tisdag, juni 25, 2013

Jag kandiderar till Europaparlamentet

Våren 2009 satt jag på en centerstämma och frågade mig om jag verkligen skulle fortsätta med partipolitiken. Det var efter FRA-lagsdebatten, efter att partiet accepterat kompromissen och åtskilliga liberaler sade tack och hej.

Jag bestämde mig för att stanna. Inte för att jag tyckte att det beslut stämman fattat var bra, utan just för att det inte var det.

Det svenska maktsystemet är uppbyggt på ett sätt som gynnar organisering. Individer kan tycka lite vad de vill, men egentligen är det bara när de representerar en organisation som åsikterna blir inflytelserika. Det blir extra tydligt när man tittar på partipolitiken: Det är partierna som beslutar om vilken politik väljarna kan välja mellan, det är partierna som väljer sina ledningar som sedan förhandlar om regeringsmakten, det är partiledningarna som i praktiken utser ministrar och vilka frågor som faktiskt ska drivas i regeringen. Om man vill få något gjort i en fråga är det enklaste faktiskt att försöka förändra inifrån.

Det har hänt en del sedan 2009. CUF var exempelvis med och kämpade för de fyra centerpartistiska riksdagsledamöter som inte röstade för implementeringen av datalagringsdirektivet i Sverige. Vi har varit med och drivit partiet i en åter allt mer integritetsvänlig riktning, och fått igenom skarpa skrivningar om det i idéprogrammet. Vi är inte i mål än, och det har hänt en del skit på vägen, men åtminstone jag upplever att partiet i vart fall inte är på väg åt fel håll längre.

Annat är på väg åt fel håll, däremot. Som EU. Stora delar av den integritetskränkande lagstiftningen kommer just därifrån. I tider av ekonomisk kris blir unionen också allt mer klåfingrig i sina desperata försök att vända läget - och samma klåfingrighet märks för övrigt på andra områden, som den nu aktuella snusfrågan, önskemål om att momsbelägga ideella föreningar och förslag om kvotering av bolagsstyrelser.

Jag tror som sagt på att förändra inifrån, och även om EU är ett stort maskineri så har man som parlamentsledamot i alla fall en möjlighet att påverka. Jag vill dit och göra det. Jag tror nämligen att ett EU där människor fritt får resa, handla, arbeta och studera är bättre än stängda gränser - men jag tror också att ett EU som fortsätter att utvecklas som det gör nu riskerar att kullkasta hela samarbetet. EU behöver bli smalare men vassare - unionen behöver bli bättre på det den faktiskt ska syssla med, och den behöver ge fan i resten. Håller du med om det, och råkar vara medlem i Centerrörelsen, får du gärna rösta på mig i den medlemsomröstning som äger rum mellan den 15 augusti och den 15 september.


4 kommentarer:

Christopher sa...

Lycka till i valet! <3

Anonym sa...

Vilket håll är ni på väg mot då? Jag röstade på C mitt första val 2002.

Jag var involverad i CUF när jag gick i skolan och var på flera förbundsstämmor.

Det som lockade mig med Centern var egentligen fokuset på att se till hela Sveriges välstånd och inte bara storstäderna. Ett parti som hade förankring runt om i Sverige för att de stod för en politik som lyssnade på glesbygden. Dessutom hade man en skön miljöprofil, där det tydliga motståndet mot kärnkraften varit en central utgångspunkt.

Den riktiga toppen nådde C när de adderade en ny aspekt till sin politik. De var det första partiet som syndes och hördes när det gällde FRA. Fredrik F, Magnus A(D) och Annie syndes och hördes över allt. Inget annat parti hängde med. Även om jag själv inte riktigt håller med de pseudo-anarkistiska frihetsidealen så lyckades Centerpartiet "addera" till sina redan tydliga politik.

CUF och dess nyblivna riksdagsledamöter och heltidspolitiker, blev mer eller mindre Centerns ansikte utåt. Fredrik hördes och syntes över allt. Allt var frid och fröjd. De var det nya Centern. Ungdomar flockades till Centerns moderna frihetsideal.

Sen raserades allt. Fredrik, Annie och övriga frihetskämpar gjorde helt plötsligt en helomvändning. Från att ha varit hjältar blev de helt plötsligt svikare. Från att ha varit unga, idealogiskt drivna politiker, hade de helt plötsligt blivit förminskade till lögnaktiga kappvändare.

Men inte nog med det. Nu började den nya generationens Centerpartister synas i sömmarna. Fokus låg inte längre på IPRED och FRA. Vad tyckte egentligen Fredrik om invandring? Vad tyckte egentligen Annie om Kärnkraft? Vad tyckte egentligen Magnus om vård till papperslösa?

Hatten av till alla CUF:are. Jag önskar att det fanns fler människor som Annie, Fredrik och Magnus (och du). Människor som genuint vill göra världen till en bättre plats och som tillsammans har drivit igenom en politik de verkligen tror på.

Men min analys är tyvärr att CUF:s inflytande blev för stor, för snabbt. Det blev för stora förändringar i centrala frågor och centrala ideologiska inriktningar.

Jag känner fortfarande att centerpartiet befinner sig i "hela havet stormar". Står ni för det nya eller det gamla? För kärnkraft eller mot? För EU eller mot? För decentralisering eller mot? För fri invandring eller mot? Stockholm/stureplan eller landsbygd? Månggifte eller inte?

//P

Anonym sa...

Sommar e slut. Dags att blogga igen ha ha! ;)

Anonym sa...

Tyvärr, jag respekterar dig, men inte ditt parti. Efter FRA kommer centern absolut aldrig att få min röst. Såvida de inte är instrumentala i att överkasta FRA innan valet.