Ett skolexempel på varför kårobligatoriet inte fungerar

Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå på det senaste kårfullmäktigemötet. Nu sitter Borgerliga Studenter i opposition, så jag misstänker att jag inte direkt hade kunnat göra något åt skiten, men här är den i alla fall:

Uppsala studentkår tar ställning för kårobligatoriet.

Jag hade nog missat det helt, om det inte vore för att ordförande Klas-Herman Lundgren mailade ut till folk om artikeln. I slutet av mailet, antagligen medhängande i alla han skickar, finns följande mening:

Uppsala Studentkår är Sveriges största studentkår med 34 000 medlemmar.

Det här är precis varför vi ska avskaffa obligatoriet. Av dessa 34 000 medlemmar röstade, med lite god vilja, tretton procent i kårvalet. Av dessa lite drygt 4 000 medlemmar har en något övervägande majoritet röstat på Uppsala Universitets Studenter, Vänsterns Studentförbund eller Gröna Studenter. Dessa har nu beslutat att kårobligatoriet borde vara kvar - dessutom med motiveringen att det ska säkra studentinflytandet.

Okej, om ingen annan tänker ställa den förbjudna frågan så gör jag det.

Hur mycket studentinflytande behövs egentligen?

Ärligt talat alltså. Jag sitter i fullmäktige. Det är inte direkt så att vi har något egentligt, mer än alla pengar vi tvingar av studenterna, att ha inflytande över. Det funkar rätt bra (bortsett från att vi inte borde lägga vantarna på andras egendom, naturligtvis.) Åttiosju procent av alla studenter bryr sig ju uppenbarligen inte över huvud taget om kåren - den är helt enkelt inte relevant för dem. Ändå har nu, tja, låt oss vara snälla och säga åtta procent av kåren bestämt att resten borde tvingas vara medlemmar.

Tack, hörrni, jättesnällt.

Jag trodde att Piratstudenterna skulle komma med den här reaktionen, men har inte läst något om det hos MAB än, så jag får väl säga det också:
Kåren är föråldrad.
Studentinflytande på 2000-talet kommer inte att finnas genom mossiga institutioner, utan säkras genom att universitet och högskolor får konkurrera med varandra. Internet ger dessutom oändliga möjligheter till engagemang på andra sätt än en påtvingad avgift och inrutade förfaranden. Studenter kommer inte i framtiden att ägna sig åt kårer, utan snarare åt sakfrågor.

Lägg ner kåren. Den behövs inte.

Kårfum

Sitter just nu på Uppsala Universitets Kårfullmäktige. Det är en rätt grå tillställning där inga direkt viktiga beslut tas. (Däremot en rad felaktiga. Varför skulle kåren ha en ideell fotogrupp? Jag menar, va fan!) De enda höjdpunkterna är de lite småfina citaten man kan plocka med sig. Bäst hittills kom till då presidiet på förra mötet upptäckte att de frångått en liten talarregel vi har:

"Förlåt, Louise, jag glömde ditt kön!"

Det återstår att se vad denna kväll bjuder på.

F(l)um

Jag hade en tidsplan idag. Det var en bra plan. Fullt realistisk, med lite extra tid insprängt här och var för att vara på den säkra sidan. Allt flöt på utan problem tills jag hamnade i hörsal 2 på ekonomikum. Kårfullmäktige hade nämligen konstitutionerande möte idag.

På kallelsen stod det 15 - 17, men det var inte färdigt förrän framåt åtta. Jag är i chock. Det var personval på personval på personval, vilket innebar ett ständigt plitande på små lappar, upprop av alla röstberättigade och två stackars rösträknare som villade runt i lokalen för att hämta upp alla lappar. Allt tog en jäkla tid, helt enkelt.

Nåja, vi lyckades med ett par bra beslut. Borgerliga studenter lyckades, genom sitt yrkande, undvika en höjning av kåravgiften. Puh.

Åtminstone en sund debattör i kårvalet...

Min gode vän Oscar Sundevall, tillika ordförande för CUF Uppsala, bloggar idag om den debatt han igår tog för borgerliga studenters räkning. Slutsatserna är dystra. Politiker lyssnar på politiker, inga "utomstående" är intresserade av att lyssna. Det speglar sig också i själva valen, där deltagandet är krisartat lågt - sju procent ligger det visst på. Slutsatsen är enkel; kåren bör avpolitiseras och ägna sig åt studiebevakning samt bevakning av studenternas intressen - inte åt att citera Marx i åsiktsprogrammet.

Klassanalys verkar för övrigt vara ett populärt återkommande ämne för kåren att diskutera. I det senaste numret av Ergo förklarar samme Sundevall att CSN faktiskt inte ger bidrag efter efternamn (man hittar texten under "Opinion" och sedan "ERGOs debatt") utan att alla faktiskt har chansen att plugga vidare - det är bara färre från den så kallade arbetarklassen väljer att göra det.

Den naturliga reaktionen borde vara att något är fel i tidigare led, så som högstadium och gymnasium, eftersom snedrekryteringen existerar. Så är tyvärr inte fallet. Det skriks om att vi måste ha "mångfald" på universitetet - något som jag, liksom Sundevall, ser som underordnat den enskilda människans vinst av studierna.

För övrigt får man inte missa Beckman, Ohlson & Can på måndag klockan 22:25, där Sundevalls paradämne kränkningar diskuteras, och där han själv deltar i debatten.