Svenska FN-förbundet har replikerat på min krönika i Neo. Jag tänkte naturligtvis ta och bemöta den.
Till att börja med tycks Svenska FN-förbundet utgå ifrån att renägarna har rätt att hålla renar på den privata mark som det tvistats om i Härjedalen, och att de nu förlorat denna, trots att domen har sin grund i att denna rätt aldrig funnits. Domen (som HD för övrigt valde att inte ta upp) bygger också till stor del på renägares egna uppgifter om var man hållit ren. Ståndpunkten att renägare skulle förlorat några rättigheter i Härjedalen är svårt att se som något annat än ett hån mot de bönder som på 1800-talet fick sin mark beslagtagen av staten till renägarnas fördel.
Svenska FN-förbundets ordförande Gabelic hävdar i sin replik att renägares utgångspunkt rent bevismässigt är sämre eftersom samer har en muntlig tradition är irrelevant - men förbiser då att för den period som främst torde beröras av detta, tiden innan 1500-talet, vilar hovrättens bedömning på forskning.
Att Gabelic åberopar att renägare varit diskriminerade av staten i fråga om markrättigheter tidigare är också irrelevant; precis som jag påpekade i krönikan så behöver inte renbete på en plats betyda att det också förekommit renbete på en annan. Det är mycket beklagligt om Gabelic inte klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Vad renägarnas (för det rör sig om just renägare, inte samer generellt, det är värt att notera) möjlighet att betala rättegångskostnaderna har att göra med domens utfall ställer jag mig i övrigt frågande till. Menar Gabelic att renägarna därför skulle varit mer restriktiva vad gäller utredning till sin fördel? Mot en sådan presumtion talar att renägarna använde betydligt större medel till utredning än markägarna. Kanske är det Gabelic istället försöker antyda att domstolar bör döma till fördel för den minst bemedlade, just för att denna är minst bemedlad. Det vore i sig ett grovt avsteg från allt var rättssamhälle heter, och mycket pinsamt för Svenska FN-förbundet. Ytterligare bör Gabelic notera att renägare har samma möjligheter att teckna rättsskyddsförsäkring som privata markägare.
Att man från FN-förbundets håll dessutom hävdar att äganderätten i Sverige är stark oroar mig djupt. Jag rekommenderar Gabelic att både läsa domen och paragraf 18 i Regeringsformens andra kapitel.
Som liberal vänder jag mig avslutningsvis mot att någon ska erkännas "särskilda rättigheter", och det är också vad jag försöker förmedla i krönikan. Mänskliga rättigheter (om än inte de fastställda av FN) ska gälla alla människor. Varje "rättighet" därutöver är per definition ett brott mot de grundläggande.
Jag skulle därför rekommendera Svenska FN-förbundet att verka för en stärkt äganderätt som ger renägare skydd för de marker som faktiskt kan anses vara deras istället för att verka för att äganderätten kompromissas ytterligare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Renar är ju något jag bara sett i Eskilstuna Djurpark, så det känns lite avlägset, men ämnet är ändå intressant just eftersom det berör äganderätten.
Utifrån det du skriver kan jag bara som vanligt instämma. Gabelics resonemang verkar mer baserat på tycka-synd-om-känslor, än något eg. genomtänkt principiellt resonemang.
Hej Hanna!
Det är en komplex fråga det här med vem som har rätt till marken. Du nämner 1800-talet och att viss äganderätt togs ifrån bönderna. Jag förslår att du gräver ytterligare ett spadtag i historien. Så här har jag förstått det: Avvittringen skedde i spåren av att skogen fick ett värde och under avvittringen glömdes rennäringen bort. Innan avvittringen samägde bönderna skog och utmarker runt byarna, i vilken omfattning man ägde eller bara brukade vet jag inte. Men i och med att skogen blev värdefull, i och med industrialiseringen ute i Europa, bestämde man att skogen skulle delas upp på enskilda ägare och på det viset kunde man ju sedan köpa fri skogen från den enskilde ägaren. Under avvittringen kom samerna i kläm och den skog som de använde sig av, och främst de korridorer av skog som de tog renarna igenom från och till vinterbetet gavs till bönderna, vilket staten försent insåg och det var då som de fråntogs den mark som de hade tilldelats. Kanske fanns också en annan acceptans och förståelse innan det enskilda ägandet kom in i bilden, mellan samer och bönder. Den svenska staten arbetade ju också på att separera bönder och samer ifrån varandra, bönder ifrån varandra bland annat genom att inte tillåta bönderna att äga renar som samerna skötte.
Det skulle vara intressant om du som juriststuderande kunde läsa på om vad som hände då i slutet av 1800-talet. Jag har försökt att få klarhet i den här delen av historien medan jag skrivit en c-uppsats(etnologi)om hur vi förstår skog i Härjedalen. Det finns ännu många luckor för mig runt avvittring. Naturligtvis kan inte alla fyllas då detta hände för över hundra år sedan. Hur som helst är detta en komplex fråga som handlar om betydligt mer än äganderätt. Den är också fylld av människor och därmed många tolkningar av det som hänt och det som händer.
Med vänlig hälsning Inga Björk
Inga Björk; Det var en väldig massa "man". Låt mig gissa att de i de flesta fall avser staten. Att hävda att något som rätteligen tillhör person x "gavs" till denne blir ju en smula absurt.
Det är också ohederligt att hävda att det renägarna fick var "korridorer" av skog när det rör sig om utmarkerna.
Att staten diskriminerar icke-samer på så vis att dessa inte får äga eller sköta renar är ju också absurt.
Frågan i stort rör just inget annat än äganderätt - och huruvida staten och Svenska FN-förbundet respekterar den eller inte.
Skicka en kommentar