CUF går i spetsen - vem fan ska annars göra det?

I förra veckan skrev Maud Olofsson på Brännpunkt om att Alliansen måste våga mer. Magnus Andersson vågar vara ännu mer specifik och kräver skattesänkningar - inte bara avdrag, frihandel, systemskifte och en faktiskt möjlighet för kvinnor att driva välfärdsföretag.

Jag hoppas att Alliansen lyssnar. På något sätt känns det som om initiativförmågan i regeringen bleknat - det handlar inte längre om att förändra, att göra bättre, att Sverige ska bli lite friare. Det handlar om att sitta kvar. Den prioriteringen är aldrig bra för ett land.

Det är lite drygt ett år kvar till valet. Då måste vi inte bara våga stå för vad vi gjort och vara stolta över (det mesta) av det, utan också ha fortsatta visioner. Vi vann inte 2006 för att vi ville ha makt, vi vann för att vi målade upp en dröm för Sverige som andra också drömde.

Sanningen är den att det inte finns en chans att allt kommer hinna fixas på ett år. Vi kommer alla att ha gott om frågor som inte är åtgärdade som vi vill driva upp på dagordningen - och det måste vi ha modet att göra. Frågan är, finns det modet någon annanstans än i CUF? Vi tänker inte utgå från det, och det innebär också att vi kommer att jobba ännu hårdare än 2006 för att vår dröm för Sverige ska gå i uppfyllelse.