klåfingrig idé. Ja, det är farligt att röka - men allt är faktiskt giftigt. Det är bara en fråga om mängd och koncentration. (Något som då och då gör sig påmint på ett tragiskt sätt.) Det betyder inte att man bör göra vilka inskränkningar som helst i marknadsföringsrätten. Cigarettpaketen är dessutom redan idag fyllda med tydliga påpekanden om att innehållet är skadligt för hälsan.

Därtill är det inte jättekul att sådant här kommer från EU. Jag är den första att skriva under på att fri rörlighet är bra, och jag vill på intet sätt bli av med den - tvärt om, jag vill gärna utöka den till resten av världen. Men det vore ju också bra om EU kunde hålla sig till det, och låta bli att lagstifta om saker de inte har något med att göra. Att unionen tar sig allt större friheter vad gäller vilka frågor de har mandat att lagstifta kring är en obehaglig utveckling.

Dessutom är det förbannat tråkigt att det här framställs som en redan färdig lag. Under Gomorron Sveriges sändning i morse upprepades att det här är en förändring som "ska" till, och i DN:s artikel om saken framstår det också som om det hela redan är klart. Vad jag kunnat hitta så är det här ett förslag från kommissionens folkhälsodirektorat, och det innebär att det inte ens tröskats igenom kommissionen än. Därefter ska väl rimligen både rådet och parlamentet godkänna det hela - så än finns tid att stoppa idiotin. Kan man få en lite mindre uppgiven nyhetsrapportering i den här frågan, tack?

Läsning annorstädes

Om man följer mig på Twitter eller Facebook har man förhoppningsvis inte missat att jag är i Burkina Faso tillsammans med CUFs generalsekreterare Karin Fälldin just nu. Vi har snackat ungdomsorganisering, träffat ett syskonförbund och diskuterat utbyte och idag besöker Karin en förskola som Centerpartiets Internationella Stiftelse hjälpt till att bygga. (Själv har jag ätit något olämpligt och kan inte följa med, men det går förhoppningsvis över innan det är dags att åka hem ikväll och så går vi inte in mer på det.)

Hur som. Om man känner att det kanske är lite dålig uppdateringstakt på den här bloggen, vilket det för all del är, så kan jag i alla fall meddela att det finns läsning annorstädes.

Debattartikel i Expressen om regeringens skattepolitik.

Debattartikel i Sourze om politiker som hela tiden vill väl.

Krönika i Sundsvalls Tidning om vikten av att ha kvar matematikundervisningen.

Hoppas det kompenserar en smula!

Momssänkning gav resultat

Den sänkta krogmomsen, som Centerpartiet drev igenom i regeringsförhandlingarna, har gett resultat skriver Dagens Industri. Fler lediga jobb och en högre tillväxt än resten av ekonomin. Det ligger ju nära till hands att småle lite över alla de förutsägelser om att det skulle vara bortkastade pengar från statens sida att sänka momsen - inte bara för att det ju liksom inte är statens pengar från början, utan också för att det visst visade sig ge resultat.


Men det är klart, nu kommer det säkert att komma en massa klagomål på att de nya jobben inte är tillräckligt fina, tillräckligt många eller tillräckligt något annat. Så brukar det ju vara - som om vi inte behöver en variation av jobb, som om inte varje jobb betyder väldigt mycket, framförallt för den som kommer från längre arbetslöshet. Haters gonna hate.

Om politiskt engagemang

(Bloggkoma, jag? Förstår inte vad ni pratar om!)

 Idag skriver Elias Giertz på Aftonbladets debattsida att hans beslut att lämna partipolitiken var det bästa han tagit i sitt liv. Eftersom han var aktiv i CUF, och eftersom jag satt i styrelsen när han var aktiv, så känner jag att jag vill kommentera det hela.

Till att börja med vill jag bekräfta att Elias verkligen var ett stjärnskott. Jag betraktar fortfarande hans avhopp som en stor förlust. Elias är en driven människa, med förmåga att ta debatt och göra det bra. Att han därtill är trevlig, rolig och smart gör inte saken värre. Det som hände var heller inte på något vis acceptabelt.

Som styrelseledamot kände jag till att han fick utstå hot från politiska motståndare. Det är oerhört vidrigt att människor anser sig stå över demokratin - att man använder hot som ett politiskt medel.

