Om politiskt engagemang

(Bloggkoma, jag? Förstår inte vad ni pratar om!)

 Idag skriver Elias Giertz på Aftonbladets debattsida att hans beslut att lämna partipolitiken var det bästa han tagit i sitt liv. Eftersom han var aktiv i CUF, och eftersom jag satt i styrelsen när han var aktiv, så känner jag att jag vill kommentera det hela.

Till att börja med vill jag bekräfta att Elias verkligen var ett stjärnskott. Jag betraktar fortfarande hans avhopp som en stor förlust. Elias är en driven människa, med förmåga att ta debatt och göra det bra. Att han därtill är trevlig, rolig och smart gör inte saken värre. Det som hände var heller inte på något vis acceptabelt.

Som styrelseledamot kände jag till att han fick utstå hot från politiska motståndare. Det är oerhört vidrigt att människor anser sig stå över demokratin - att man använder hot som ett politiskt medel.

Den attityd som han mött från människor i vårt eget parti är däremot en nyhet. Jag blir förskräckt. Missförstå mig inte - man ska kunna komma med intern kritik till partikamrater, men det måste finnas proportioner. Man är välkommen att säga till mig att jag inte borde skriva eller säga saker, eftersom jag är en officiell representant för mitt förbund, men att säga åt en fjortonåring medlem i ungdomsförbundet, som inte gör annat än att uttrycka sin åsikt, att han skadar partiet, att han borde lägga locket på, det är fullständigt orimligt. (Jag hoppas också att om någon medlem, gud förbjude, skulle få den här typen av skit i framtiden så tar de upp det med mig omedelbart - som ordförande är det ju lugnt mitt jobb att läxa upp den som beter sig illa mot mina medlemmar.)

 Till en stor del får vi i förbundet ta på oss ett ansvar för att det gick som det gick. Att ställa en medlem i rampljuset så som i Elias fall är ju ett aktivt val, och i det här fallet blev följderna fel, eftersom andra människor uppenbarligen hade svårt att behärska sig. Det tillhör nämligen inte vanligheterna att våra medlemmar blir hotade av extremister eller påhoppade internt - vi skulle helt enkelt inte ha satt honom i en situation med de riskerna. Jag kan inte annat än beklaga att vi gjorde det, men det är också lätt att vara efterklok.

 Ändå är det väldigt viktigt att unga inte blir avskräckta från att engagera sig politiskt. Partierna i Sverige har oerhört mycket makt som institutioner, och påverkar man inte där är det svårt att ha ett större inflytande över samhällsutvecklingen än en röst vart fjärde år ger. För egen del är jag oroad över att så få unga väljer att engagera sig partipolitiskt - vår generation kommer helt enkelt att vara utan mycket av det inflytande som vår föräldrageneration sett till att skaffa sig. Dessutom har CUF gett mig några av mina bästa vänner, roligaste upplevelser, intressantast diskussioner och en rejäl dos personlig utveckling. Jag är väldigt glad att jag aldrig valt bort det.

Faran med feta katter

Idag har jag varit på ett liten för-presentation av Stefan Fölsters nya bok Sverige har blivit en fet katt som släpps på söndag. Boken beskriver Sveriges utveckling de senaste åren vad gäller reformer och vad de gett upphov till, men ger också en framåtblick. Vad händer om vi låter reformtakten stanna av?

Enligt Fölster har vi inte bara något att förlora i relativa, utan i värsta fall också reella mått på att inte förbättra företagsklimatet. Att det gått bra för Sverige hittills betyder inte att övriga länder i världen låter bli att förbättra sig.

Jag tror att Fölster har väldigt rätt när det kommer till behovet av fortsatta reformer. Tyvärr verkar vissa politiker vara fullständigt övertygade om att det inte finns någon opinion för några som helst förändringar i samhället.

Då får man väl faktiskt ta tillfället i akt och bilda en, då.

FRA-shoppen på ingång

Regeringen väljer att föreslå en öppning av FRA-shoppen precis som signalerades redan i december förra året. Om detta skriver min kollega, MUF:s ordförande Erik Bengtzboe på SvD Brännpunkt.

