Centerpartiets framtida riktning

Egentligen hade jag inte tänkt kommentera Markus Uvells debattartikel hos Expressen igår. Både Hannes Hervieu, ordförande för Centerstudenter, och Johan Hedin svarar bra på det här med konfliktytan stad och land.

Men så råkade jag läsa en kort ledare hos ÖP av Sven Olov Lööv som gör ett påstående som jag aldrig någonsin trodde att hans penna skulle kunna åstadkomma:

När vd:n för näringslivets tankesmedja Timbro, Markus Uvell, tar upp frågan om hur Centern ska överleva långsiktigt finns det all anledning att lyssna.

Lööv har nämligen inte riktigt som tradition att hålla med Timbro om allt de säger. Tvärt om. Det märks egentligen på resten av texten, där han menar att "de marknadsliberala åsikter[na]" inom rörelsen har "torgförts av unga centerpartister runt Stureplan". (Själv är jag marknadsliberal, uppvuxen på en gård och fullständigt främmande för Stureplans krogliv, men det passar inte riktigt in i bilden, antar jag.) Lööv tycker nog inte egentligen att man ska fråga Timbro om Centerpartiets framtid - han råkar bara gilla budskapet denna gång.

Låt mig göra en sak klar: Jag tycker också att Centerpartiet ska prata landsbygd. Det är helt självklart. Men man kan vara ett parti för landsbygden på olika sätt, och det är lite det som har legat och gnagt i mig sedan jag läste Uvells artikel igår. Hans råd går nämligen inte ihop.

Uvell börjar med att konstatera att Centerpartiet bör fortsätta vara ett borgerligt parti. Så långt helt korrekt - det var efter en tid präglad av närmanden mot socialdemokraterna som vi landade på femprocentsnivån i riksdagsvalet. Det var tre månader efter att Olof Johansson avgått, så de som under det senaste åren försökt förklara partiets nedgång med nyliberalism och en Timbro takeover får tänka om. Tvärt om, när Maud Olofsson positionerat oss som ett tydligt borgerligt alternativ gick vi upp två val i rad - det hade inte hänt sedan 70-talet. Uvell har alltså alldeles rätt när han säger att vi inte ska lyssna på Börje Hörnlund-typer som påstår att det var bättre förr.

Sen kommer han emellertid in på att vi ska vara ett landsbygdsparti. Han menar dock att det bara går att vara om man överger landsbygden, och lägger till att man tydligt (förutom ett antal värderingsfrågor där jag helt håller med om att vi borde vara skarpare) borde prioritera "landsbygdens företagande, tillväxt och arbetsmarknad". Jag är med så långt också. Problemet är bara att han samtidigt råder partiet att överge marknadsliberalismen.

Vi ska alltså vara ett borgerligt parti som överger marknadsliberalismen men har lösningar på problemen med tillväxten på landsbygden.

Jag får det inte att gå ihop. Hur ska det gå till? Det är ju inte direkt så att det är marknaden som sett till att vi sett en utarmning av landsbygden - tvärt om. Det är en socialdemokratisk politik där lönestrukturer pressats samman, skatter höjts och man på allvar velat göra sig av med företag med mindre marginaler som lett till dagens situation, inte en marknadsliberal. På en fri marknad med lägre skatter och färre regleringar hade fler kunnat driva företag på landsbygden, och kunnat anställa folk för en lön som inte sätts i Stockholm av förhandlande centralorganisationer utan som faktiskt gör det lönsamt att ha anställda.

Uvell föreslår att vi borde sikta mer på konservatism än på liberalism, men det som liberaler och konservativa faktiskt brukar komma överens om är ju just ekonomisk politik.

Helt allvarligt nu, vi ska inte bli ett sossigt bidragsparti i landsbygdsfrågorna, men vi får inte gilla marknaden?

Snälla någon, förklara för mig hur man kan fokusera på företagande, tillväxt och arbetsmarknad på landsbygden utan att vara det ena eller det andra.

Jag kandiderar till Europaparlamentet

Våren 2009 satt jag på en centerstämma och frågade mig om jag verkligen skulle fortsätta med partipolitiken. Det var efter FRA-lagsdebatten, efter att partiet accepterat kompromissen och åtskilliga liberaler sade tack och hej.

Jag bestämde mig för att stanna. Inte för att jag tyckte att det beslut stämman fattat var bra, utan just för att det inte var det.

