Reinfeldt i Uppsala och kanske en insikt om varför Ida Gabrielsson blev som hon är

Tyvärr har min tid sprungit lite ifrån mig på sistone, och därför har det inte blivit något bloggande på ett par dagar.

I alla fall, Reinfeldt var i Uppsala och talade under ett arrangemang av Utrikespolitiska Föreningen med temat klimatpolitik. Han lät nästan som en centerpartist. Det känns skönt att vi har en statsminister som faktiskt inser att tillväxt och miljö måste gå hand i hand - att det är utveckling, och inte avveckling, som kommer att rädda planeten. Att säga att vi måste lägga ner hela sammhället är, som han uttryckte det, "lite på temat 'Hur dum får man bli?'". Tack, Reinfeldt! Så glad har jag inte blivit på länge.

Sen är jag lite beroende av att läsa Ung vänsters blogg, i vilken den senaste posten handlar om ordförande Ida Gabrielssons barndom. Det är så lustigt, tycker jag, för hon är förbannad över att när de åkte på semester så låg alla andra "ett steg före", och det gav henne sådan ångest. Jag kan inte komma ihåg att vi var på semester mer än två-tre gånger under hela nittiotalet - någon gång innan 94 till gammelfarmor på Åland, och en resa till Island 96 när pappa fyllde fyrtio. Jag och mina två småbröder har faktiskt ägnat varje sommar under vår uppväxt till slåtter (höskörd för de oinvigda) - jobb, med andra ord. Och vi har vetat att det var väldigt viktigt för att vi skulle kunna ha så många får som möjligt över vintern - det har alltså varit en fråga om liv och död för våra ulliga vänner. Trots detta har jag inte haft någon ångest. Jag har aldrig mått dåligt för att mina kompisar farit till söderliggande länder och blivit bruna under sommaren. Jag har aldrig blivit stressad för att min familj inte åkte utomlands. Dessutom har mina föräldrar aldrig haft den dåliga smaken att blanda in oss barn i ekonomin. Det är de som ska betala dig för sveda och värk, Ida, för det var de som drog in dig. Den som lärde dig att alla måste vara likadana, att alla måste ligga på samma nivå, att alla måste på semester och att det är skamligt om man inte är en i mängden, det är den som ska betala.