Precis som han skriver är det här ett svek mot de tidigare löftena som ställts angående en redan kränkande lagstiftning. Att Beatrice Ask väljer att driva fram det är kanske inte förvånande, men det är obehagligt - särskilt som man exempelvis rörande Rikskriminalpolisens beställningsbehov inte direkt lyckats peka på att det skulle existera. Det enda praktiska exempel jag hört är om det skulle komma in en stor mängd dåligt (alltså mer dåligt än vanligt) knark i Sverige, många skulle dö på grund av detta och man behöver spåra var den kom ifrån. (För jag menar, Moderaterna har länge haft en politik som värnar missbrukare och deras liv, jojo.)

Och SÄPO, som då inte lyckades kolla sin egen mailbox..?

Dessutom visar det här att Socialdemokraternas vackra vallöften 2010, om en översyn och stopp på integritetskränkande lagstiftning, knappast var mer än just vallöften. Inte för att det heller förvånar någon, men det är lika obehagligt det. Får vi månne se Gabriel Wikström skriva under med Bengtzboe nästa gång?

Tiggeri i år igen

Förra året rapporterades det att Sala kommun skulle förbjuda tiggeri. Idag (nåja, igår om vi ska vara petiga - i skrivande stund är hon 00:19) lyfter Stefan Hanna idén, fast för Uppsala. Tror ärligt talat inte att jag har så mycket mer att tillägga än det jag för ett år sedan - förutom att man nog bör lägga till att det är ett osmakligt förslag.

KDU och kön

KDU har tydligen kommit ut med ett jämställdhetspolitiskt manifest. Det är... intressant. Jag delar en del realpolitiska ståndpunkter med dem, som att kvotering är en styggelse, men i övrigt finner jag mest saker att bli förskräckt över. Jag har inte en chans att beröra dem alla i ett enda blogginlägg, så jag saxar ur två bitar jag tycker är väldigt konstiga.

"Något som däremot är mer sällsynt är att debattörer lyfter fram de fall där män är de som förfördelas. Som det faktum att pojkar inte lyckas lika bra i skolan, att män har svårare att vinna vårdnadstvister eller att de är överrepresenterade i brottsstatistiken." - sid 2.

Detta dyker upp tillsammans med en svada om att man inte kan mäta jämställdhet som utfall, men låt oss lämna det åt sidan först. Det pratas alltså inte om att pojkar halkar efter? Det pratas inte om vårdnadstvisterna? Det pratas inte om brottsstatistiken? Förlåt, jag kanske är begåvad med en synnerligen unik vänkrets, men jag tycker att man pratat om pojkar och skolan rätt länge nu, inte minst i samband med att Alliansen reformerade skolan i fråga om högskolekompetens och yrkesprogram på gymnasiet. Och vad gäller vårdnadstvister - det är väl en typisk fråga som rönt mycket uppmärksamhet? Mäns överrepresentativitet (förlåt, är det ett ord?) överrepresentation (tack!) vad gäller begångna brott kommer också ofta upp, men kanske inte så ofta på det sätt KDU tycker att det borde, utan mer när det talas om mäns våld mot kvinnor, vilket KDU ett par sidor längre ner berör med ställningstagandet att "det är ytterst problematiskt att skuldbelägga alla män för något ett fåtal gjort sig skyldiga till." Alltså, jag tycker också att det är problematiskt att tala om mäns våld mot kvinnor, eftersom det snarare handlar om våld i nära relationer, men att säga att frågan om män och brottsstatistik inte behandlas på en sida och på en annan problematisera att den just behandlas blir bara konstigt.

Så, går det alls att använda sig av faktiska utfall snarare än möjligheter när man diskuterar jämställdhet i samhället? Ja, definitivt. Om inte annat kan utfall ge en väldigt klar fingervisning om var möjligheterna faktiskt är väldigt ojämställda, även om dessa inte har med staten att göra. Jag är ju feminist, så jag ser också att det finns en poäng i att göra något åt denna ojämställdhet - men det betyder inte att jag tycker att det ska göras genom lagar och regleringar. Feminismen har om något blivit rätt lat på senare dar, och verkar mest av allt kräva lagstiftning istället för att exempelvis folkbilda. Det finns så många sätt att göra samhället mer jämställt på, men för att uppmärksammas på problemen kanske, kanske vi också måste våga börja leta bland konsekvenserna.

