Svepskäl på ledarsidan

Det är bara att erkänna. Vänstern har något av ett överläge i debatten. De kan ju alltid tycka synd om alla människor. Idag är det ledarsidan i LT som tycker synd om. Det gäller ungdomar och BRIS senaste rapport. Barn mår ju uppenbarligen dåligt, det är svårt att säga emot, men om orsakerna tvista de lärde, eller, tja, i alla fall jag och ledarskribenten Kalle Olsson. Enligt honom är det naturligtvis om "konsumtionskulturen" - barn ses visst inte som barn av företagen, utan som konsumenter (varför skulle företag ha intresse av att se människor som något annat än konsumenter?), och det är visst också så att "hela konceptet med att vara vuxen pressats ner i åldrarna". My ass att det har! Vi betraktas snarare som unga längre och längre - förr hade kvinnor i min ålder man, barn och tre kor, nu sitter de på universitet och högskolor. Det var inte länge sedan man fick sin första sup vid konfirmationen och därefter fick dricka som man ville. Herregud, på den tiden var du vuxen som fjortonåring! Tänk dig att vara fjorton när du skaffade ditt första jobb. Då kan vi snacka stress, jag tror knappast att valmöjligheter inom exempelvis skolan skulle göra att unga mår sämre - istället får de ju chansen att gå i en skola som de själva valt och tycker om, vilket antagligen leder till att färre skolkar. Sådana samband kan dock Olsson inte se. Istället tjatar han om att "Regeringen Reinfeldt är ju helt berusad av tanken på valfrihet och konkurrens" - som om man skulle behöva begränsa de båda för människors eget bästa. Vad det hela handlar om står klart. I Olssons drömvärld finns en skola, en klädbutik och en modell av mobiltelefoner. Allt tillhandahålls av staten - för att försäkra sig om att inga onda företagare försöker tjäna pengar på att folk efterfrågar bra grejer, säger man, men det underliggande skälet är som alltid drömmen om att kontrollera människor.
"[J]ag känner mig ganska pessimistisk", skriver Olsson. Det kan jag ärligt säga att jag också gör. I ett samhälle där ansvarskraven kryper allt längre upp i åldrarna och ingen förklarar för ungdomar hur verkligheten faktiskt ser ut är det rätt självklart att man, när man möts av den bistra sanningen, bryter ihop. Om man däremot växer upp med den har man en rimlig chans att klara sig. Linda Skugge har skrivit två krönikor om detta som sätter huvudet på spiken. Dem kan alla med Olssons världsbild (och även realistiska människor) hitta här och här.