Få medlemmar är ett problem

Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.

Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.

Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.

Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.

Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.

Hoppa inte av - hoppa på!

Låt mig först säga att jag är bland dem som förbannar regeringens envisa idioti vad gäller integritetsfrågan. Låt mig också påpeka att jag därtill förbannar den oproportionerligt stora makt som partierna fått gentemot faktiska folkvalda.

Det betyder dock inte att jag lämnar centerpartiet. Jag respekterar dem som gör det, men jag tror inte att det är det bästa sättet för att få regeringen att ändra ståndpunkt.

Tråkigt nog är det mycket enkelt - partier bryr sig knappt om medlemmar. Visst, man behöver tillräckligt för att håva in de finfina statsbidragen, men vilka de är spelar mindre roll. Att Mikael Elmlund, Björn med Bloggen Bent och Sophia/Dexion hoppar av gör ingen skillnad värderingsmässigt - partier är nämligen sällan förmögna att förstå sitt eget bästa.

Tråkigt nog är det också så att partierna har makten i dagens Sverige - och vill man förändra det, tja, då måste man nog tråkigt nog först lära sig att spela efter gällande regler.

Jag kan inte uttala mig om hur pass inflytelserik Margit Gennser varit i Moderaterna den senaste tiden, men visst är hennes avhopp illavarslande. Hon kommer med viktig kritik i sitt brev, men frågan är ju vem som nu ska framföra den till partiledningen. Nej, de kommer inte att prioritera de frågor hon tar upp som områden där de ska förändra sig på. Ska kritik bita på partiledningar ska den vara intern, och massiv - gärna så massiv att det finns en möjlighet att man blir stående med en annan partiledning efter riksstämmor och liknande.

Om alla integritetsvänner lämnar borgerligheten, då kommer vi att stå här med en borgerlighet som inte är integritetsvänlig. Visst, jag är medveten om att många sätter sitt hopp till Piratpartiet. Jag tror själv att PP är både bra och nödvändiga för Sverige, men de kommer tyvärr knappast att påverka Alliansens politik. Jag vet ju inte hur det är med er, men jag ser hellre en Alliansregering som värnar integriteten än en socialdemokratisk dito. Om vi ska göra PP onödiga - och det måste ju någonstans vara målet, även för partiet självt - så behövs folk i de etablerade partierna också. Speciellt nu.

Det råkar nämligen också vara så att personer i partier byts ut så småningom. Vanligen de lite äldre. Vanligen de som inte hänger med så värst i aktuella frågor. Det är dessa platser som måste fyllas - och fylls de inte av oss, kan jag lova att de kommer att fyllas av någon duktig ja-sägare. Kom igen, det är dags att leka lite entrism. Det står en generation CUF:are redo att kliva in i partiet - och tro mig, de har redan vant sig vid att gå emot förbundsstyrelsen - men vi kan inte ta den här kampen ensamma. Fler behöver hoppa på partierna - i dubbel bemärkelse.