"I debatten om könen lyfts inte sällan frågan om den minoritet i samhället som inte vill definiera sig utifrån något av de två könen. Eller de som menar att de är födda i det ena könet men på ett mentalt plan tillhör det andra könet. De ska naturligtvis behandlas med samma respekt som alla våra medmänniskor. Men att utifrån detta tvinga fram en könsneutral samhällsplanering, som bannlyser det djupt naturliga mänskliga draget att dela in sina medmänniskor i kvinnor och män, är naturligtvis något fullständigt verklighetsfrånvänt. Samhällets kulturella, sociala och fysiska infrastruktur bör planeras i första hand med folkflertalets intressen i centrum. Att möta minoriteternas behov utifrån tanken att hela samhället skall rivas upp i grunden, kommer enbart slå tillbaka mot minoriteterna själva. Därför är det orimligt att vi ska sluta använda de könsbetingade personliga pronomen hon och han, till förmån för hen, av hänsyn till de som inte vill tillskriva sig en könsidentitet. Det är också naivt att tro att det skulle bidra till ökad jämställdhet om vi upphörde att använda dagens personliga pronomen."

Här är det så förbenat svårt att veta var man ska börja. Till att börja med - vem har lyft att man ska förbjuda vanliga människor att kategorisera folk som kvinnor och män? What? Och sen när innebär en könsneutral samhällsplanering att samhället då inte passar något kön? Vad är det för samhällsgrundsupprivning som KDU syftar på? Inte kan de väl på allvar mena att användandet av "hen" (vars användningsområde förklaras förstklassigt av Vem i Helvete-Anders) är att riva upp samhällets grund? Och vem har föreslagit att vi helt ska lägga hon och han åt sidan?

Jag blir helt ställd.

Och det här med "folkflertalets intressen", förlåt, men det är ju ett utilitaristiskt sätt att resonera. Majoriteten av alla människor trivs himla bra med att antingen vara män eller kvinnor, så då ska vi skapa ett samhälle som passar för dem - men de som faller utanför mallen är inte lika intressanta.

Som varandes liberal tycker jag ju att det är av yttersta jefla vikt att samhället är neutralt inställt till sina medborgare, att det inte behandlar någon annorlunda på grund av ovidkommande saker. Kön, till exempel. Ska vi bygga samhällsstrukturer, så måste de vara byggda för att inte ta hänsyn till kön när det inte är absolut nödvändigt. Att bygga ett samhälle för att passa två kön är faktiskt inte neutralt.

Som extra bonus kan jag för alla som tror att transsexualism är när man "menar" att man "på ett mentalt plan" tillhör ett annat kön länka till min artikel om detta i Svensk Linje. Enjoy.

Läs också Algot Thorin.

Alltså...

(Besvikna djur via Andreas Henriksson.)

Jag vet. Just nu hinner jag inte - har tvåhundra saker att skriva och en uppsättning teaterkläder att sy. Ses på andra sidan stämman.

Skattereform ftw!

Idag skriver Alfred och Isak från Centerstudenter på Politikerbloggen om behovet av fler skattepolitiska reformer för att kunna säkra tillväxten i Sverige i framtiden.

Sanningen är ju att vi har en onödigt krångligt skattelagstiftning i Sverige, med olika skattesatser för olika sätt att tjäna pengar, och på det är många skatter och avgifter osynliga. Jag menar, är man över 26 och tjänar 15 000 efter skatt betalar man en statlig inkomstskatt på nästan 3000 spänn varje månad - hur många har koll på det? Och om du får frågan, vet du hur mycket skatt du betalade senast du var nere i mataffären?