Den attityd som han mött från människor i vårt eget parti är däremot en nyhet. Jag blir förskräckt. Missförstå mig inte - man ska kunna komma med intern kritik till partikamrater, men det måste finnas proportioner. Man är välkommen att säga till mig att jag inte borde skriva eller säga saker, eftersom jag är en officiell representant för mitt förbund, men att säga åt en fjortonåring medlem i ungdomsförbundet, som inte gör annat än att uttrycka sin åsikt, att han skadar partiet, att han borde lägga locket på, det är fullständigt orimligt. (Jag hoppas också att om någon medlem, gud förbjude, skulle få den här typen av skit i framtiden så tar de upp det med mig omedelbart - som ordförande är det ju lugnt mitt jobb att läxa upp den som beter sig illa mot mina medlemmar.)

 Till en stor del får vi i förbundet ta på oss ett ansvar för att det gick som det gick. Att ställa en medlem i rampljuset så som i Elias fall är ju ett aktivt val, och i det här fallet blev följderna fel, eftersom andra människor uppenbarligen hade svårt att behärska sig. Det tillhör nämligen inte vanligheterna att våra medlemmar blir hotade av extremister eller påhoppade internt - vi skulle helt enkelt inte ha satt honom i en situation med de riskerna. Jag kan inte annat än beklaga att vi gjorde det, men det är också lätt att vara efterklok.

 Ändå är det väldigt viktigt att unga inte blir avskräckta från att engagera sig politiskt. Partierna i Sverige har oerhört mycket makt som institutioner, och påverkar man inte där är det svårt att ha ett större inflytande över samhällsutvecklingen än en röst vart fjärde år ger. För egen del är jag oroad över att så få unga väljer att engagera sig partipolitiskt - vår generation kommer helt enkelt att vara utan mycket av det inflytande som vår föräldrageneration sett till att skaffa sig. Dessutom har CUF gett mig några av mina bästa vänner, roligaste upplevelser, intressantast diskussioner och en rejäl dos personlig utveckling. Jag är väldigt glad att jag aldrig valt bort det.

Faran med feta katter

Idag har jag varit på ett liten för-presentation av Stefan Fölsters nya bok Sverige har blivit en fet katt som släpps på söndag. Boken beskriver Sveriges utveckling de senaste åren vad gäller reformer och vad de gett upphov till, men ger också en framåtblick. Vad händer om vi låter reformtakten stanna av?

Enligt Fölster har vi inte bara något att förlora i relativa, utan i värsta fall också reella mått på att inte förbättra företagsklimatet. Att det gått bra för Sverige hittills betyder inte att övriga länder i världen låter bli att förbättra sig.

Jag tror att Fölster har väldigt rätt när det kommer till behovet av fortsatta reformer. Tyvärr verkar vissa politiker vara fullständigt övertygade om att det inte finns någon opinion för några som helst förändringar i samhället.

Då får man väl faktiskt ta tillfället i akt och bilda en, då.

FRA-shoppen på ingång

Regeringen väljer att föreslå en öppning av FRA-shoppen precis som signalerades redan i december förra året. Om detta skriver min kollega, MUF:s ordförande Erik Bengtzboe på SvD Brännpunkt.

Precis som han skriver är det här ett svek mot de tidigare löftena som ställts angående en redan kränkande lagstiftning. Att Beatrice Ask väljer att driva fram det är kanske inte förvånande, men det är obehagligt - särskilt som man exempelvis rörande Rikskriminalpolisens beställningsbehov inte direkt lyckats peka på att det skulle existera. Det enda praktiska exempel jag hört är om det skulle komma in en stor mängd dåligt (alltså mer dåligt än vanligt) knark i Sverige, många skulle dö på grund av detta och man behöver spåra var den kom ifrån. (För jag menar, Moderaterna har länge haft en politik som värnar missbrukare och deras liv, jojo.)

Och SÄPO, som då inte lyckades kolla sin egen mailbox..?

Dessutom visar det här att Socialdemokraternas vackra vallöften 2010, om en översyn och stopp på integritetskränkande lagstiftning, knappast var mer än just vallöften. Inte för att det heller förvånar någon, men det är lika obehagligt det. Får vi månne se Gabriel Wikström skriva under med Bengtzboe nästa gång?

Tiggeri i år igen

Förra året rapporterades det att Sala kommun skulle förbjuda tiggeri. Idag (nåja, igår om vi ska vara petiga - i skrivande stund är hon 00:19) lyfter Stefan Hanna idén, fast för Uppsala. Tror ärligt talat inte att jag har så mycket mer att tillägga än det jag för ett år sedan - förutom att man nog bör lägga till att det är ett osmakligt förslag.

