Leo har svarat på mitt inlägg rörande förtalslagstiftningen. Eftersom jag (fortfarande) inte håller med honom svarar jag här (igen).
Leo meddelar att han inte har för avsikt att göra större inskränkningar på tryck- och yttrandefrihetens område, han vill bara ha en lagstiftning som fungerar. Det gör den enligt honom.
Låt mig börja med att tydliggöra att det inte finns något sätt att helt undvika att någon förtalas utan att införa censur. Eftersom det vore en större tragik än att det då och då förtalas, måste vi finna oss i att det faktiskt händer. Vad som då blir viktigt är att den som faktiskt förtalas har en möjlighet att få upprättelse. Det har man också genom att man själv kan väcka åtal - och därtill genom att man kan anmäla det till justitiekanslern, som kan driva det.
Leo meddelar dock att han vägrar tro att "alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig". Jag ställer mig till att börja med frågande till att det verkligen skulle röra sig om så många människor som blir förtalade. Dessutom är det ju tveksamt om man verkligen är en svagare part om man har JK på sin sida. (Hans Majestät är det definitivt inte, med eller utan JK.) Vilka är alla dessa människor som Leo anser gör det skäligt att efterlysa en förändring av lagstiftningen? Var är det stora problemet?
Det efterlyses också lösningar på problemet (som jag alltså i ärlighetens namn har svårt att alls se som så stort som Leo beskriver). De möjligheter som jag sett att förändra lagstiftningen gick jag igenom i det föregående inlägget, och jag har väldigt svårt att se andra. Det enda som inte skulle utgöra en ytterligare inskränkning av tryck- och yttrandefriheten är att låta förtalsbrottet falla under allmänt åtal - och det är som sagt mycket tveksamt om det skulle göra att fler fälldes för förtal.
Det är oerhört lätt att tycka att man ser ett problem och kräva att politiker ska lösa saken. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att fråga sig hur en lösning skulle kunna se ut och om det är alldeles säkert att den inte minskar den medborgerliga friheten på ett sätt som inte är legitimt i ett liberalt samhälle.
lördag, december 31, 2011
Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt
Det har, efter att CUFs FS-ledamot Leo Pierini skrivit en debattartikel tillsammans med Sara Skyttedal i vilken de argumenterar för en "starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning", uppstått lite av en intern debatt kring om detta verkligen är CUFs åsikt. Leo lägger ut sina skäl till varför han tror att så är fallet på sin blogg. Eftersom jag på intet sätt håller med honom känner jag mig tvungen att förklara både det och anledningen till detta.
Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).
Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."
Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.
Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.
En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.
Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.
Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.
När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.
Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).
Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."
Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.
Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.
En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.
Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.
Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.
När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.
måndag, december 19, 2011
Problemet med arbetsmarknaden
MSU, Moderat skolungdom, skriver idag på Newsmill att anledningen till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet inte är LAS, utan att vi låter för många unga välja frisörprogrammet på gymnasiet.
Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.
Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)
Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.
Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.
MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.
Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.
Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)
Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.
Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.
MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.
tisdag, december 13, 2011
FRA igen
Som politiker får man ofta frågan om vilka som är ens hjärtefrågor, vad man brinner lite extra för. Men vad är det egentligen? Klart det finns frågor man tycker är viktigare, men ofta finns det ju en idé om ett samhälle som samtliga politiska förändringar man vill se genomföras kommer att leda fram till.
Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.
Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?
Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.
Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.
Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?
Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.
Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?
Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.
Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.
Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