När jag var liten och pappa fick hem Bole-katalogen blev jag alltid liksom lite irriterad över att priserna inom parentes var högre än de utom. Varför var priset jag behövde betala för en grimma högre än vad det såg ut att vara vid första anblick? Det hände inte någon annan stans.

Så här några år senare inser jag att det nog var nyttigt att upptäcka momsen. Inte minst gjorde det att man kunde hålla en lätt skeptisk min när Lars Ohly, när han upprördes över RUT-avdeaget, förklarade att det skulle kosta vad det faktiskt kostade att få sitt hem städat.

Men den här uppsjön av olika avdrag och regler man varit tvugna att lägga till för att systemet alls ska kunna fungera säger ju egentlige bara att det är dags attslänga det här lapptäcket och skaffa något nytt och helt.

Så, regeringen: Älskar jobbskatteavdraget och så. Gärna lite småfix inom den nuvarande skattelagstiftningen. Men hellre en rejäl skattereform!

Vad jag upprörs över

Igår uppdagades det att Vänsterpartiet i Malmö hade jobbat med piñatas i sitt första maj-firande. Ja, alltså, de lät små barn slå på piñatas med borgerliga politiker medelst baseballträ. På Aftonbladets debattsida försöker de nu försvara tilltaget - genom att säga att borgerliga politiker bara fokuserar på detta för att dölja allt hemskt man gjort. Egentligen var detta helt rätt av vänstern, eftersom Alliansregeringen stulit skatter från folket (!!!) och all upprördhet är bara posering.

Alltså. Jag tyckte att det var osmakligt med piñatorna. Absolut. Men om vi ska hålla på så här, kära Vänsterpartiet i Malmö, kan jag berätta vad jag är verkligt upprörd över.

Det är att ni vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för alla under 26 år. Det är att ni vill bestämma vilken läkare min farmor ska gå till, och vilken hemtjänst min mormor ska ha. Det är att ni vill välja skola åt mina kusiner, och medan ni gör detta vill ni ta ännu mer av mina vänners lön än vad som redan går bort i skatt. Dessutom utmålar ni alla som vill ge människor mer självbestämmande och makt över sina egna liv och inkomster som djävulen.

Behåll ni era piñatas, så behåller vi vår respekt för människovärdet. Puss och kram och fred på jorden.

Ville blev förresten arg redan igår.

Konkurrerande arbetsförmedlingar - Borg, du kan spara pengar!

I förra veckan skrev jag en krönika hos Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, som igår också gick i Sundsvalls Tidning, om problemen med dagens arbetsförmedling och en möjlig lösning.

I Australien lägger man i runda slängar lika mycket pengar på arbetsförmedlande som vi gör i Sverige, trots att befolkningen är rejält mycket större. Hur det går till? Tja, istället för att de har en myndighet som håller kurser som ger ett inplastat datorkörkort utskrivet i Comic Sans så låter de företag konkurrera om att förmedla jobb. Förmedlingarna får en mindre summa per person som valt dem som förmedling, men den stora betalningen kommer när de lyckats förmedla ett jobb med tillräcklig varighet till den sökande. Efter att Australien införde reformen lyckades man sänka arbetslösheten med flera procentenheter. Så, käre finansminister, här har du en modell som kostar mindre och som är mer effektiv. Vill du verkligen tacka nej till det..?

Mer om Australiens modell finns att läsa hos Fores.

Vår arbetsförmedling är verkligen inget vidare. Det är faktiskt dags att privatisera och konkurrensutsätta verksamheten - inte minst för att komma lite, lite närmare en lösning på ungdomsarbetslösheten.

Ingångslönedebatten

Nivån av intellektuell hederlighet i debatten om ingångslöner har varit rätt låg, vilket gör att jag åtminstone blir glatt överraskad när det visar sig att 59 % av de rödgröna väljarna (!) är positiva till att unga får möjligheten att välja en lägre ingångslön för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Men det visar också, som Annie skriver på Aftonbladets debattsida, att det faktiskt är en framkomlig väg som parterna får fortsätta att ta ansvar för i framtiden.