KDU och kön

KDU har tydligen kommit ut med ett jämställdhetspolitiskt manifest. Det är... intressant. Jag delar en del realpolitiska ståndpunkter med dem, som att kvotering är en styggelse, men i övrigt finner jag mest saker att bli förskräckt över. Jag har inte en chans att beröra dem alla i ett enda blogginlägg, så jag saxar ur två bitar jag tycker är väldigt konstiga.

"Något som däremot är mer sällsynt är att debattörer lyfter fram de fall där män är de som förfördelas. Som det faktum att pojkar inte lyckas lika bra i skolan, att män har svårare att vinna vårdnadstvister eller att de är överrepresenterade i brottsstatistiken." - sid 2.

Detta dyker upp tillsammans med en svada om att man inte kan mäta jämställdhet som utfall, men låt oss lämna det åt sidan först. Det pratas alltså inte om att pojkar halkar efter? Det pratas inte om vårdnadstvisterna? Det pratas inte om brottsstatistiken? Förlåt, jag kanske är begåvad med en synnerligen unik vänkrets, men jag tycker att man pratat om pojkar och skolan rätt länge nu, inte minst i samband med att Alliansen reformerade skolan i fråga om högskolekompetens och yrkesprogram på gymnasiet. Och vad gäller vårdnadstvister - det är väl en typisk fråga som rönt mycket uppmärksamhet? Mäns överrepresentativitet (förlåt, är det ett ord?) överrepresentation (tack!) vad gäller begångna brott kommer också ofta upp, men kanske inte så ofta på det sätt KDU tycker att det borde, utan mer när det talas om mäns våld mot kvinnor, vilket KDU ett par sidor längre ner berör med ställningstagandet att "det är ytterst problematiskt att skuldbelägga alla män för något ett fåtal gjort sig skyldiga till." Alltså, jag tycker också att det är problematiskt att tala om mäns våld mot kvinnor, eftersom det snarare handlar om våld i nära relationer, men att säga att frågan om män och brottsstatistik inte behandlas på en sida och på en annan problematisera att den just behandlas blir bara konstigt.

Så, går det alls att använda sig av faktiska utfall snarare än möjligheter när man diskuterar jämställdhet i samhället? Ja, definitivt. Om inte annat kan utfall ge en väldigt klar fingervisning om var möjligheterna faktiskt är väldigt ojämställda, även om dessa inte har med staten att göra. Jag är ju feminist, så jag ser också att det finns en poäng i att göra något åt denna ojämställdhet - men det betyder inte att jag tycker att det ska göras genom lagar och regleringar. Feminismen har om något blivit rätt lat på senare dar, och verkar mest av allt kräva lagstiftning istället för att exempelvis folkbilda. Det finns så många sätt att göra samhället mer jämställt på, men för att uppmärksammas på problemen kanske, kanske vi också måste våga börja leta bland konsekvenserna.

"I debatten om könen lyfts inte sällan frågan om den minoritet i samhället som inte vill definiera sig utifrån något av de två könen. Eller de som menar att de är födda i det ena könet men på ett mentalt plan tillhör det andra könet. De ska naturligtvis behandlas med samma respekt som alla våra medmänniskor. Men att utifrån detta tvinga fram en könsneutral samhällsplanering, som bannlyser det djupt naturliga mänskliga draget att dela in sina medmänniskor i kvinnor och män, är naturligtvis något fullständigt verklighetsfrånvänt. Samhällets kulturella, sociala och fysiska infrastruktur bör planeras i första hand med folkflertalets intressen i centrum. Att möta minoriteternas behov utifrån tanken att hela samhället skall rivas upp i grunden, kommer enbart slå tillbaka mot minoriteterna själva. Därför är det orimligt att vi ska sluta använda de könsbetingade personliga pronomen hon och han, till förmån för hen, av hänsyn till de som inte vill tillskriva sig en könsidentitet. Det är också naivt att tro att det skulle bidra till ökad jämställdhet om vi upphörde att använda dagens personliga pronomen."

Här är det så förbenat svårt att veta var man ska börja. Till att börja med - vem har lyft att man ska förbjuda vanliga människor att kategorisera folk som kvinnor och män? What? Och sen när innebär en könsneutral samhällsplanering att samhället då inte passar något kön? Vad är det för samhällsgrundsupprivning som KDU syftar på? Inte kan de väl på allvar mena att användandet av "hen" (vars användningsområde förklaras förstklassigt av Vem i Helvete-Anders) är att riva upp samhällets grund? Och vem har föreslagit att vi helt ska lägga hon och han åt sidan?

