Så mycket för den solidariteten...

Talespersoner för vänsterkartellen skriver idag på SvD:s Brännpunkt om den lag som nu väntar efter att domen föll i det s.k. Laval-målet. Den slog fast att det svenska byggnadsfacket inte har rätt att vidta åtgärder mot ett utländskt bolag där de anställda omfattas av ett utländskt kollektivavtal. Den nya lagen, som alltså kommer att ligga i linje med avgörandet, anklagas nu för att öppna upp för "lönedumpning" och "illojal konkurrens". Man menar att den fria rörligheten inte får innebära "försämrade villkor för löntagarna".

Vilka löntagare det rör sig om står klart. De lettiska arbetarna i Laval-målet, som facket ropade "Go home!" åt, hade nämligen högre lön än vad min egen pappa hade hemma i Härjedalen - och antagligen bättre avtal än om de arbetat hemma i Lettland. Istället rör det sig om Stockholms byggnadsarbetare. Så långt sträcker sig solidariteten - knappt utanför tullarna.

Laval-domen kom 2007. Sedan dess har det alltså stått klart i vilka situationer stridsåtgärder varit olagliga. Jag har inte hört talas om att byggarnas löner har dumpats än så länge.

Den fria rörligheten är ett av de absolut effektivaste sätten att öka välståndet i fattigare länder. Genom den kommer lönerna att drivas upp även där. Facken i Sverige borde visa den solidaritet som krävs gentemot sina utländska kollegor och sluta kräva att de skickas hem till sämre villkor.

För övrig anser hon att Karthago bör förstöras?

Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson skriver idag på DN Debatt att de kan tvingas ändra sin strategi i nästa års avtalsrörelse. Grunden ligger naturligtvis i EG-domstolens dom i Lavalmålet. Man kan väl lugnt säga att en viss LO-ordförande inte gillar den. Samtidigt försöker hon tona ned dess betydelse; "Effekterna av domen behöver inte bli stora. Det avgör vi själva. "

Det påståendet bemöter Bloggen Bent på följande, utmärkta sätt;

"Problemet för Wanja Lundby-Wedin är givetvis att Sverige inte har rätt att ensidigt bryta mot både paragraferna i deklarationen för de mänskliga rättigheterna inom Europa, eller mot de traktat vi skrev på i förbindelse med medlemsansökan till EU."

Om regeringen följer EG-domstolens utslag så hotar LO med att stöka till kommande avtalsrörelse. Poängen är tydlig; vi vill inte ha någon konkurrens mellan svenska och utländska arbetssäljare! Stäng dem ute! Go home! Vi vill inte ha er här, tänk om ni faktiskt skulle vara både bättre och billigare!
LO har uppenbara problem med att se konkurrensens fördelar - den tvingar till framsteg. Och "utlandet" kommer alltid att finnas där. Det är i grunden något bra, inte minst för svenska arbetare. De är nämligen också de svenska konsumenterna. Att eliminera alternativ har aldrig fört ett samhälle framåt, det har bara fått det att stanna upp. Johan Pettersson önskar att vi hade en John Galt att hota med, och visst kan man själv önska sig något sådant ibland, men jag tror inte det behövs. Jag är nämligen inne på samma linje som Johan på Peace, love and capitalism och Martin, den liberala misantropen; LO håller på att tappa greppet om den makt de förut kunnat utöva. Kanske är det, som Martin skriver, dödsryckningar. Kanske har vi om några år, ett alternativ till LO. Jag menar, ska vi nu öka konkurrensen på arbetsmarknaden så vad är felet i att öka konkurrensen facken emellan?