Andra åtgärder för billigare körkort

Igår skrev Anton Abele, riksdagsledamot M, en debattartikel hos Aftonbladet med det sympatiska förslaget att det borde bli billigare att ta körkort. Faktiskt en riktigt bra idé - det är väldigt viktigt för unga att ha råd med just detta, inte minst, som han skriver, för att det ofta krävs för att man ska få ett arbete.

Däremot kan man ju vara oense om hur man ska gå till väga för att nå dit. Körkortet har ju blivit otroligt mycket dyrare under den senaste tiden - och två av anledningarna tar Abele själv upp i debattartikeln: Riskettan och obligatorisk handledarutbildning.

Medan Abele föreslår att riskettan ska ingå i gymnasieutbildningen och att handledarutbildningen ska subventioneras har jag personligen ett lite, lite radikalare förslag. Lägg ner.

Jag har själv suttit igenom riskettan. Den går ut på att man betalar (för några år sedan) 800 spänn för att få förklarat för sig att man inte ska köra när man har druckit eller är trött. Abele påstår att den haft goda effekter på riskmedvetenheten - utvärderingen visar dock att den ökade medvetenheten inte avspeglat sig i mer trafiksäkra intentioner. Man fann exempelvis att fler avsåg köra för fort och köra när de var trötta. Utvärderingen bygger också på vad deltagarna angett - inte någon statistik på hur de faktiskt beter sig. Man kan ju gissa att detta är svårt att ta fram, men helt ärligt tycker jag att det är tveksamt om den här förändringen verkligen har visat sig vara till det bättre.

Vad gäller handledarutbildningen har jag lite svårt att ens hitta en utvärdering, men jag kan meddela att detta obligatoriska moment gjorde det dyrare för mina bröder än för mig att ta körkort. Vad som däremot är tveksamt är om mamma eller pappa var ett dugg bättre som handledare efter utbildningen. (Själv började jag övningsköra med min faster Anki - det var guld värt, och innan utbildningens tid.) För den som bor i lite mer glesbefolkad bygd (typ Härjedalen) kan jag också meddela att arrangemanget snor rätt mycket mer än bara tre timmar av ens tid också.

Men det är klart, risken för att riksdagen tar bort någon form av reglering utan att ersätta den med en ny är väl även under en borgerlig regering minimal.

Kris i befolkningsdebatten?

Idag på SvD Brännpunkt skriver Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman att jordens befolkning måste begränsas. Enligt dem är det ohållbart att "vi under Nelson Mandelas levnad vuxit från knappt 2 till drygt 7 miljarder världsmedborgare."

Förutom att själva textuppbyggnaden (och tidsskalan) är lite konstig så är det också rätt obehagliga åsikter som ges tillkänna. För visst står vi inför en gigantisk utmaning när det kommer till klimatfrågan och att bruka jordens resurser utan att förbruka dem. Det betyder dock inte att man ska införa ett internationellt familjeplaneringsprogram.

Men är man, som Boisen och Norrman, verkligen oroliga för att vi ska bli för många så kan man ju liksom bara läsa deras egen artikel. Där berättar de nämligen om att svenska kvinnor för tre generationer sedan födde uppemot tio barn under en livstid, medan man nu är nere på 1,87. I västvärlden generellt sett har befolkningsökningen lugnat ner sig - och USA, som tas som någon sorts intäkt på att så inte skulle vara fallet, ligger faktiskt på plats 143 när världens länder rankas i fråga om folkmängd per kvadratkilometer och ligger 30 % lägre än världsgenomsnittet vad gäller födelsetal. (Sydkorea och Japan ligger på platserna 12 respektive 21 på samma lista utifall någon undrar.) Länderna som i nästa stycke tas upp som drabbade av en befolkningsexplosion i nästa stycke är alla länder som har fattiga befolkningar.

Man kan också nämna att bara år 1900 låg spädbarnsdödligheten i Sverige på 102 döda barn per 1000 födda. Idag? 2,5. Somalia, exempelvis, har fortfarande en spädbarnsdödlighet på samma nivå som Sverige hade för drygt hundra år sedan. Det finns i vart fall en korrelation mellan hur många barn som föds och hur liten chans det är att de når vuxen ålder.