Jag blir helt ställd.

Och det här med "folkflertalets intressen", förlåt, men det är ju ett utilitaristiskt sätt att resonera. Majoriteten av alla människor trivs himla bra med att antingen vara män eller kvinnor, så då ska vi skapa ett samhälle som passar för dem - men de som faller utanför mallen är inte lika intressanta.

Som varandes liberal tycker jag ju att det är av yttersta jefla vikt att samhället är neutralt inställt till sina medborgare, att det inte behandlar någon annorlunda på grund av ovidkommande saker. Kön, till exempel. Ska vi bygga samhällsstrukturer, så måste de vara byggda för att inte ta hänsyn till kön när det inte är absolut nödvändigt. Att bygga ett samhälle för att passa två kön är faktiskt inte neutralt.

Som extra bonus kan jag för alla som tror att transsexualism är när man "menar" att man "på ett mentalt plan" tillhör ett annat kön länka till min artikel om detta i Svensk Linje. Enjoy.

Läs också Algot Thorin.

Alltså...

(Besvikna djur via Andreas Henriksson.)

Jag vet. Just nu hinner jag inte - har tvåhundra saker att skriva och en uppsättning teaterkläder att sy. Ses på andra sidan stämman.

Skattereform ftw!

Idag skriver Alfred och Isak från Centerstudenter på Politikerbloggen om behovet av fler skattepolitiska reformer för att kunna säkra tillväxten i Sverige i framtiden.

Sanningen är ju att vi har en onödigt krångligt skattelagstiftning i Sverige, med olika skattesatser för olika sätt att tjäna pengar, och på det är många skatter och avgifter osynliga. Jag menar, är man över 26 och tjänar 15 000 efter skatt betalar man en statlig inkomstskatt på nästan 3000 spänn varje månad - hur många har koll på det? Och om du får frågan, vet du hur mycket skatt du betalade senast du var nere i mataffären?

När jag var liten och pappa fick hem Bole-katalogen blev jag alltid liksom lite irriterad över att priserna inom parentes var högre än de utom. Varför var priset jag behövde betala för en grimma högre än vad det såg ut att vara vid första anblick? Det hände inte någon annan stans.

Så här några år senare inser jag att det nog var nyttigt att upptäcka momsen. Inte minst gjorde det att man kunde hålla en lätt skeptisk min när Lars Ohly, när han upprördes över RUT-avdeaget, förklarade att det skulle kosta vad det faktiskt kostade att få sitt hem städat.

Men den här uppsjön av olika avdrag och regler man varit tvugna att lägga till för att systemet alls ska kunna fungera säger ju egentlige bara att det är dags attslänga det här lapptäcket och skaffa något nytt och helt.

Så, regeringen: Älskar jobbskatteavdraget och så. Gärna lite småfix inom den nuvarande skattelagstiftningen. Men hellre en rejäl skattereform!

Vad jag upprörs över

Igår uppdagades det att Vänsterpartiet i Malmö hade jobbat med piñatas i sitt första maj-firande. Ja, alltså, de lät små barn slå på piñatas med borgerliga politiker medelst baseballträ. På Aftonbladets debattsida försöker de nu försvara tilltaget - genom att säga att borgerliga politiker bara fokuserar på detta för att dölja allt hemskt man gjort. Egentligen var detta helt rätt av vänstern, eftersom Alliansregeringen stulit skatter från folket (!!!) och all upprördhet är bara posering.

Alltså. Jag tyckte att det var osmakligt med piñatorna. Absolut. Men om vi ska hålla på så här, kära Vänsterpartiet i Malmö, kan jag berätta vad jag är verkligt upprörd över.

Det är att ni vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för alla under 26 år. Det är att ni vill bestämma vilken läkare min farmor ska gå till, och vilken hemtjänst min mormor ska ha. Det är att ni vill välja skola åt mina kusiner, och medan ni gör detta vill ni ta ännu mer av mina vänners lön än vad som redan går bort i skatt. Dessutom utmålar ni alla som vill ge människor mer självbestämmande och makt över sina egna liv och inkomster som djävulen.

Behåll ni era piñatas, så behåller vi vår respekt för människovärdet. Puss och kram och fred på jorden.

Ville blev förresten arg redan igår.