Är det här Vänsterpartiets framtid?

Två vänsterpartistiska partiledarkandidater, som bägge är för ett delat partiledarskap, skriver idag på DN debatt om vad de vill att Vänsterpartiet ska driva. Eftersom det är en ganska lång artikel som Sjöstedt och Andersson skrivit tänker jag inte bemöta allt. Jag orkar inte skriva så långt (eftersom det ofta tar mer utrymme att bemöta något än att bara plädera för) och ni orkar antagligen inte läsa. Därför tänkte jag att vi bara skulle kika lite snabbt på ett av förslagen: Att sänka den lagstadgade maximigränsen för ordinarie arbetstid från 40 till 37 timmar i första hand, och sedan till 35.

Det finns ju ett gäng invändningar att föra mot duons argumentation. Till att börja med kan man ju fråga sig om det verkligen är sådär jättesmart att börja leka med incitament till lägre produktion i en värld där skuldkrisen flåsar oss i nacken. Visst - Sverige har klarat sig väldigt bra, och vi har definitivt ökat produktiviteten sedan 1973, men betyder det att vi ska lägga ner det nu? Vad behöver vi egentligen, mer eller mindre värdeskapande och tillväxt? Personligen lutar jag åt mer. Tillväxt har (för att plocka bara några exempel) gjort att vi inte längre dör av förkylningar, att en mobil inte längre är stor som en portfölj och kostar tjugofem tusen kronor (observera att detta inte är en metafor, utan att det var läget på typ nittiotalet), att allt fler kan äta sig mätta och att vi faktiskt kan kommunicera med människor på helt andra kontinenter utan att det behöver dröja tre månader för meddelandet att komma fram.

De anmäler också svepande att förslaget "har en rad fördelar för den enskilde och för familjerna". Jaså? Som lägre lön och sämre ekonomisk utveckling i landet?

Ska man vara helt ärlig, va, så är ju inte problemet med svensk arbetsmarknad att vi inte har en lagstadgad maximigräns för ordinarie arbetstid på 35 timmar. Problemet är att lagstiftningen generellt sett är oerhört statisk och oflexibel.

Det är klart att man kan se fördelar med kortare arbetstid. Mer fritid, exempelvis. Men i grund och botten borde faktiskt individen själv få avgöra vad som är optimal arbetstid. Vissa kanske har världens underbaraste jobb och gärna arbetar i princip dygnet runt, medan andra har tunga arbeten som åtminstone inte borde utföras 40 timmar i veckan annat än under korta perioder. Är det då ens lämpligt att flytta frågan om maxtid från arbetsmarknadens parter till staten? Jag är faktiskt inte så säker på det.

Nej, det är klart att det inte är förbjudet att anställa någon för att jobba mer än 40 timmar per vecka - men eftersom allt utöver det räknas som övertid blir det definitivt dyrare än annars. Den övre gränsen har också blivit en sorts effektiv mall för alla att passa in i. 40 timmar är inte max, det är standard. Alla som in passar ryker tämligen snabbt. I ett mer flexibelt system (vilket kräver fler förändringar) hade fler standarder funnits, färre hade slagits ut och fler hade haft möjligheten att försörja sig själva. Idag har vi istället ett fyrkantigt, stelt system som ställer stora grupper långt utanför arbetsmarknaden.

Sjödstedt och Andersson; arbetsmarknaden behöver inte fler klåfingriga politiker. Den behöver bli omdanad för att passa ett modernt, flexibelt samhälle. Vår samhällsekonomi behöver inte färre arbetade timmar. Den behöver fler bidrag till utvecklingen.

Problem med att människor sliter ut sig på jobbet, fastnar i arbeten de inte trivs eller inte ens tar sig in bemöts bäst genom flexibilitiet, inte fortsatt stagnation.