Det är också sjukt komiskt att debattörerna precis efter att detta statistiska samband lagts fram för läsaren utbrister att "självutnämnda experter" (till skillnad från de själva, får man anta) hävdar att "problemen löser sig själva" med en höjning av den ekonomiska standarden - hur vet de det egentligen?! Tja, klart man inte kan veta något säkert. Jag menar, på 60-talet var man ju övertygade om att svältkatastrofer var nära förestående - det visade sig vara fel. Och världsfattigdomen minskar faktiskt snabbare än millenniemålen, och den absoluta fattigdomen minskar också i absoluta tal. Det kanske inte förutsågs av dessa "alla" som påstås hålla med Boisen och Norrman. Men det talar å andra sidan kanske också sitt tydliga språk.

Det finns få politiska idéer som är så obehagliga i praktiken som påtvingad familjeplanering. Dessutom är det knappast en effektiv metod. Förbättrade levnadsvillkor, däremot, verkar vara det. Jag vet ju var jag skulle lägga mitt fokus.

Annars är min ödmjuka åsikt att den som har problem med att vi är för många på jorden ska föregå med gott exempel.

SSU och välfärden igen

SSU har replikerat på min replik på SvD Brännpunkt. En så kallad slutreplik, vilket gör det svårt att svara i just tidningen. Men - det var väl därför bloggen uppfanns? Eller åtminstone blev populär? Eller möjligen funkar lite så i alla fall? För jag känner mig inte bekväm med att SSU skulle få något slags sista ord i den här frågan. Och kan jag argumentera med "ovanlig frenesi" för en "dogmatisk syn" på detta i SvD kan jag göra det på bloggen.

Till att börja med kan konstateras att SSU helt ignorerar LOV i denna debattartikel, trots att att avskaffandet av lagen var ett av huvudförslagen och kanske på grund av att argumenten för slopandet var fullständigt usla. Nu är det vinsterna man riktar in sig på.

Jag råkar vara tämligen övertygad om att den som kan tänka sig att ta risken och starta ett företag också bryr sig om möjligheten att göra vinst. Ni vet, lite som att ni aldrig skulle spara i aktier om inte banktjänstemännen sa att det också är där man har störst chans till vinst. Välfärdsföretag är tjänsteintensiva, och deras värde består inte i en verkstadsmaskin som man skulle kunna sälja av för att täcka eventuella skulder.

De företag som verkar i välfärdssektorn gör heller inga absurda vinster, trots att SSU upprepar det gång på gång. Framförallt gör de inga absurda vinstuttag. Dessutom finns det inget som visar att privata välfärdsföretag skulle hålla en lägre kvalitet än de kommunala - tvärt om.

Ändå är detta Wikströms och Erikssons tes. Att de ska anförtros uppgiften att hantera medborgarnas pengar och ta fram den bästa välfärden just för att de är politiker och inte medborgarna själva. Om medborgarna själva väljer vårdcentral eller skola kan de nämligen inte lita på att deras pengar används "klokt, effektivt och för allas vårt bästa".

Jag och CUF tror, till skillnad från SSU, att höga kvalitetskrav och valfrihet för medborgarna är den absolut bästa vägen till en effektiv och bra välfärd i framtiden. Men om Wikström och Eriksson nu tror att de är absolut bäst lämpade att sköta äldreboenden, skolor och vårdcentraler är de mer än välkomna att starta dessa och visa hur förbannat bra de är.

Valfrihet ger mindre makt till brukare? Skärp er, SSU!

Igår skrev SSU på SvD Brännpunkt att de vill avskaffa LOV och begränsa vinstuttaget i välfärdsföretag. Bland annat hävdade de att LOV flyttar makten från brukarna - något fullständigt absurt. LOV innebär nämligen att varje brukare själv får välja utförare. Det om något är ju att flytta tillbaka makten till brukarna från kommunpolitikerna.

SSU använder sig också av en mycket ohederlig debatteknik (alternativt kan varken skilja på korrelation och kausalitet åt samtidigt som de inte har något minne av hur det såg ut i media innan LOV) när de säger att "[r]apporter om bristande kvalitet varvas med nyheter om stora vinstuttag från privata välfärdsföretag". Brukare tenderar snarare att uppskatta de alternativ som de själva fått välja, och jag kan åtminstone minnas rapporter om bristande kvaliteter sedan långt innan LOV:s dagar.