Debatten hittills har dock varit intressant. Majoriteten av gångerna som jag fått frågan har det handlat om varför vi vill sänka folks löner, och man har fått förklara att det finns människor där ute som inte alls har någon lön, och att det handlar om att de ska få möjligheten att komma i på arbetsmarknaden - inte om att peta i löner som redan är satta. Istället för att prata om de strukturella problemen som kommer av att vi har en väldigt sammanpressad löneskala får man frågan om varför man vill sänka folks löner. Istället för att diskutera varför fackföreningar ska sätta löner för människor de ofta inte ens företräder så får man frågan om varför man vill sänka folks löner. Det blir lite träigt, faktiskt.

Men det känns ändå skönt att det hela är avdramatiserat - inte minst för att vi nu borde kunna diskutera andra åtgärder också. Det finns nämligen inte bara en lösning på problemet. Jag tänker att det vore kul om diskussionen tog vid om LAS, utbildning, arbetsförmedling - och för övrigt anser jag att den allmänna löneavgiften bör avskaffas.

Vi behöver en ny skattelagstiftning

Johannes Forssberg skriver idag en mycket bra krönika i Expressen om eventuella nya skatteregler för riskkapitalister. Problemet är att riskkapitalet upplever sig för hårt beskattade - de måste redovisa inkomster som tjänsteinkomster, och inte kapitalinkomster, vilket blir en rätt rejäl skillnad. För att inte flytta utomlands vill de få undantag. En förståelig ståndpunkt, men precis som Forssberg skriver vore det mer än underligt om riskkapitalbranschen fick någon slags omvända 3:12-regler.

Självklart behövs riskkapital i Sverige. Inget snack om den saken. Men det vore ju också bra om det fanns några svenska företag i landet som de kunde investera i.

Egentligen kokar problemet ner till att vi i Sverige har olika skattenivåer för olika sätt att tjäna pengar. Kapitalvinstskatten, som är statlig, är betydligt lägre än skatten på inkomst av tjänst, som är kommunal (förutom om du tjänar över 31 000 kronor i månaden, för från den nivån tar staten också ut en inkomstskatt). Ska man göra något åt det egentliga problemet behövs en ny, heltäckande skattereform som inte gör skillnad mellan olika sätt att tjäna pengar. Och gärna en som håller länge, utan att man lappar och lagar den som man gjorde med -91 års skattereform. Ju färre undantagsregler, desto rättvisare beskattning. Det borde inte vara så förbannat svårt.

Hebron

I förmiddags besökte vi Hebron med organisationen Breaking the Silence som en del i vår studieresa här nere. Trots att man ändå tyckte sig ha en aning om hur situationen såg ut var det en chock att faktiskt se det med sina egna ögon.

Kort sagt kan man väl konstatera att den israeliska militären, i sitt uppdrag att skydda de israeliska bosättarna i Hebron, har gjort stadskärnan till vad Breaking the Silence kallar för en spökstad. Och spöklikt var det - där det tidigare funnits marknader, folk och liv fanns bara stängda och igenbommade dörrar. (Speciellt läskigt blev det när vi fått kliva in några minuter på den palestinska sidan - där rådde ingen brist på liv och rörelse, och man kunde se vad som verkligen försvunnit från stadskärnan.) Palestinier får inte köra på gatorna, och på många av dem får de inte ens gå. Som ett resultat har de flesta tvingats lämna sina hem - får man inte kliva ut genom sin egen dörr utan är hänvisad till att klättra över taken är det inte konstigt att man överger sin lägenhet. Bara två palestinska familjer av fem bor idag kvar på a-Shuhada Street i centrala Hebron, och en ung pojke ur en av dem sitter i fönstret ovanför markisen på bilden nedan. Han är en av dem som inte får använda sin ytterdörr.

Tråkigt nog har också israeliska Supreme Court fegat ur i just frågan om bosättningarna, även om de vid något tillfälle beordrat en evakuering av ett par bosättningar som de dömt som illegala. Den stora frågan om "sterila zoner" där palestinier inte får vistas och andra åtgärder som Israels militär vidtagit backar man dock undan från.