Det svenska maktsystemet är uppbyggt på ett sätt som gynnar organisering. Individer kan tycka lite vad de vill, men egentligen är det bara när de representerar en organisation som åsikterna blir inflytelserika. Det blir extra tydligt när man tittar på partipolitiken: Det är partierna som beslutar om vilken politik väljarna kan välja mellan, det är partierna som väljer sina ledningar som sedan förhandlar om regeringsmakten, det är partiledningarna som i praktiken utser ministrar och vilka frågor som faktiskt ska drivas i regeringen. Om man vill få något gjort i en fråga är det enklaste faktiskt att försöka förändra inifrån.

Det har hänt en del sedan 2009. CUF var exempelvis med och kämpade för de fyra centerpartistiska riksdagsledamöter som inte röstade för implementeringen av datalagringsdirektivet i Sverige. Vi har varit med och drivit partiet i en åter allt mer integritetsvänlig riktning, och fått igenom skarpa skrivningar om det i idéprogrammet. Vi är inte i mål än, och det har hänt en del skit på vägen, men åtminstone jag upplever att partiet i vart fall inte är på väg åt fel håll längre.

Annat är på väg åt fel håll, däremot. Som EU. Stora delar av den integritetskränkande lagstiftningen kommer just därifrån. I tider av ekonomisk kris blir unionen också allt mer klåfingrig i sina desperata försök att vända läget - och samma klåfingrighet märks för övrigt på andra områden, som den nu aktuella snusfrågan, önskemål om att momsbelägga ideella föreningar och förslag om kvotering av bolagsstyrelser.

Jag tror som sagt på att förändra inifrån, och även om EU är ett stort maskineri så har man som parlamentsledamot i alla fall en möjlighet att påverka. Jag vill dit och göra det. Jag tror nämligen att ett EU där människor fritt får resa, handla, arbeta och studera är bättre än stängda gränser - men jag tror också att ett EU som fortsätter att utvecklas som det gör nu riskerar att kullkasta hela samarbetet. EU behöver bli smalare men vassare - unionen behöver bli bättre på det den faktiskt ska syssla med, och den behöver ge fan i resten. Håller du med om det, och råkar vara medlem i Centerrörelsen, får du gärna rösta på mig i den medlemsomröstning som äger rum mellan den 15 augusti och den 15 september.

Om Tollare folkhögskola och associationspanik

"Åsikterna är mina egna och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare" - jag har ingen statistik på det, men ibland känns det som att det är den vanligast förekommande Twitterbion. Det säger något sorgligt om vår samtid.

Vi verkar nämligen leva i ett samhälle som lider av associationspanik.  Det tar sig en hel del uttryck också - allt från att folk inte får fortsätta jobba för att de har fel text på mössan på en Facebookbild till att människor förväntas ta avstånd från illdåd som andra människor med någon typ av likartad etnisk bakgrund gör.

Nu har CUF drabbats av det. I fredags fattade vi beslut om att vi vill legalisera och reglera cannabis på samma sätt som alkohol är reglerat idag, och det blev, ska vi säga, en liten mediagrej av det hela. Det har inneburit att den tänkta introduktionen med det nya verkställande utskottet i organisationen har blivit avbokat av stället där vi skulle vara, Tollare folkhögskola som ägs och drivs av IOGT-NTO.  De meddelar följande:

"Efter att fått kännedom om att Centerpartiets Ungdomsförbunds förbundsstämma i helgen sagt Ja

till att arbeta för en reglering och legalisering av cannabis, så har vi svårt att samarbeta med Er.

Vi har därför nu på morgonen beslutat att inte samverka med Er kring vår Tillitsbana eller erbjuda

Er konferensplats på Tollare folkhögskola den 19 - 20 maj 2013.

Skälet är att Ni och vi har helt skilda drogideologiska uppfattningar."

Låt mig först klargöra en sak: Tollare folkhögskola, och alla andra för den delen, har sin fulla rätt att tycka att CUF:s beslut är galet, sorgligt och avskyvärt. De och alla andra har all rätt att inte erbjuda oss sina tjänster. Men jag har också min fulla rätt att tycka att det är tråkigt att de kommit på det nu. En vecka innan vi ska dit.

Det är inte heller så att vi ska dit för någon sorts manifestation. Tvärt om - vi är fem pers som ska ha ett i högsta grad organisatoriskt möte. Tre av dem är mig veterligen emot beslutet från i fredags, och själv är jag helnykterist tillhörande en släkt som en gång skänkte mark till uppförandet av just en nykterhetsloge i byn.