Jag tycker att det är ett oerhört förakt som SSU ger uttyck för i sin debattare - så en replik finns att läsa här på Brännpunkt idag.

Nämndemannaproblem

I Sverige har vi ett system där politiker agerar domare och har majoritet i lägsta instans. Låter det lite jobbigt? Det är det.  Bara nu i dagarna har det rapporterats att att ytterligare en nämndeman i Södertäljemålet och en nämndeman i Mangsmålet kan ha varit jäviga. Det gör att Mangsmålet, precis som Södertäljemålet, kan komma att behöva tas om.Som Mårten Schultz skriver, antagligen inte på grund av att nämndemännen ville sabba något, utan för att de inte hade kunskap om vad som krävs av en domare. För domare är de, faktiskt. Däremot har de inte någon juridisk kompetens.

Personligen tycker jag att idén om att folkvalda ska vara representerade i domarkåren är rätt wierd. Hela poängen med en domstol är ju att den objektiv ska granska skeendena och döma enligt den lag som de folkvalda satt upp. Antingen har ett brott begåtts eller inte - och det kan inte någon förändra för att den är folkvald. Tänk om vi skulle ha demokratiska omröstningar för att avgöra om någon ska dömas och i så fall till vad - och fundera över vad som egentligen är skillnaden när man har politiska domare.

Alla domare är förstås inte heller fläckfria. Men de har fått en utbildning som skolar dem i att följa de regler som de folkvalda satt upp och att de ska respektera rättssäkerheten, förutom då att de fått utbildning i hur man följer reglerna. (Vilket, när vi nu pratar om jäv, det blir extra tydligt att nämndemännen inte har.)

Faktum är att domare fått det så pass inpräntat i skallen på sig att rättssäkerheten måste gå först att de inte tvekar att låta en svindyr rättegång  tas om på grund av misstanke om jäv - helt enligt reglerna. Inte för att skjuta nämndemannasystemet i sank, utan för att det är den rätta saken att göra. (Jag undrar också, vilket förtroende skulle folk ha för nämndemannasystemet om nämndemän fick vara jäviga?) Det är ett gott tecken för vårt rättssamhälle, även om nämndemannasystemet i sig inte är det.

---


Mer läsning: Dagens Juridik, Dagens Juridik, Expressen, DN, DN.

Ger sänkt skatt för höginkomsttagare inte fler jobb?

Igår kväll var det partiledardebatt i Agenda. Personligen tycker jag att det gick lite trögt den första timmen, medan de sista fyrtiofem minuterna var roligare att titta på - kanske hade alla värmt upp, kanske blev det fler ideologiska dimensioner av debatten, who knows. Något jag reagerade på var i alla fall skattedebatten. Det kändes nämligen lite som att vara tillbaka i valrörelsen 2006 när vänsteroppositionen började ropa att sänkt skatt för höginkomsttagare inte skapar jobb.

Ett av de stora praktiska problemen med en hög marginalskatt, som det kallas när man tjänar mindre på att jobba mer, är ju nämligen att det inverkar negativt på specialiseringen i samhället. Specialiseringen har i sin tur gjort att vi haft den tillväxt som vi faktiskt haft i världen.

Hur? Tja, det är ganska enkelt. Ett samhälle som helhet tjänar på att var och en i det samhället gör det som den relativt sett är bäst på. Mia jobbar som läkare, för det är hon relativt sett bäst på, och Fia jobbar som målare, för det är hon relativt sett bäst på. Sen byter man tjänster och varor med varandra för att få allt det man behöver istället för att göra allt - från att mjölka kon till att bygga bilen - själv. Som system är det rätt effektivt.

Problemet uppkommer när skatten på arbete är så hög att Mia tjänar mer på att ta ledigt från sitt läkarjobb och själv måla villan än att anlita Fia för att göra det. Dels blir det självklart dyrt för att vi har höga arbetsgivaravgifter, men det blir också dyrt för att Mia faktiskt inte tjänar så himla mycket på att jobba de där dagarna i månaden som det nu istället tar för henne att måla huset själv. Varför? Marginalskatt. I Sverige har vi både statlig inkomstskatt (som kickar in ungefär när man tjänat 30 000 på en månad) och så kallad värnskatt (som kickar in vid ungefär 50 000 kr/månaden). Det ger oss världens högsta marginalskatter, och ett förbannat tråkigt skatteincitament mot specialiseringen.

