Man hör oroväckande ofta vänsterfolk spy galla över människors vinstintresse. Osjälviskhet och att göra saker utan något som helst hopp om profit verkar däremot vara höga ideal i deras värld. Det är inte utan att man blir lite mörkrädd när SSU på sin hemsida skriver, under rubriken "En solidarisk värld", att "Vinstintresset som driver kapitalismen framåt har insett att det också på global nivå kan tjäna grova pengar genom att utnyttja människor", samtidigt som man under rubriken "Välfärd" anser att "Skattens ska vara progressiv och betalas efter förmåga."
Jag förstår att det finns dem som inte ser det ologiska i deras resonemang.
Först och främst måste väl detta "utnyttjande" av människor som kapitalisterna står för redas ut.
När ett avtal träffas, till exempel ett anställningsavtal, så sker det inte emot någons vilja. Då skulle det liksom aldrig bli något avtal. Är en vara inte värd priset som säljaren satt så köper man den inte. Det finns alltid alternativ, trots att vänserfolk har en förmåga att förbise detta. Vill man inte bli anställd får man lov att starta eget, för ja, man måste faktiskt arbeta för att försörja sig själv. Inget samhälle kan fungera annars.
Om det nu ska bli en fråga om utnyttjande kan man ju fråga sig vem som suger ut vem; den som fått tillåtelse att tjäna pengar på någon annans idé eller den som låter någon annan tjäna pengar på sin idé.
Sen kan man fråga sig varför detta "vinstintresse" är något ont. Vinstintresse är väl i det snaraste en överlevnadsinstinkt. Du sätter liksom inte tjugo potatisar i jorden för att få upp fem. Då dör du. Du sätter potatisen för att få upp mångdubbelt mer.
Och de progressiva skatterna då? Ja, enligt SSU är det så att ju bättre du är på att odla potatis, desto fler har de rätt att ta av dig.
Säg att två människor har tjugo potatisar var. Den ena är inte så jättebra på odling och lyckas av dessa tjugo få upp femtio potatisar. Den andra är jättebra och lyckas få upp hundra. Enligt SSU ger detta dem rätt att inte bara kräva tjugo potatisar av odlare ett, utan dessutom 60 av odlare två, grovt räknat. Så trots att odlare två var dubbelt så bra på potatis får han inte dubbelt så många potatisar, utan bara tio fler.
Om odlare två däremot känt sig så nedslagen och diskriminerad av denna orättvisa skatt att han/hon skitit i sitt vinstintresse och bara odlat femtio potatisar han/hon också, så hade SSU bara fått konfiskera 40 potatisar istället för åttio. Den mänskliga drivkraft som försett dem med dubbelt så många potatisar är något man fördömer.
Jag säger då det..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag skulle nog hellre vilja påstå, angående potatisdisskutionen, att även om jag inte hålle rmed om allt som SSUarna säger, så tycker jag man snarare ska framställa det som att om en person är jättebra på att odla potatis och lyckas få fram hundra stycken, en annan lyckas bara få fram 50 och en TREDJE person inte lyckas alls för att hans skörd blev förstörd av tex en brand eller nåt liknande oförutsett, så tycker jag det är rimligt att för att de två potatisodlarna som fick fram potatisar ska kunna hjälpa den tredje genom att bidra med potatisar till honom, så ska den som har flest ge flest till den tredje. Säg att den tredje behöver 30 potatisar för att klara sig, ska då de båda andra ge 15...
Jag tänker då definitivt börja med att ge respons på min egen blogg!
Till att börja med så måste jag säga att det var ju tråkigt för den tredje odlaren, men så länge det inte var de andras fel så har de ingen som helst skyldighet att ge honom potatis. De kanske skulle göra det, men poängen är att de inte ska straffas för något som de inte har skuld i. De är välkomna att ge, men ingen ska tvinga dem, det ska vara frivilligt, och därför blir det inte relevant att spekulera i vem som borde ge mest. Och så undrar jag vem som bestämmer hur många potatisar man behöver.
Skicka en kommentar