En gemensam framtid?

Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.

Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.

Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.

Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.

Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.

Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.

Har Kalle Olsson verkligen koll?

Förra veckan var den stora nyheten att tonårstjejer överanvänder värktabletter. Det är en tråkig nyhet, eftersom den sänder signaler om att många tonårstjejer mår oerhört dåligt och har väldigt lite koll på när värktabletter ska användas. I förlängningen kan det leda till exempelvis leverskador och kronisk huvudvärk.

Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.

(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)

Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.

Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.

För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.

Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?

Fett fel

Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.

Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)

Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.

Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.

Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.

Gott nytt år!

Förra gången det begav sig skrev jag en sammanfattning av det gångna decenniet, och innan man vet ordet av så är det nyår igen. Egentligen skulle jag skrivit det här igår istället, men jag var upptagen med att titta på en herrans massa film tillsammans med min kära vän Viola. Antagligen ganska passande, eftersom jag ägnade mina första timmar 2010 åt att titta på Inglourious Basterds.

Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.

Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)

Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.

För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.

Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!