Recenserad

Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.

Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?

Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.

Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.