Tro gör inte (s)anning, del II

Jag unnade mig en hamburgerlunch på Max idag. Max är en fantastisk kedja - inte bara för att de har Sveriges godaste hamburgare, klimatkompenserar och inreder rätt snyggt, de bjuder dessutom på DN. (Lokala variationer förekommer.) Eftersom det är trevligt att göra något mer än att bara tugga tog jag mig ett exemplar. Jag kom till debattsidan innan jag höll på att sätta i halsen.

Kommunals ordförande Ylva Thörn skriver nämligen där, och hon presenterar en mycket spännande tes: 27 procent av medlemmarna i undersökningen upplever att långtidssjukskrivna sägs upp i större utsträckning i dag än för två år sedan. Ni kan ju gissa vilken del av den meningen som blev rubrik.

Att över huvud taget presentera vad människor "upplever", eller tror, som sanning, är ohederligt. Det är ju fullständigt ointressant att veta vad Thörns medlemmar tror händer, om man inte tar reda på vad som faktiskt händer.

Det hela noteras också av Sanna Rayman på Ledarbloggen.

När blev socialism nyliberalt?

Redan tidigare har jag misstänkt att Lars Ohly inte riktigt har alla hästar i hagen. Efter dagens Brännpunkt ställer jag mig också tveksam till om han över huvud taget har en hage.

I vilket fall som helst har han ingen aning om vad nyliberalism är. Den amerikanska marknaden är inte nyliberal, det trodde jag vi hade fastslagit. Amerikanska banker tvingades låna ut till icke kreditvärdiga - och man behöver ju inte vara partiledare för att räkna ut vad som händer. Hade USA varit nyliberalt så hade man inte haft sådana regleringar. Det finns ingen "nyliberal ekonomisk politik" som han verkar tro - en nyliberal ekonomi kännetecknas tvärt om av avsaknaden av politisk inblandning.
(Man kan ju för övrigt fråga sig vilket ljushuvud som satt rubriken - "Så går det när nyliberaler får styra". Själva poängen med nyliberalism är ju att det inte styrs.)

För övrigt kan ju nämnas något om begreppet "orättvis fördelningspolitik". I själva begreppet fördelningspolitik ligger ju att det är orättvist - man tar från dem som skapar och ger till någon annan. Det är inte rättvisa Ohly vill ha - det är en konstlad ekonomisk jämlikhet.

Att han dessutom hävdar att vi ska öka det gemensamma ägandet är väl kanske inte förvånande - däremot är konstaterandet att "[r]egeringen verkar tycka att gemensamt ägande är dåligt av princip" en smula befängt.Regeringen har inget emot gemensamt ägande som sådant - om jag och Ohly skulle köpa en travhäst ihop, till exempel, så skulle de inte lägga sig i. Skillnaden mellan det och statligt ägda bolag är ju att medborgarna inte individuellt väljer att äga de statliga bolagen, och ingen kan sälja sin del om inte alla gör det. Att tvinga någon att äga är precis lika äckligt som att stjäla.

Men nu har ju Ohly kanske inte så mycket emot varken det ena eller det andra.