Så en sänkt skatt för höginkomsttagare skulle faktiskt kunna innebära att Mia istället jobbar de där dagarna hon annars skulle använt till att måla, och hjälper sjuka att bli friska, samtidigt som Fia får betalt för att måla kåken och därför klarar av att fortsätta driva sin målerifirma. Tyvärr verkar det dock vara information som Romson, Löfven och Sjöstedt helt har missat.

Ska vi verkligen stimulera efterfrågan?

Idag skriver Magdalena Andersson och Fredrik Olovsson om Socialdemokraternas skuggbudget på DN Debatt. Det är en intressant artikel, inte minst för att den till 90 % verkar bestå av att man ostrukturerat upprepar fyra saker:

1. Regeringen lever inte upp till överskottsmålen.

2. En sänkning av bolagsskatten stimulerar inte efterfrågan.

3. S vill stimulera hushållens efterfrågan.

4. JOBBEN!!1!1!!!!ett!! Hallå?!

Just argument nummer två stör mig lite, speciellt i kombination med nummer tre, eftersom de försöker fastslå att vi behöver stimulera efterfrågan för att ta oss ur den nuvarande ekonomiska krisen.

Vad som behöver hända för att vi ska ta oss ur den nuvarande ekonomiska krisen är ju att man hittar en lösning för de enorma skulder som vissa länder dragit på sig och ser till att ta bort de tillväxtfientliga regleringarna där. Det är antagligen en oerhört lång process som ligger framför oss.

Problemet har ju nämligen inte varit att folk har efterfrågat för lite varor och tjänster, utan att man inte producerat lika mycket som man konsumerat. Och man måste faktiskt producera lika mycket som man konsumerar i det långa loppet om man inte ska stjäla eller få medel från någon annan.

En sänkning av bolagsskatten innebär att aktiebolagens marginaler blir större. Det gör att man förhoppningsvis vågar satsa på att expandera företag och anställa fler som kan producera varor och tjänster. Stimulerar sänkningen något är det med andra ord produktion. Och det, Andersson och Olovsson, är väl snarare det som behövs än den där efterfrågestimuleringen som lite satte oss i den här situationen från början.

Om böneutrop och kyrkklockor

Idag debatterade jag böneutrop mot Kristdemokraternas Ardavan Khooshnood i P3 Nyhetsguiden. Helt ärligt tycker jag att det är en väldigt enkel fråga. Tillåter vi kyrkklockor måste vi också tillåta böneutrop. Staten kan inte särbehandla olika religioner. Khooshnood verkade tro att han skulle kunna sätta dig mig genom att fråga om inte böneutrop måste förbjudas om man förbjuder kyrkklockor - men självklart är det så. Får en religion framföra ljud offentligt måste de andra få det också. Med mig är det helt ok vare sig man väljer att tillåta allt eller inget. Det viktiga är att man är konsekvent.

Den åsikten verkar dock röra upp en del starka känslor. Många verkar tro att det faktum att vi haft kristendomen längre i Sverige gör att den på något vis har företräde och att kyrkklockorna inte alls är relevanta för debatten. Khooshnood argumenterade exempelvis för att det är ett ohållbart argument av typen "om han får, varför får inte jag?" - dock utan att förklara varför det inte skulle vara hållbart. Vi kan ju översätta det till andra situationer. Om Bengt får rösta, varför får inte jag? Om Elisabeth får starta företag, varför får inte jag? Om Karin får gifta sig, varför får inte jag? Om MUF får kampanja på en skola, varför får inte vi? Den stora frågan borde ju faktiskt vara varför staten i så fall borde behandla folk och religioner olika.

Newsflash for y'all: Kristendomen har också kommit till Sverige från Mellanöstern. Vi verkar ha överlevt kyrkklockornas ringande i ganska många århundraden. Vi lär överleva lite böneutrop också. Alternativt klarar vi oss utan bägge två. Så svårt är det inte.