Behöver FN reformeras?

Idag på Svenska FN-förbundets diskussion om FN i framtiden hade jag äran att få sitta panelen tillsammans med Inga-Britt Ahlenius, som nog inte kräver någon närmare presentation, och Aleksander Gabelic, ordförande för Svenska FN-förbundet. Det var en oerhört intressant och lärorik diskussion där Ahlenius inte minst lyfte vikten av ledarskapet inom FN, som inte fungerar idag.

CUF driver på för att säkerhetsrådet ska reformeras, att de permanenta platserna och vetorätten ska tas bort, och det var inte direkt alla på seminariet som trodde att det alls var möjligt. Jag är dock övertygad om att lägen förändras med tiden, och att även svåra beslut kommer att fattas en dag.

Något vi dock var helt överens om var att Sverige skulle behöva ta initiativet bland de 188 länder som inte sitter med trumfkort och driva på för en förändring. Vill man ha något gjort, så får man göra det själv, helt enkelt.

I C finns hoppet

Så blev det slutligen tre centerpartistiska riksdagsledamöter, Abir, Fredrick och Rickard, som röstade nej till implementeringen av datalagringsdirektivet. (Ytterligare en, Erik A Eriksson, hade röstat nej om inte hans tåg råkat ut för en grov försening.)

Det ger mig hopp. I mina ögon är det en stor seger. Det är den här dagen som jag förhoppningsvis kommer att se tillbaka på om tjugo år som dagen då det vände och vi började rulla tillbaka övervakningssamhället.

Det kräver dock att det börjar hända lite i de andra partierna också. Man skulle kunna börja med det andra partiet som betecknar sig som liberalt, men förutom uppgivna konstaterandet från LUF har jag inte hört något från Folkpartiets sida.

Sen finns det de inom Moderaterna som kallar sig liberala. MUF gjorde ett försök att få med sig dem, men vann visst heller inget gehör.

Socialdemokraterna vill jag minnas gjorde stor affär av att de minsann var integritetsvänliga i valet - trots att det är de som drivit på för det här direktivet när de satt i regeringsställning. (En regeringsställning som stöddes av MP och V, som man ändå får säga röstade rätt idag.) SSU har jag inte hört något från alls i debatten.

Man kan konstatera att det återstår en hel del jobb - men man kan också konstatera att det finns folk som är villiga att göra det jobbet. I alla fall inom Centerpartiet.

Debatt på Nösnäsgymnasiet

Drar strax igång och debatterar arbetslöshet, finanskris och pensionsålder på Nösnäsgymnasiet. Samtliga förbundsordföranden utom MUF:s och KDU:s är på plats - största uppslutningen sedan jag började! Kul!

Coolt också med killarna som drivit den här debatten som sitt projektarbete. Fler unga behöver ta plats i politiken!

Det finns fan ryggrad i partiet ändå

Ikväll briserade nyheten att Fredrick Federley, riksdagsledamot för C i Stockholms stad och min föregångares föregångare på CUF:s ordförandepost röstar nej till implementeringen av datalagringsdirektivet på onsdag.

Det är förbannat stort och betyder väldigt, väldigt mycket för någon som jag, som valt att försöka arbeta inifrån för att stoppa Bodströmsamhällets framfart. Till och med Aftonbladets ledarblogg uttrycker sitt gillande.

Fredrick var en stor förebild för mig när jag började engagera mig i CUF. Typ det största som hänt i mitt då 17-åriga liv var när han, efter att jag varit uppe i talarstolen på CUF-stämman i Örebro och debatterat skolan, högg tag i mig och sa:
- Bra gjort!

På onsdag, efter omröstningen, kommer jag kunna återgälda det lite, med hela CUF i ryggen. Då är det min tur att hälsa "bra gjort" från djupen av mitt hjärta - och förhoppningsvis till fler än bara Fredrick. Jag hoppas att fler C-ledamöter följer hans exempel, ja, även ledamöter av andra partier som håller medborgarnas rättigheter högre än lite böter till EU.

Oh, och Fredrick - du kan räkna med CUF:s stöd i valet 2014.

Framtiden med CUF

Idag har valberedningen släppt sitt förslag till förbundsstyrelse för Centerpartiets Ungdomsförbund. I slutändan är det självklart stämman som avgör, men det känns ändå hedrande att valberedningen föreslår ett omval av mig som förbundsordförande.

