Vi måste prata om The Hobbit

Jag ber om ursäkt för det här, kära eventuella kvarvarande läsare. Men ni måste förstå att långt, långt innan jag ens visste vad politik var så läste min pappa en bok för mig. Den boken handlade om en hobbit. Sen läste han tre andra böcker för mig, som handlade om andra hobbitar, och de här böckerna blev mig kärare än några andra böcker. När jag växte drömde jag om att få ha alvöron, och ibland om man fick arbeta alldeles fritt i skolan så satte jag och mina vänner ihop små frågesporter om världen där hobbitarna bor. Jag har liksom lajvat, och ja, som alv också, och jag har läst Silmarillion. För er som inte fattar är det lite en Tolkiennörds motsvarighet till att en kristen läser hela Bibeln i ett svep. (Fast inte riktigt lika långtråkigt, kan jag som ändå läst bägge gå i god för.)
Därför har jag, istället för att göra något vettigt, skrivit typ 17 400 tecken om den där filmen som kom nu i december som handlar om den första boken. Jag kunde ha gjort mycket annat med min tid, men vissa saker måste man skriva. Ni behöver verkligen inte läsa, men nedan följer i alla fall mina tankar om filmen. Jag tror att jag fått med nästan alla fel. Om jag gjort några själv har jag dock inte orkat titta efter.
Bloggen återgår strax till ordinarie (frånvarande) program.

-~-~-~-~-~-~-
 

Vid det här laget lär ni väl någorlunda många av er ha sett den i alla fall. Jag tar därför chansen att skriva något om filmen och hoppas att ingen ropar om "spoilers" - vilket, tråkigt nog kan förekomma trots att det är en bok som filmatiserats.

Jag har definierat två stora problem, ur vilka de flesta andra små problem tycks springa. Det första är att det går att filma snyggt i 3D nu för tiden. Det gör att regissören, Han Som Inte Får Nämnas Vid Namn, gör vissa, eh, ändrigar för att det ser snyggt ut i formatet. Alltså, jag säger inte att det inte är snyggt med fall och strider i vad som verkar vara Fullständigt ihåliga berg, för det är faktiskt ganska coolt. Men, och det här måste påpekas, att det är snyggt gör inte att det är rätt. Fan heller.

Det andra felet är att regissören inte verkar tro att originalberättelsen håller för att filmatiseras som den är. Det är som om han tror att den inte räcker till, som om den anses vara lite för futtig och oepisk. Tror man det har man inte fattat The Hobbit. Den är inte The Lord of the Rings. Den är en barnsaga, och den ska respekteras som detta.

Vi kan hur som helst härleda typ allt som är fel med filmen till dessa två grundproblem. Det första som händer är ju att vi kastas in i Erebor - som för övrigt inte omnämns som Erebor EN ENDA JÄVLA GÅNG I BOKEN - och dess fall. Det antyds lite övertydligt att Thrór skulle ha blivit sjukligt girig och därför liksom lockat draken till berget. Solklar kausalitet. Verkligen. Eller förtal, kanske. (Och hörrni, vad i hela friden har de gjort med the Arkenstone? Har den simmiga tentakler helt plötsligt?)

Hur som. Draken kommer. Vad gör dvärgarna? Ja, tydligen dör de inte allihop i alla fall. Nej, de vandrar obehindrat ut ur the front gate, och Thórin är en av dem. Idiotin här är ju gränslös. Dels fuckar det med den röda tråden - det är ju lite meningen att Thór och Thráin ska ha flytt genom lönndörren, det är så den kommer in i historien - och dels är det lite ologiskt att Smaug bara låter dvärgarna kila iväg. Han är en drake. Drakar äter dvärgar. Så många de bara kan få tag på. (Hur undkom Thórin, undrar kanske den opåläste? Jo, han var inte hemma utan tvingades beskåda hur draken intog berget på håll. Och Thranduil hängde inte på en älg någon kilometer bort med en hel alvhär när det hände. Nej. The front gate är helle inte "shut" eller "sealed" som man säger i filmen, men den är ju en jävligt dum väg att ta om man inte vill vandra rakt in i gapet på Smaug.)

Att vi alls börjar vår resa i Erebor är dock, ska vi säga, mindre begåvat rent berättartekniskt. The Hobbit börjar i Fylke. Den börjar med att beskriva Bilbos håla, och den gör det med bravur. Den ger känslan av att man befinner sig hemma själv, fast med en eldstad och en sprakande brasa i vardagsrummet och ett kulligt, grönt landskap utanför fönstret och fullt med goda grannar och god mat. Den får en att känna sig trygg, helt enkelt. Regissören verkar emellertid ha missat värdet av det. Han verkar inte tro att det håller. Att det skulle hålla publiken kvar i biostolarna. Han verkar tro att de behöver känslan av att det är någon sorts episk saga vi kastas in i. Det gör regissören till lite av en idiot, lite som folk som tycker att inledningen av LotR är "tråkig". Det finns ingen mening med att slåss, att ha spaceade krigsscener och svindyra effekter om man inte vet vad man slåss för. Regissören låter faktiskt Bilbo själv säga hur viktigt det är med ett hem, och att han vill hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sina, men han klarar inte av att visa. Trots att det är film som är mediumet. Man storknar.

