Det här med feminism

Det är en hel del snack om feminism nu i dagarna, kanske mest p.g.a. Mona Sahlins kommande tillträde som socialdemokratisk partiordförande. Jag ser det som positivt om det leder till en ökad debatt kring just feminism, och inte bara FI som i Gomorron Sverige imorse.

Vissa säger att de vägrar kalla sig feminister eftersom det är sammankopplat med saker de inte står för. Det är något som jag finner tämligen sjukt.

För vad är feminism egentligen?

Ett resultat av att den kollektivistiska vänsterfeminismen har fått regera för länge är att folk tror att det som gäller för en feminist gäller för alla. Det kunde liksom inte ha blivit mer fel.

Själva poängen med feminism var att kvinnor skulle bli fria från diskriminering, fördomar och färdigskrivna roller. Istället har vänstern skapat en ny roll; feministhaggan.

Istället för att varje människa själv ska få definiera hur hon vill vara så skapar man en stereotypbild av hur en feminist måste vara. Vänster, gärna femtio plus, kvinna och ska hon sminka sig så får det inte vara på ett snyggt sätt. Människor som inte passar in får inte vara med. Män, till exempel. Speciellt inte om de pratar. Kvinnor som inte skriker likaså. Försöker man dessutom se bra ut är man körd.

Det här med att utesluta en massa människor, var det inte det man ville kämpa mot? Är inte feminism att acceptera, respektera och likabehandla oavsett kön och person?

Innebär det här då att man ska göra en Linda Skugge? Nej, jag tror inte att det vore en bra idé att ge upp en så pass viktig fråga och säga ”Visst, vi kom upp med hela jämställdhetsbegreppet, men nu har ju vänstern omdefinierat det så de kan ju få äga frågan om de vill”. Vi liberaler, som står för alla människors lika rätt och värde, måste helt enkelt återerövra begreppet, ta debatten och förklara vad feminism egentligen är.

När varje människa, oavsett kön, har full makt att forma sitt eget liv.