Jag skulle nämligen inte våga säga att jag lyckats med allt jag ville när jag kandiderade förra året - än. Det tar mer tid än vad jag trodde att växa i rollen som förbundsordförande, och jag är verkligen inte färdigväxt än. Lägg därtill en så gott som helt ny styrelse där alla varit otroligt engagerade men där många gamla rutiner tappats bort, och att jag hela tiden haft min examensuppsats släpande (de sista redigeringarna av den görs faktiskt i skrivande stund) och man kan se att det inte bara finns utrymme för förbättring nästa verksamhetsår, utan också möjlighet. Får jag stämmans förtroende så är det också vad jag kommer att arbeta vidare på - att få CUF:s åsikter att synas mer, att bygga ett starkare ungdomsförbund.

För en sak är väldigt tydlig: När CUF:s medlemmar sluter sig samman och verkligen driver en fråga, då hamnar den också på den politiska agendan. CUF:s medlemmar kan ta åt sig stora delar av äran för att datalagringsdirektivet alls debatteras inför onsdagens beslut, och det är bara med deras stöd i ryggen som jag kunnat driva en hård linje gentemot vårt eget moderparti. Att få fortsätta att leda ett ungdomsförbund som visar sådan kraft och övertygelse i de frågor som berör, det vore en ära. Tillsammans tror jag nämligen att vi kan nämligen förändra världen.

Demonstration mot datalagringen

Idag talade jag på en demonstration mot datalagringsdirektivet. Går att se i videon nedan:



På onsdag gäller det. Då har riksdagsledamöterna chansen att visa att de representerar oss och inte EU.

Vapenexport till diktaturer? Nej tack!

Efter förra veckans avslöjanden om att Sverige planderade samarbete med Saudiarabien kring byggandet av en vapenfabrik deltog jag som talare vid en demonstration mot vapenexport till diktaturen igår. Pratade dock mycket kort då det är en väldigt enkel fråga: Svenska vapen ska inte hamna i diktaturers händer. Det finns inget som rättfärdigar det.

C efter DLD

Jag har fått en fråga av Henrik Alexandersson. Han undrar vad som händer om Centerpartiet ändå röstar igenom implementeringen av datalagringsdirektivet, hur länge ska CUF fortsätta att vara just Centerpartiets ungdomsförbund?

Det är en bra fråga, och den förtjänar ett seriöst och genomtänkt svar.

Om man utgår från att CUF:s medlemmar vill fortsätta påverka politiskt finns egentligen bara tre alternativ.

Det första, och som många nog tänker på spontant, är att lämna C-rörelsen och bli fristående.

Det andra, som antagligen ligger nära för Alexandersson själv, är att vi ansluter oss till Piratpartiet istället.

Det tredje är att fortsätta jobba internt inom C.

Jag tycker ärligt talat inte att något av alternativen är idealt. De har alla sina för- och nackdelar. Jag står dock kvar vid den analys jag gjorde redan efter FRA-frågan, nämligen att alternativ tre trots allt är det minst dåliga. Jag har full respekt för att alla inte håller med, men jag kan förklara varför.

Att starta eget är nämligen inte bara lite krångligt när det kommer till näringsverksamhet, det är extremt svårt inom politiken också. Och ärligt talat, de försök som har gjorts till att starta ett liberalt utbrytarparti på senare tid har, ska vi säga, inte varit helt lyckade. Att starta eget är således bara ett alternativ om det enda man verkligen bryr sig om är att inte få skit under naglarna.

Att gå över till Piratpartiet kan se mer lyckat ut ur den aspekten, men ärligt talat verkar partiets storhetstid vara förbi. Visst skrällde man i EP-valet 2009, men i det efterföljande riksdagsvalet 2010 fick man ett marginellt bättre resultat än 2006. Det verkar inte jättetroligt att partiet kommer få tillräckligt med draghjälp av att EP-valet ligger bara månader före riksdagsvalet 2014. Man kan göra en annan bedömning, men det här är min.

Återstår då att fortsätta inom C. Jag vill inte säga att det är problemfritt, för det är det inte. Det är mycket jobb kvar att göra innan partiet är som jag vill ha det. Men det verkar ju dumt att överge det enda borgerliga riksdagsparti med företrädare som över huvud taget medger att det är tråkigt att införa direktivet och ställa sig utanför.

En sak hoppas jag dock blev tydligt redan i och med vår debattartikel i Expressen: Inte en enda C-ledamot som röstar ja till implementeringen i riksdagen kommer att mottaga det minsta stöd från ungdomsförbundet i nästa val. Implementeringen ligger på riksdagens bord sedan drygt ett år, och det är varje enskild riksdagsledamots ansvar att trycka på nej-knappen den 21 mars.

