Kan vi få en diskussion om det här med högskolorna, tack?

DN skriar om platsbrist på landets högskolor idag. Naturligtvis är det tråkigt för alla som inte kommit in att de inte får studera till hösten, men jag tycker ändå att det är på sin plats att man funderar lite över det här med ordet "platsbrist".

Personligen så utgår jag från att högskolor och universitet skattefinansieras för att det anses vara så att samhället i stort tjänar på det genom att medborgarna blir mer välutbildade och därmed kan skapa mer välstånd. När man beslutar om antalet högskoleplatser bör detta alltså - trots att det är apigt svårt - göras utifrån en uppskattning av vilka kompetenser landet behöver i framtiden.

Talar man om platsbrist handlar det istället om något helt annat. Den högre utbildningen förvandlas till en lekstuga där vemhelst som önskar kliva över tröskeln har en rätt att vistas. Högskolor och universitet blir arbetsmarknadspolitiska åtgärder som används för att dölja arbetslösheten istället för att bli arbetsmarknadspolitiska åtgärder som används för att höja befolkningens kompetens.

Därför tycker jag att det är lite på sin plats med en diskussion om det hela. Har vem som helst en rätt att läsa vad den vill på en eftergymnasial utbildning? Finns det månne något bra med att konkurrensen om platser på exempelvis lärarhögskolan ökar? Är det verkligen önskvärt att precis alla skaffar sig en högskoleutbildning, eller klarar sig många lika bra utan? Ja, jag vet, det är förbjudna frågor, men någon måste ställa dem också.

Nå, varför har vi egentligen en skattefinansierad högre utbildning?

Både begreppsförvirring och spådomar

Det är svårt att sia, speciellt om framtiden, sade den amerikanske baseballspelaren Yogi Berra en gång. Hur självklart det än kan verka, så är det visst inget som författarna bakom dagens DN Debatt har observerat.

Temat är att allt fler kvinnor och allt färre män högskoleutbildar sig. Detta kommer, enligt artikelförfattarna, att leda till "ett lågutbildat manligt proletariat, ett högutbildat kvinnligt proletariat och en manlig maktelit på toppen". Den slutsatsen kan ifrågasättas på åtminstone två grunder.

Till att börja med; vad är egentligen ett proletariat? Enligt wikipedia (och artikeln verkar inte ens diskuteras...) så är det "produktions- och underhållsarbetarna, som är egendomslösa i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom som kan användas i produktionen" samt "inte tjänar mer än att det räcker till livets nödtorft och alltså inte har någon möjlighet att spara för framtiden" - man får ju anta att det är det marxistiska, och inte det romerska begreppet man syftar till. Visst kan det hända att vi även fortsättningsvis kommer att ha så pass höga skatter att människor svårligen kan arbeta ihop en förmögenhet, men högskoleutbildade har väl ändå en tendens att bli tjänstemän snarare än produktionsarbetare?

Vidare måste man fråga sig vilken insikt dessa människor har angående samhällsutveckling. Det är faktiskt bara trettio år sedan kvinnorna började dominera i högskolevärlden, och den största ökningen har kommit de senaste tio åren. Att förändra könsroller och maktstrukturer tar långt längre tid än så!
Vad som bör nämnas är ju också att många kvinnor högskoleutbildar sig rakt in i offentlig sektor, vilket inte bara leder till att de får lägre löner, de får faktiskt sämre möjligheter att göra karriär eftersom svårigheterna att exempelvis starta och driva ett eget vårdföretag är överväldigande. På ett väldigt effektivt sätt håller staten kvar kvinnor i fattigdom. Om man istället öppnade upp marknaden skulle kvinnor på ett bättre sätt integreras i affärslivet, och fler skulle ta plats i styrelserummen. Visst kan man ha synpunkter på att vissa yrken är kvinnodominerade och andra mansdominerade, men det är inte ett argument för att tvinga kvinnor att välja bort exempelvis vårdsektorn för att kunna göra karriär.

Sen har de en riktigt obehaglig formulering också. "Samhällets behov av att ta tillvara kompetens hos båda könen..." - borde det inte vara oavsett kön hos den som besitter kompetensen? Det bara skriker kvoteringsvilja mellan raderna. Hu!

Att spå i framtiden är som sagt inte det enklaste man kan ta sig för. Jag skulle personligen dock vilja hålla min egen fars förutsägelse för mer trolig: Kvinnorna är på väg att konkurrera ut männen. Visst, det kommer att ta ett tag, men vi kommer att få se färre män och fler kvinnor på VD-poster, i styrelserum och som chefer. Kvinnorna kommer nämligen att vara de med kompetens om den här utvecklingen fortskrider.