Jag är också lite irriterad över hur Bilbo beter sig när Frodo kommer in medan han sitter och skriver. Man får ju gärna vara lite hemlighetsfull, men rent ut sagt sur? Och detta med att Frodo säger att andra har börjat prata om att Bilbo är lite konstig? De har väl för i hela friden sagt det från dagen han kom hem!

I alla fall. Berättelsen hamnar äntligen där den borde börjat, hos Bilbo som sitter och blåser rökringar ut över Fylkes kullar medan Gandalf kommer vandrande. Dialogen mellan dem är ändå helt okej, men jag tycker att det är tråkigt att inte Bilbo tillåts bjuda in på te kommande dag i filmen. Det hade kunnat göras så himla bra på film, den biten när han upptäcker att han glömt bort det, och det hade också varit en bättre förklaring till att han alls släppte in främmande dvärgar i sitt hem.

Låt oss förresten stanna som hastigast vid dvärgarna. Det finns nämligen lite att diskutera där. Jag kan inte hitta någon förklaring till att de inte har huvor som i boken (nej, den där saken Bofur har på huvudet räknas bannemej INTE) men jag gissar att avsaknaden av skägg har att göra med det andra stora problemet i filmen - nämligen att regissören inte tror att någon är intresserad av att följa ett gäng långskäggade gamla dvärgar på deras resa. (For the record: Det är vi. Det är därför boken är så jävla populär, pucko!) Nej, här ska hottas upp lite. Missförstå mig inte nu, jag uppskattar långhåriga män med breda bringor - problemet här är att den yngste i sällskapen faktiskt är 77 år gammal. Det är hela 171 år sedan Smaug tog över the Lonely Mountain, och Thórin själv har uppnått den aktningsvärda åldern195. De här grabbarna ska ha mer än ett par centimeter på hakan. Gimli är mer än femtio år yngre än så när han dyker upp i Rivendell med sitt rejäla skägg i LotR-filmerna, för tusan. Är lite enhetlighet för mycket att begära?

Det är också konstigt att regissören envisas med att låta Thórin komma långt efter de andra eftesom han varit på något sorts möte i Ered Luin. Med representanter från alla andra dvärgstammar. Mmm. Seriöst. Regissören har alltså precis placerat Daín i de absolut västligaste bergen i hela Midgård för ett kort möte, medan hans hem ligger typ så långt österut som Tolkien ritade sina kartor? Hur tänkte regissören skicka tillbaka honom till the Iron Hills innan det är dags för slutstriden? Jag ser ett gigantiskt plot hole komma flygande här, faktiskt.

Hela grejen stinker av regissörens försök att göra sagan till ett epos i stil med LotR. Det räcker liksom inte med några dvärgar som vill återerövra sitt hem, nej, det ska till någon sort stordvärgisk sammankomst och andra krafter (pft!) som tytt en massa tecken. Jag blir galen.

Nästa enerverande sak är grejen med Gandalf, nyckeln och kartan. Alla (som är vettiga nog att ha läst boken) vet ju att han fick dem när han träffade på Thráin i the Necromancers hålor i Dol Guldur, och att Thórin, när han hör att hans far dött för dennes hand, säger att de ju dräpt Azog som dödade Thrór - nu är det dags att hämnas på the Necromancer. Gandalf förklarar då att det är fullständigt lönlöst, då ingen av dvärgarna kommer i närheten av att rå på honom - de borde koncentrera sig på Smaug.

Här får vi då alltså två mycket tråkiga avsteg från historien serverade, bägge härledbara till det andra stora problemet. Azog görs till någon sorts nemesis som förföljer dem, trots att han varit död i 142 år när historien tar sin början och hans son Bolg härskar över orcherna, och the Necromancer är ännu okänd för the White Council - trots att hans närvaro funnits i Mirkwood sen typ 1700 år. (No kidding.) Fullständigt jävla onödigt.

Historien förvrängs också rörande hur det kommer sig att Bilbo faktiskt slår följe med dvärgarna - i filmen vägrar han natten igenom men vaknar nästa morgon och har ändrat sig. Det är åter mycket tråkigt, och är en ändring som görs på bekostnad av Bilbos karaktärsutveckling. Istället för att visa hur han blir allt mer nyfiken på dvärgarnas uppdrag, och istället för att låta honom anta en snusförnuftig ton och fråga efter "out of pocket expences ect." så blir det en sorts övertalningssekvens. Och visst är det kul att Gandalf får chansen att tala om Bullroarer Took, men det väger liksom inte upp.