C, trovärdighet och datalagringen II

Staffan Danielsson har efter gårdagens inlägg svarat på sin blogg. Man kan koka ner hans argumentation till följande: Jag och CUF använder själva härskartekniker, det är inte ett framgångskoncept av CUF att påpeka att ett ja till datalagringen kommer leda till förtroendetapp (speciellt som Staffan inte tycker att det är att gå emot stämmobeslutet) och sakfrågan är komplicerad.

Låt oss börja med sakfrågan. Den är inte komplicerad. Jämförelsen med den undersökning av datauppgifter som görs i dag haltar eftersom det handlar om redan misstänkta personer. Ska man övervaka alla betyder det att alla är misstänkta, alltid. Så enkelt är det.

För att ta frågan om stämmobeslutet - igen! - så står det tydligt att Centerpartiet ska verka för uppskjutandet av införandet av datalagringsdirektivet. Det kan man knappast anses göra om man röstar för. Och givet att detta stämmobeslut fattats mellan den förra omröstningen och denna, kan man inte komma dragandes med förra årets röstning som ett argument för att göra likadant. Spelplanen är förändrad. CUF, som ska vara en ideologisk vakthund för partiet, har här en skyldighet att säga ifrån, oavsett om det i Staffans ögon framstår som ett framgångskoncept.

Slutligen, detta med härskartekniker. Ja, jag tycker att det är en härskarteknik att implicera att någon tycker som den gör för att den är ung (vilket Staffan åter igen gör i sin nya bloggpost). Däremot kan det inte klassas som en härskarteknik av CUF att öppet deklarera att vi kommer förlora förtroendet för de ledamöter som röstar ja till implementeringen. Det är en sanning som riksdagsgruppen förtjänar att känna till på förhand.

Staffan säger att han tar illa vid sig av CUF:s debattartikel. Guess what, vi tar väldigt illa vid oss om inte vår egen riksdagsgrupp klarar av att försvara våra mänskliga rättigheter.

C, trovärdighet och datalagringen

Efter vår debattartikel om datalagringsdirektivet i Expressen igår har Centerpartiets försvarspolitiske talesperson och tillika riksdagsledamot från Östergötland Staffan Danielsson svarat i sin blogg.

Han menar att vi visst är tvungna att införa direktivet, att "CUF tar i så man spricker" och "spelar över" (vi betackar oss för de härskarteknikerna, Staffan, och också från att du påstår att det beror på att vi är unga), samt att vad som verkligen skulle göra att C tappar trovärdighet är att nu säga nej till direktivsimplementeringen.

Låt oss börja från början och ta det här med tvånget från EU. Det stämmer att direktiv därifrån är tvingande. Medlemsländerna måste införa dem. Absolut. Men, här är kruxet: EU får egentligen inte stifta direktiv som går emot de mänskliga rättigheterna. För att travestera det inlägg av Johan Linander som citeras i Staffans blogginlägg: Det finns inte någon paragraf i Lissabonfördraget som ger möjlighet att i stället för att respektera medborgarnas rätt till integritet tvinga medlemsländerna att göra slarvsylta av den rätten.

Ur det perspektivet är det, precis som vi skriver i artikeln, inte så att Sverige skulle vara den som begår det stora misstaget genom att välja en okonventionell väg.

Att vi skulle ta i så att vi spricker när vi säger att de riksdagsledamöter som röstar för att införa en grundlagsvidrig och integritetskränkande lag förlorar vårt förtroende har jag också svårt att se. Det är väl i det snaraste fullt naturligt.

Staffans idé om att vi skulle tappa trovärdighet om vi faktiskt röstade nej är också underlig. Hans argument tycks vila på att vi då sviker regeringen och vår tidigare hållning. Men det stämmobeslut som han själv citerar, som handlar om att vi som parti ska skjuta upp införandet (och ja, detta måste självklart läsas tillsammans med beslutet som fattades under EU-kapitlet, där det åter igen bekräftades att vi är emot direktivet som sådant), fattades med full medvetenhet om situationen. Är det något som får oss att tappa trovärdighet är det när vi inte klarar av att driva en konsekvent linje, när vi sätter en gammal regeringsöverenskommelse före medborgarnas mänskliga rättigheter och påståenden om att stämmobeslut inte betyder vad som står i dem.

CUF:s åsikt står fast. Det enda rätta som en centerpartistisk riksdagsledamot kan göra den 21 mars, är att rösta nej till implementeringen av datalagringsdirektivet.

Låt mig berätta lite om frihet

Jag uppmärksammades på att min förbundsordförandekollega i KDU, Aron Modig, skrivit på SVT Debatt om att det nu ska bli tillåtet även för ensamstående att bli inseminerade.