Det kommer troligen ett längre inlägg när jag är tillbaka i Sverige, när jag har tid att redogöra för resten av dagensom inkluderade besök hos Fatah i Ramallah och Svenska Konsulatet som upprätthåller de diplomatiska kontakterna med Palestina.

I Israel och Palestina

Just nu befinner sig hela CUF:s förbundsstyrelse på en studieresa I Israel och Palestina. Igår fick vi en guidad tur i gamla Jerusalem, vilket var väldigt intressant ur ett historiskt perspektiv. Personligen blir jag lätt fascinerad av att saker som människor byggde för flera tusen år sedan fortfarande står kvar. Under kvällen fick vi också träffa den nye israeliske ambassadören, som tillträder sin tjänst i Stockholm i sommar, och chefen för det israeliska utrikesdepartementets Nordeuropa-avdelning. Under förmiddagen idag har vi fått föreläsningar från tre personer från tre olika avdelningar på det israeliska utrikesdepartementet om Israels relationer med Iran respektive Egypten samt en allmän om Israel-Palestina-konflikten. Med andra ord har vi hört den ena sidans argument här nere, och imorgon åker vi till Västbanken för att lyssna på palestinska organisationer.

I eftermiddags gjorde vi dock vad jag (som ju är lite skadad av mitt studieval) tycker var det absolut häftigaste besöket - vi fick en guidad tur av Israels Supreme Court. Kanske inte låter jättecoolt i alla andras ögon, men domstolen jobbar mycket med mänskliga rättigheter vilket flera europeiska domstolar (kanske även vår egen) skulle kunna lära av.

Mer rapporter kan komma under veckan, men det är helt beroende av Internetåtkomsten som är ganska sporadisk.

Behöver FN reformeras?

Idag på Svenska FN-förbundets diskussion om FN i framtiden hade jag äran att få sitta panelen tillsammans med Inga-Britt Ahlenius, som nog inte kräver någon närmare presentation, och Aleksander Gabelic, ordförande för Svenska FN-förbundet. Det var en oerhört intressant och lärorik diskussion där Ahlenius inte minst lyfte vikten av ledarskapet inom FN, som inte fungerar idag.

CUF driver på för att säkerhetsrådet ska reformeras, att de permanenta platserna och vetorätten ska tas bort, och det var inte direkt alla på seminariet som trodde att det alls var möjligt. Jag är dock övertygad om att lägen förändras med tiden, och att även svåra beslut kommer att fattas en dag.

Något vi dock var helt överens om var att Sverige skulle behöva ta initiativet bland de 188 länder som inte sitter med trumfkort och driva på för en förändring. Vill man ha något gjort, så får man göra det själv, helt enkelt.

I C finns hoppet

Så blev det slutligen tre centerpartistiska riksdagsledamöter, Abir, Fredrick och Rickard, som röstade nej till implementeringen av datalagringsdirektivet. (Ytterligare en, Erik A Eriksson, hade röstat nej om inte hans tåg råkat ut för en grov försening.)

Det ger mig hopp. I mina ögon är det en stor seger. Det är den här dagen som jag förhoppningsvis kommer att se tillbaka på om tjugo år som dagen då det vände och vi började rulla tillbaka övervakningssamhället.

Det kräver dock att det börjar hända lite i de andra partierna också. Man skulle kunna börja med det andra partiet som betecknar sig som liberalt, men förutom uppgivna konstaterandet från LUF har jag inte hört något från Folkpartiets sida.

Sen finns det de inom Moderaterna som kallar sig liberala. MUF gjorde ett försök att få med sig dem, men vann visst heller inget gehör.

Socialdemokraterna vill jag minnas gjorde stor affär av att de minsann var integritetsvänliga i valet - trots att det är de som drivit på för det här direktivet när de satt i regeringsställning. (En regeringsställning som stöddes av MP och V, som man ändå får säga röstade rätt idag.) SSU har jag inte hört något från alls i debatten.

Man kan konstatera att det återstår en hel del jobb - men man kan också konstatera att det finns folk som är villiga att göra det jobbet. I alla fall inom Centerpartiet.

