Ett (s)yniskt förslag

Socialdemokraterna aviserar idag ett förslag om, vad man kallar, "stöd" åt egenföretagare. Alltså, de tänker öppna stora bidragsbörsen och låta det regna manna ifrån himmelen.

Först och främst kan man ju ifrågasätta förslagets potentiella måluppfyllelse i sig. Det ska tydligen göra att fler vågar satsa på sina företag på heltid - samtidigt som bidraget, så vitt jag kan utläsa, kommer att gå till dem som behåller en anställning och driver ett företag vid sidan om. Personligen är jag något av ett levande frågetecken, men sossarna kanske vet något som jag inte vet.

Vidare kan, eller rättare sagt ska, man ifrågasätta förslaget i sig. Precis som Johan på Peace, Love and Capitalism skriver så är det naturligtvis bättre att sänka skatterna om man verkligen vill underlätta för egenföretagare. Jag börjar dock i mitt stilla sinne undra om det är något som sossarna över huvud taget vill. Snarare lär det handla om ett försök till gisslantagande av egenföretagarna.

Saken är ju egentligen rätt simpel. Socialdemokraterna är ett parti till vänster. Partier till vänster har sin stora styrka i att de tycker synd om. Det är synd om arbetarklassen, därför får de bidrag (som de själva finansierar genom att vara bland de högst beskattade i världen). Det är synd om medelklassen, det är så dyrt att skaffa barn, så vi tar ifrån dem lite extra och ger inte tillbaka det förrän de försett sig med en liten knodd, eller vänta, oj, vi är generösa och ger dem barnbidrag, såklart. Att de skulle tjäna mer på sänkta skatter? Bah, då förlorar ju sossarna makten över dem! Incitament, förstår du!
Nu är det egenföretagare det ska tyckas synd om. Det är nämligen lätt att sympatisera med en egenföretagare - vanligt folk ser dem inte som kapitalistsvin, utan som Märta med blomsterhandeln eller Björn som gör så fina stolar. Det är klart de ska ha lite extra i plånboken, de är ju människor - till skillnad från de där företagsledarna som tjänar miljoner i månaden, det har man ju hört.

Problemet är att man inte kan ge bidrag till företag utan att allvarligt störa det ekonomiska systemet.

Vilka företag som klarar sig eller inte är nämligen konsumentstyrt. Har Märta i ditt tycke bättre och snyggare blommor så kommer du att köpa dina rosor där och inte på ICA. Om Björn gör bättre stolar än IKEA så kommer du att köpa dem av honom. Men om Märta har skitfula blommor som står sig i max två timmar efter att du tagit hem dem och Björns egenhändigt snickrade stolar faller isär när du sitter på dem, då kommer företagen att gå i konkurs - så vida inte staten börjar pumpa in bidrag till dem. Då kommer Märta kunna fortsätta att kränga dåliga blommor och Björn kommer kunna fortsätta att sälja farliga stolar. Är det verkligen något önskvärt? Ska staten verkligen få bestämma vilka företag som ska drivas eller inte?

I mina ögon är det här förslaget en fortsättning på socialdemokratins makthunger - makt för maktens egen skull, ett fortsatt gisslantagande av befolkningens pengar, en trend som måste stoppas.

För övrigt säger visst Luciano Astudillo att han tror att förslaget kommer att gynna kvinnor. Maud fick bassning av kvinnliga företagare i samband med att hon presenterade sin satsning på kvinnligt företagande - och kritiken gick ut på att hon inte på några villkor fick ge bidrag till företagen, utan hellre skulle få fler att bli företagare. Men det kanske (s) har missat.