Jag kan väl förstå att man är emot det. Jag håller inte med om ett sådant ställningstagande, men jag kan ändå respektera att man tycker att det absolut viktigaste i hela världen är att barn har just en mamma och en pappa. Själv är jag övertygad om att barn behöver ett vuxet stöd och en vuxen trygghet, men att den exakta formen för hur det ser ut inte är avgörande för hur väl det fungerar. Även om det generellt sett skulle vara så att barn som har två heterosexuella, monogama föräldrar mår bäst, så betyder det inte att det stämmer för varje enskilt fall. Ni vet, lite som det här med att män har en bredare normalfördelingskurva inte innebär att alla män är varesig smartare eller dummare än alla kvinnor. Staten kan verkligen inte tillåtas gruppera människor utifrån den typen av identiteter.

Det som dock faktiskt fångade mig var det här stycket:

"De ideologier som växte fram under främst 1800-talet vilar på något helt annat än den kristdemokratiska värdegrunden. Liberalismen och socialismen har det gemensamt att de båda förnekar den mänskliga naturen och behovet av gemenskap. Där socialismen vill tvinga alla människor in i en konstlad gemenskap, i form av kollektivism, vill liberalerna isolera människor från varandra och göra oss till ensamma öar vars enda kontakt med omvärlden är via staten och arbetsmarknaden. Dessa båda människosyner förenas i en strävan efter att rasera de naturliga gemenskaperna och bryta ut individen ur sitt sociala sammanhang."

Socialismen får lov att försvara sig själv, men jag tycker att den nidbild som Modig målar upp av liberalismen behöver bemötas. (Även om min kollega i LUF, Adam Cwejman, också tagit sig an det redan.) Det är ju faktiskt beklämmande om han fått för sig att det är så det är.

Det finns ingen liberal som förnekar att människor har ett behov av gemenskap. Det är vetenskapligt fastslaget som ett mänskligt behov. Liberaler är inte ute efter att förstöra några naturliga gemenskaper och isolera människor - och vi är verkligen inte ute efter att begränsa mänskliga kontaktarenor till staten och arbetsmarknaden.

Liberaler är ute efter att frigöra människor. Att minska tvånget. Det är kärnan i vår ideologi - att alla handlingar människor företar mot varandra ska vara fria från tvång.

Om de gemenskaper som Modig talar om är så naturliga så kommer de självklart att bestå även i ett sådant samhälle.

Men om frihet från tvång i Modigs ögon är detsamma som att vilja isolera människor, då är jag hellre isolerad. Om brist på ömsesidighet är detsamma som gemenskap, då står jag hellre utanför. Om det bara är på arbetsmarknaden som mitt eget fria val respekteras, ja, då kommer jag också att hålla mig dit. Och om allt detta stämmer, då är det också den kristdemokratiska värdegrunden som har något gemensamt med socialismen - nämligen tvånget. Det lämnar Modig med en hel del att förklara.

Mål, medel och gränser

DN har en otroligt bra ledare idag om mål och medel inom politiken - eller kanske snarare om det faktum att medlen aldrig debatteras. Den politiska debatten har fastnat på att målen är bra, och sedan tar det stopp.

Personligen är jag övertygad om att detta är en konsekvens av att politiken i sig inte känner några gränser. Allt är politik nu för tiden, och alla problem ska lösas av politiker. När vi inte har en ordentlig politisk debatt om var vi ska sätta gränserna för vilka mål i samhället som det är politikernas ansvar att försöka nå, hur ska vi ens komma i närheten av en ordentlig debatt om medlen för att nå dem?

För det kan inte vara så att alla problem i samhället ska lösas av kommunfullmäktige och riksdag. Politiken är ofta ett alldeles för trubbigt verktyg, och tenderar att gravt inskränka människors frihet när den används. Det ligger i dess natur. Och målet att hålla människor fria har sannerligen fått stå tillbaka de senaste åren.

Dessutom skapar politiska lösningar ofta nya problem. (Johan Norberg gjorde detta mycket tydligt på DN Debatt - lösningen på att banker gått in i för riskfyllda affärer blev att de istället fick ta sig an det säkraste i världen. Stater. Hej Grekland!) Dessa problem ska sedan lösas med fler regleringar, som orsakar nya problem, och plötsligt framstår det hela som ett sisyfosarbete.

Nåja. Innan vi lyckats sätta gränserna för politiken tror jag att en debatt om politikens medel tyvärr ligger allt för långt borta.