Jurister kan också vara galna

Jag pluggar, precis som det står i presentationen här bredvid, juridik. I de kretsarna blir det en hel del Ask-bashing, eftersom hon helt enkelt inte är särskilt skillad. Vanligast är att man på ett eller annat sätt påpekar att hon inte är jurist. Kåren lider av en viss självbelåtenhet, som kanske inte har grund riktigt alla gånger.

Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).

Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.

Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.

Recenserad

Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.

Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?

Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.

Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.

Om behovet av en övergripande reform

.. skriver jag på Newsmill idag.

Over and out.

Fildelning, integritet och valet

Jag debatterar - eller vad man ska säga - fildelning med (snarare än mot) Rick Falkvinge. Piratpartiets och Centerpartiets åsikter är faktiskt inte så långt ifrån varandra. Den realpolitiska situationen ser dock ut som den gör - och jag tänker mig att det är därför Maud uttrycker sig som hon gör i SvD. Fildelning och integritet är inte uppe på valdagordningen.

Det betyder dock inte att det inte finns kandidater som driver frågan.

Men jag skulle vilja få svar på en stilla undran - hur skulle reaktionerna sett ut om Maud tydligt uttryckt att Centerpartiet var ett integritetsvänligt parti? Som jag redan påpekat: Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Hade Maud sagt något annat än det hon sa hade hon anklagats för att ljuga.

Om integriteten ska komma upp på dagordningen - ja, då får vi driva den upp dit tillsammans. Lake gör ett bra jobb på den fronten, men vi behöver bli fler. Piratpartiet måste också hitta ett sätt att komma bort från hela barnporrdebatten och bli en faktor att räkna med.

Skriver på andra ställen

Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.

Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.

Centerpartiets valfrågor

Centerpartiet har nyligen lanserat sitt valmanifest som fokuserar främst på företagande, valfrihet inom välfärden och miljö. Det har fått utstå, ska vi säga, viss kritik för detta, och för att vi inte tar upp integritetsfrågan.

Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?

Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.

Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.