Den svenska modellen har uppenbarligen flera betydelse. I dagens SvD handlar det om att myndigheter omorganiseras (Christer Mellstrand är också förvånad över terminologin) på ett sätt som tydligen hotar vad jag hellre skulle kalla "den svenska fegheten", eller, för att tala i termer som folk kanske är mer bekanta med; detta ständiga kompromissande. Visst är det viktigt med en bred uppgörelse i vissa frågor, som skolan till exempel, men denna oerhörda vilja att gå varandra till mötes har sina negativa sidor också. Moderaterna blir mer vänster, sossarna mer höger. Nästan varje dag gafflar någon om hur alla partier går mot mitten och blir mer lika varandra.
En mer kompromisslös politik kommer att bli oerhört intressant, eftersom den tvingar pariter att argumentera för sin sak. När debatten idag handlar om vad som ska offras för att något annat ska gå igenom, så kommer den i framtiden fokusera på varför just vissa lösningar är bättre än andra. Vi får en mer jämförande ton, vilket också kommer att göra de olika partierna, och alltså de olika alternativen inom svensk politik, tydligare för väljarna.
Det är dags att vi svenskar slutar vara så konflikträdda och börjar konfrontera varandra lite mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar