Vi kan väl nöja oss med att försvara det goda?

Idag skriver DN:s ledarsida om vikten av att försvara EU. De antyder att kritiken mot unionen är populistisk och ogrundad, och att unionen är det bästa som hänt sedan skivat bröd. Typ.

På ett sätt har de rätt. Det finns saker med EU som är fantastiska, men som utsätts för populistisk kritik. Den fria rörligheten, exempelvis. Den attackeras av såväl socialister som Sverigedemokrater, trots att den är så bra att den borde utvidgas och omfatta hela världen. Den fria rörligheten är ett fundament för att skapa tillväxt, lyfta människor ur fattigdom och få en fredligare värld.

På ett annat sätt har dock DN:s ledarsida fel. Det finns saker med EU som förtjänar kritik. Överstatliga direktiv som kränker vår integritet, exempelvis. Överstatlighet över huvud taget, när makt flyttas från medborgaren till ett kontor som rör sig mellan Strasbourg och Bryssel. EMU-projektet, där makten över penningpolitiken hamnar ännu längre bort från människan - och, tja, vi kan väl säga att jag inte är lika odelat positiv till alla räddningsaktioner och räddningsfonder som ledarsidan är. Jordbrukssubventionerna, som hindrar verklig utveckling både i Europa och u-länderna. Listan kan göras lång.

Jag tror inte att ett utträde är en lösning, men vi måste våga kritisera EU för det som görs dåligt - annars är ju risken att det aldrig blir bra. Sverige måste bli en röst som står upp för ett öppnare EU, som skyddar medborgaren och inte politikerna. Det finns faktiskt ingen anledning att avfärda kritiken med att "visst finns det mycket som måste bli bättre" bara för att man vill behålla det europeiska samarbetet. Vi behöver en rejäl diskussion om vad EU ska och inte ska göra, och i den måste argument synas och bemötas, inte ignoreras.