En ansvarsfråga

Jag har precis läst David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land, och jävlar i min själ vad den är bra. Inte för att den var någon ögonöppnare - jag har nog tyckt ungefär som han mycket länge, men Eberhard lyckas diagnostisera svenskarna som jag inte kunnat göra. När jag mest blivit irriterad på folks oförmåga att ta eget ansvar lyckas han utbena varför folk inte tar eget ansvar.

Nåja, det här gör mig lite förbannad. För vad spelar det egentligen för roll om reklamen är riktad till barn, det är väl föräldrarna som har pengarna? Vad vill man uppnå med förbudet? Att barnen inte ska tjata lika mycket? Vet ni, jag kanske har tittat för mycket på nannyakuten, men jag tror att om en unge tjatar och skriker och är allmänt skitjobbig bara för att den inte får lite godis så beror det på en kass uppfostran. Och en kass uppfostran är föräldrarnas fel.

Fan, när jag var liten gick det massvis med reklam för lego och barbiedockor. Jag fick inte alla barbiedockor jag ville ha, men min barndom var inte traumatisk för det. Föräldrar idag verkar tro att om barnet inte får allt det vill ha så kommer det att få men för livet. Och visst kan jag förstå att man vill ge sitt barn så mycket som möjligt - men att skylla på reklam när ungarna inte uppför sig, det är bara löjligt. Lär man barnen att man bara får leksaker vid speciella tillfällen kommer de att värdera dem högre, så enkelt är det

(Och ja, ni får gärna påminna mig om det här om jag skulle få barn.)