Mål, medel och gränser

DN har en otroligt bra ledare idag om mål och medel inom politiken - eller kanske snarare om det faktum att medlen aldrig debatteras. Den politiska debatten har fastnat på att målen är bra, och sedan tar det stopp.

Personligen är jag övertygad om att detta är en konsekvens av att politiken i sig inte känner några gränser. Allt är politik nu för tiden, och alla problem ska lösas av politiker. När vi inte har en ordentlig politisk debatt om var vi ska sätta gränserna för vilka mål i samhället som det är politikernas ansvar att försöka nå, hur ska vi ens komma i närheten av en ordentlig debatt om medlen för att nå dem?

För det kan inte vara så att alla problem i samhället ska lösas av kommunfullmäktige och riksdag. Politiken är ofta ett alldeles för trubbigt verktyg, och tenderar att gravt inskränka människors frihet när den används. Det ligger i dess natur. Och målet att hålla människor fria har sannerligen fått stå tillbaka de senaste åren.

Dessutom skapar politiska lösningar ofta nya problem. (Johan Norberg gjorde detta mycket tydligt på DN Debatt - lösningen på att banker gått in i för riskfyllda affärer blev att de istället fick ta sig an det säkraste i världen. Stater. Hej Grekland!) Dessa problem ska sedan lösas med fler regleringar, som orsakar nya problem, och plötsligt framstår det hela som ett sisyfosarbete.

Nåja. Innan vi lyckats sätta gränserna för politiken tror jag att en debatt om politikens medel tyvärr ligger allt för långt borta.