Jag undrar också lite kring de ideologiska undersökningar de uppenbarligen ägnar sig åt rörande sina kunder. CUF har ju sedan länge beslut om att slopa Systembolaget, sänka åldersgränsen för att få köpa alkohol i butik till 18 och att sänka alkoholskatten - bekymrade inte det Tollare folkhögskola? Och vad skulle de säga om, säg, Liberala Ungdomsförbundet eller Vänsterpartiet skulle vilja boka konferens hos dem? Eller FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan?

Vi har frågat vilka fler politiska uppfattningar som inte är välkomna, och de svarar "rasistiska". Det känns oerhört kränkande att få en sakpolitisk uppfattning om hur man bäst begränsar en drogs skadeverkningar i samhället jämställd med en ideologi som tycker att vissa människor är sämre på grund av sin etnicitet.

Visst finns det också fall som inte är associationspanik trots att man avkräver somliga ansvar för något som har med någon annan att göra. Det var exempelvis berättigat att fråga Omar Mustafa om hans åsikter efter de föreläsare som hans organisation bjudit in. Det är helt berättigat att fråga Centerpartiet var vi står i invandringsfrågan varje gång som Staffan Danielsson är ute och pläderar för strängare kontroller. Det är berättigat att inte skriva under debattartiklar med organisationer vars värdegrund man inte delar.

Det måste dock också finnas tillfällen där man inte genast antar att samtliga inblandade delar alla åsikter. Man måste kunna käka lunch på Max även om man är klimatförnekare. Man måste kunna åka taxi med en politisk motståndare utan att det påverkar bilden av ens politik. Man måste kunna skriva en gemensam debattartikel om en fråga utan att antas vara överens om allt annat också. Och ja, jag tycker att det vore trevligt om man kunde ha möten på etablissemang som inte delar alla ens politiska ståndpunkter - annars hade vi ju aldrig ens övervägt Tollare folkhögskola.

Centerpartiets idéprogram II - närmare om det här med den fria invandringen

Igår skrev Sanna Rayman på ledarplats i SvD om debatten kring idéprogramsgruppens förslag om fri invandring. Jag måste tyvärr ge henne lite rätt. Det har varit för mycket prat om att det "bara" är en vision och för lite försvar för det hela i praktiken.

Personligen är jag för fri invandring. Personligen anser jag att den som hindrar någon från att fly från förtryck knappast är bättre än förtryckaren själv. Personligen anser jag inte att staten har rätt att hindra någon från att anställa någon från ett annat land. Personligen anser jag att någon måste ta den här kampen mot såväl SD som alla andra med främlingsfientliga åsikter. Min förhoppning är att det blir Centerpartiet som gör det, för helt ärligt ser det inte jätteljust ut hos övriga partier.

Att vara för fri invandring är dock inte detsamma som att vara för att alla ska kunna leva på svenska socialbidrag. Tanken om fri invandring hänger tvärt om ihop med tanken om en arbetsmarknad med lägre trösklar, och en integrationspolitik som inte passiviserar dem som kommer hit. Sådana skrivningar finns i idéprogrammet, men är framförallt också en del av Centerpartiets politik sedan länge.

Att vara för fri invandring innebär inte heller att man tycker att det är skit samma vad andra länder gör. Såväl EU som enskilda europeiska länder (och, för den delen, väldigt många länder världen över) förtjänar kritik för att de inte ens uppfyller de rätt strama regelverk som finns idag. Tron på den fria invandringen får heller inte stanna vid Sveriges gränser - tvärt om. Precis som med all annan fri rörlighet, precis som med varje mänsklig rättighet, måste vi kräva att det ska finnas över hela världen.

Att vara för fri invandring betyder dock att man står upp för människors rätt att ta vilket arbete som helst, oberoende av dess geografiska placering. Det innebär att man tycker att de som flyr från förtryck ska kunna ha någonstans att fly till. Det innebär att man ser värdet, både för den enskilda personerna och för samhället, med att människor får skapa sin lycka varhelst de önskar.

Någon i den svenska debatten behöver stå upp för det. Visst, vi kan definitivt diskutera hur man bäst utformar en politik för att fler ska kunna ta plats på den svenska arbetsmarknaden, men det finns redan svar på det. Och det finns redan i vår politik. Vad Centerpartiet behöver nu är lite mer principfasthet och ett ordentligt försvar för fri rörlighet som en realistisk vision.

---

Mer att läsa: Johan Norberg i Metro, Staffan Heimerson i Aftonbladet, Alfred och Caspian på Newmill I och II, Fredrick Fedeley på Newsmill, Erik Laakso på Uppstuds.

Tidigare skrivit om idéprogrammet på bloggen: Centerpartiets idéprogram I - förslaget