Stämmans efterdyningar och Sahlin-teorier

På dagens ledarsida i ÖP återfinns en rapport från helgens höststämma av Per Hansson. Han är vänlig nog att berömma mig för min insatts som ordförande, något jag tackar ödmjukast för, och uppmärksammar starten av Västjämtlands CUF som ett tecken på ungdomars ökande inflytande inom partiet. Jag tror att det finns stor plats för oss ungdomar om vi vill ta det, för vi är trots allt framtiden. Jonas Rask Samuelsson, politisk sekreterare, uppmärksammar också det historiskt unga presidiet i sin blogg.

Nåja, angående rikspolitiken finns väl ett och annat att säga om Mona Sahlins debattartikel i gårdagens DN. Bland andra Simon Palme och Fredrick Federley ger sig på att bemöta Sahlin i sak på ett utmärkt sätt, medan andra använder den för att analysera Sahlins ledarskap. DN:s ledarsida kallar det idag för desperation, och det med all rätta. Precis som Henrik Sjöholm, Johan Hedin och Bloggen Bent tror jag att Mona Sahlin egentligen saknar mandat från partiet för sin ordförandepost, vilket tydligt syns på det faktum att hon inte ens får driva politik. Precis som DN skriver så innebär ett sådant här utspel att blickarna riktas mot socialdemokraterna - på vänsterfronten, vad nytt? Svaret är inget. De nu höga opinionssiffrorna ser ut att bli sossarnas grav. Eftersom man ligger bra till nu så tror man att ingen förändring behövs - nej, folk verkar ju bara vilja gå tillbaka till det gamla vanliga. När regeringen nu driver igenom sin politik och lagom till nästa val kan visa att man även kan hantera en lågkonjungtur kommer Monas gamla vanliga parti att falla som regeringsalternativ, och Monas eget ledarskap kommer därefter att granskas i sömmarna (det riktigt intressanta då kommer att vara huruvida de, som Bloggen Bent tror, kommer att skaffa sig en verklig övergångsledare eller om de drar slutsatsen att de inte varit tillräckligt bakåtsträvande och väljer Nuder).