Fett fel

Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.

Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)

Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.

Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.

Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.

Kan vi få en diskussion om det här med högskolorna, tack?

DN skriar om platsbrist på landets högskolor idag. Naturligtvis är det tråkigt för alla som inte kommit in att de inte får studera till hösten, men jag tycker ändå att det är på sin plats att man funderar lite över det här med ordet "platsbrist".

Personligen så utgår jag från att högskolor och universitet skattefinansieras för att det anses vara så att samhället i stort tjänar på det genom att medborgarna blir mer välutbildade och därmed kan skapa mer välstånd. När man beslutar om antalet högskoleplatser bör detta alltså - trots att det är apigt svårt - göras utifrån en uppskattning av vilka kompetenser landet behöver i framtiden.

Talar man om platsbrist handlar det istället om något helt annat. Den högre utbildningen förvandlas till en lekstuga där vemhelst som önskar kliva över tröskeln har en rätt att vistas. Högskolor och universitet blir arbetsmarknadspolitiska åtgärder som används för att dölja arbetslösheten istället för att bli arbetsmarknadspolitiska åtgärder som används för att höja befolkningens kompetens.

Därför tycker jag att det är lite på sin plats med en diskussion om det hela. Har vem som helst en rätt att läsa vad den vill på en eftergymnasial utbildning? Finns det månne något bra med att konkurrensen om platser på exempelvis lärarhögskolan ökar? Är det verkligen önskvärt att precis alla skaffar sig en högskoleutbildning, eller klarar sig många lika bra utan? Ja, jag vet, det är förbjudna frågor, men någon måste ställa dem också.

Nå, varför har vi egentligen en skattefinansierad högre utbildning?