Debatt på Nösnäsgymnasiet

Drar strax igång och debatterar arbetslöshet, finanskris och pensionsålder på Nösnäsgymnasiet. Samtliga förbundsordföranden utom MUF:s och KDU:s är på plats - största uppslutningen sedan jag började! Kul!

Coolt också med killarna som drivit den här debatten som sitt projektarbete. Fler unga behöver ta plats i politiken!

Det finns fan ryggrad i partiet ändå

Ikväll briserade nyheten att Fredrick Federley, riksdagsledamot för C i Stockholms stad och min föregångares föregångare på CUF:s ordförandepost röstar nej till implementeringen av datalagringsdirektivet på onsdag.

Det är förbannat stort och betyder väldigt, väldigt mycket för någon som jag, som valt att försöka arbeta inifrån för att stoppa Bodströmsamhällets framfart. Till och med Aftonbladets ledarblogg uttrycker sitt gillande.

Fredrick var en stor förebild för mig när jag började engagera mig i CUF. Typ det största som hänt i mitt då 17-åriga liv var när han, efter att jag varit uppe i talarstolen på CUF-stämman i Örebro och debatterat skolan, högg tag i mig och sa:
- Bra gjort!

På onsdag, efter omröstningen, kommer jag kunna återgälda det lite, med hela CUF i ryggen. Då är det min tur att hälsa "bra gjort" från djupen av mitt hjärta - och förhoppningsvis till fler än bara Fredrick. Jag hoppas att fler C-ledamöter följer hans exempel, ja, även ledamöter av andra partier som håller medborgarnas rättigheter högre än lite böter till EU.

Oh, och Fredrick - du kan räkna med CUF:s stöd i valet 2014.

Framtiden med CUF

Idag har valberedningen släppt sitt förslag till förbundsstyrelse för Centerpartiets Ungdomsförbund. I slutändan är det självklart stämman som avgör, men det känns ändå hedrande att valberedningen föreslår ett omval av mig som förbundsordförande.

Jag skulle nämligen inte våga säga att jag lyckats med allt jag ville när jag kandiderade förra året - än. Det tar mer tid än vad jag trodde att växa i rollen som förbundsordförande, och jag är verkligen inte färdigväxt än. Lägg därtill en så gott som helt ny styrelse där alla varit otroligt engagerade men där många gamla rutiner tappats bort, och att jag hela tiden haft min examensuppsats släpande (de sista redigeringarna av den görs faktiskt i skrivande stund) och man kan se att det inte bara finns utrymme för förbättring nästa verksamhetsår, utan också möjlighet. Får jag stämmans förtroende så är det också vad jag kommer att arbeta vidare på - att få CUF:s åsikter att synas mer, att bygga ett starkare ungdomsförbund.

För en sak är väldigt tydlig: När CUF:s medlemmar sluter sig samman och verkligen driver en fråga, då hamnar den också på den politiska agendan. CUF:s medlemmar kan ta åt sig stora delar av äran för att datalagringsdirektivet alls debatteras inför onsdagens beslut, och det är bara med deras stöd i ryggen som jag kunnat driva en hård linje gentemot vårt eget moderparti. Att få fortsätta att leda ett ungdomsförbund som visar sådan kraft och övertygelse i de frågor som berör, det vore en ära. Tillsammans tror jag nämligen att vi kan nämligen förändra världen.

Demonstration mot datalagringen

Idag talade jag på en demonstration mot datalagringsdirektivet. Går att se i videon nedan:



På onsdag gäller det. Då har riksdagsledamöterna chansen att visa att de representerar oss och inte EU.

Vapenexport till diktaturer? Nej tack!

Efter förra veckans avslöjanden om att Sverige planderade samarbete med Saudiarabien kring byggandet av en vapenfabrik deltog jag som talare vid en demonstration mot vapenexport till diktaturen igår. Pratade dock mycket kort då det är en väldigt enkel fråga: Svenska vapen ska inte hamna i diktaturers händer. Det finns inget som rättfärdigar det.