Vämjeliga värnskatt!

En av mina favoritbloggare, Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism, utmanar idag ett gäng sossebloggare på debatt om värnskatten. Själv undrar jag om han inte borde ha utmanat ett gäng moderatbloggare istället, men det kan vi återkomma till.

I grund och botten argumenterar Johan utifrån att värnskatten främst drabbar dem som arbetar och arbetar bra och mycket. Vill man få en bättre ekonomi genom att jobba istället för att ärva någon gammal faster är värnskatten helt enkelt ett stort hinder som staten sätter upp.

Peter Högberg har svarat med att han inte tycker att privatekonomi är en avgörande drivkraft för personlig utveckling. Det kan man ju tycka. Alla har verkligen inte målet att tjäna en stor hög pengar, många prioriterar mycket fritid, bostad i avskilt läge eller roande men inte så lönsamma arbetsuppgifter istället. Det är självklart okej - men innebär det att man måste straffskatta dem som prioriterar pengar?

Tja, Högbergs argument är att de pengar värnskatten inbringar istället möjliggör mångas personliga utveckling. Givet att det mesta pekar på att värnskatten faktiskt inte gör statskassan större är det självklart ett svagt argument. Om en slopad värnskatt inbringar mer är en kvarvarande borde ju Högberg utifrån sin egen argumentation faktiskt vara för ett slopande.

Det som irriterar mig är dock kanske främst hur lättvindigt ekonomiska drivkrafter avfärdas. Det är liksom inte tillräckligt fint på något sätt. Högberg skriver:

"Jag kan vara med på att steg ett och två i jobbskatteavdraget var ok som skattesänkning. Men frågan är om det drev undersköterskan att utvecklas i arbetet och sträva vidare mot karriären. Jag tror inte det var fallet utan att det är andra drivkrafter."

Jag skulle vilja svara som Hayek gör i den här videon: Jobs are a means, not the ends in themselves, people work to live better, to put food on the shelves. Pengar är ett mått på värden vi producerar, som vi kan byta mot andra värden. Undersköterskan kanske sätter ett värde på att kunna köpa ett par, tre extra chipspåsar till fredagsmyset med sina barn, kanske på att kunna åka på en lite längre semester, köpa goda lådviner, gå en helgkurs i aurafotografering eller bara ha ett sparande som fungerar som buffert om kylskåpet skulle paja. När man höjer skatterna förhindrar man undersköterskan från att kunna skaffa sig detta genom eget arbete. Var finns det goda i det? Var finns det goda i att hindra andra som vill höja sin livskvalitet genom att dra in lite mer cash?

Sanningen är ju att om man vill ha saker som inte kan köpas för pengar, som står utanför marknaden, då finns det ändå inte så mycket som staten kan göra. Den har nämligen bara två verktyg: Lagstiftningen och budgeten.

Jag säger inte att skatter hindrar personlig utveckling, faktum är att de inte ens alltid hindrar människor från att göra karriär. Däremot hindrar de människor från att skörda de fulla frukterna av sitt arbete, och mer än någon annan gör värnskatten detta, samtidigt som den inte gör någon annans liv lättare. Varför i hela friden ska vi då ha kvar den?

Och, tja, ärligt, det är nog något som Anders Borg behöver svara på också. Någon större skillnad mellan S och M verkar nämligen inte finnas i den här frågan. Borg hänvisar till "stabilitet i statsfinanserna", men om värnskatten inte bidrar till det då? Varför i hela friden ska den då vara kvar?

Vi kan väl nöja oss med att försvara det goda?

Idag skriver DN:s ledarsida om vikten av att försvara EU. De antyder att kritiken mot unionen är populistisk och ogrundad, och att unionen är det bästa som hänt sedan skivat bröd. Typ.

På ett sätt har de rätt. Det finns saker med EU som är fantastiska, men som utsätts för populistisk kritik. Den fria rörligheten, exempelvis. Den attackeras av såväl socialister som Sverigedemokrater, trots att den är så bra att den borde utvidgas och omfatta hela världen. Den fria rörligheten är ett fundament för att skapa tillväxt, lyfta människor ur fattigdom och få en fredligare värld.

På ett annat sätt har dock DN:s ledarsida fel. Det finns saker med EU som förtjänar kritik. Överstatliga direktiv som kränker vår integritet, exempelvis. Överstatlighet över huvud taget, när makt flyttas från medborgaren till ett kontor som rör sig mellan Strasbourg och Bryssel. EMU-projektet, där makten över penningpolitiken hamnar ännu längre bort från människan - och, tja, vi kan väl säga att jag inte är lika odelat positiv till alla räddningsaktioner och räddningsfonder som ledarsidan är. Jordbrukssubventionerna, som hindrar verklig utveckling både i Europa och u-länderna. Listan kan göras lång.

Jag tror inte att ett utträde är en lösning, men vi måste våga kritisera EU för det som görs dåligt - annars är ju risken att det aldrig blir bra. Sverige måste bli en röst som står upp för ett öppnare EU, som skyddar medborgaren och inte politikerna. Det finns faktiskt ingen anledning att avfärda kritiken med att "visst finns det mycket som måste bli bättre" bara för att man vill behålla det europeiska samarbetet. Vi behöver en rejäl diskussion om vad EU ska och inte ska göra, och i den måste argument synas och bemötas, inte ignoreras.

Få medlemmar är ett problem

Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.

Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.

Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.

Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.

Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.