Sen kan jag köpa med mesta fram till dess att Balin nödvändigtvis ska återge slaget vid Morias portar. Här tror jag det är lika delar 3D:ns och bristande tro på att berättelsen duger som den är som står bakom - men det är totalt onödigt. Dessutom är det här någonstans som man vill börja spy på titeln "dwarf prince". Lägg ner. Den används aldrig i boken den heller.

När det kommer till mötet med trollen tycker jag åter igen att det är så vansinnigt onödigt att ändra i historien. Till att börja med framställs Thórin som en större idiot än vad han är när han vägrar ta vägen till Rivendell. Dessutom är det ärligt talat liiiite konstigt att trollen lyckas sno hästarna - när resten av flocken lugnt står kvar, alldeles tysta som om inget hänt. Inte den lugnaste ponny i världen skulle göra något annat än att skria högt och försöka slita sig så länge trollen befann sig inom ett par kilometer. Det blir också väldigt löjligt i striden med trollen. I boken fångas dvärgarna in en och en när de kommer krypande fram - för tretton dvärgar mot tre troll är ju liksom ett uppenbart överläge. Vilket, ja, också syns på filmen. Trollen får lov att hugga tag i Bilbo och hota att slita armar och ben av dem om inte dvärgarna slutar slåss, varpå dvärgarna gör som trollen säger och läggs i säckar. Jag är åter mycket osäker på om man vinner så mycket på slagsmålsscenen att det är värt att missa vad som faktiskt hände. Inte ens bråket om tillagningsmetoderna lyckas man få rätt. Herre jösses.

När de klarat sig ur knipan och hittat trollens håla så träffar de på Radagast som kommit för att snacka lite med Gandalf. Oh, vi gick inte igenom honom förr va? Nä. Dåså. Radagast, en av Istari, en av medlemmarna i the White Counsil, är förvandlad till en haschtomte. Helt seriöst. Han döper igelkottar till Sebastian och har ett fågelbo i håret. Till hans stuga kommer spindlarna som egentligen borde hålla till i norra Mirkwood och ha gjort så mycket länge. Det antyds istället att de är skickade från Dol Guldur vilket självklart är trams. Radagast kör också en släde dragen av harar. Jajemän. Inte för att det är snö, eller det minsta jävla värdigt. Men han kör en släde dragen av harar. Med den lockar han också bort de vargar och orcher (som uppenbarligen har noll problem med solljus helt plötsligt) som dyker upp väster om Rivendell och jagar dvärgarna, hobbiten och trollkarlen. Sen återkommer han inte i den här filmen. Å andra sidan förklaras inte direkt hur han tog sig från Mirkwood över Misty Mountains heller, så det var väl så bra med det.

Kompaniet flyr i alla fall undan orcherna (som slaktas ganska duktigt av ett gäng alver) och tar sig till Rivendell. Här lyckas regissören framställa alver som vegetarianer (eh?) och istället för att de firar midsommar tillsammans och får hjälp av Elrond med hur de bör fortsätta sin resa så blir det något sorts försök att stoppa det hela. Eftersom det tydligen sätter större saker i rörelse. Håhåjaja. Försöken att övertala Saruman att göra något åt the Necromancer hade väl varit någorlunda korrekta om de återgivit en konversation som ägde rum för några hundra år sedan, men så är nu inte fallet. Vid tiden för the Hobbit hade the White Council redan bestämt sig för att driva ut the Necromancer, och det är det som är Gandalfs viktiga ärenden i söder.

Hur som. Elrond tyder månrunorna och dvärgarna och Bilbo smiter iväg (EH?!) mot Misty Mountains. Som uppenbarligen ligger på samma sida om Rivendell som de kom ifrån. Jösses, jag hade ändå förväntat mig att man skulle kolla sånt innan man släppte filmen, men jaja. De tar sig upp i bergen och hamnar mitt i en fight mellan tre stycken Stone Giants. Jag tycker att det är helt okej att jättarna är byggda av delar av berget, men jag har mycket svårt för att det åter igen ska bli en sådan där "spännande" scen, där det slungas lite fram och tillbaka. 3D-grejen igen, antar jag. Thórin beter sig också som en bitch när han räddat Bilbo från att falla ner (hej hej inte med i boken!) och som en konsekvens därav försöker Bilbo smita tillbaka till Rivendell när sällskapet väl hittat grottan och somnat. Onödig känslomässig scen äger rum, och sällskapet faller ner genom golvet. Åter igen vansinnigt frustrerande ändringar - och det är tämligen frustrerande att Gandalf inte är med. Men men, det är väl ingenting mot hur regissören valt att porträttera Misty Mountains insida.

Ni vet fysikens lagar? Glöm dem. De här bergen är plötslig ihåliga. Och Bilbo tappas bort redan från början, faller uppskattningsvis några mil rakt ner i det ihåliga berget och följer efter Gollum, som släpar iväg en halvdöd orch, till en sjö.

Orch och orch förresten. Regissören verkar inte riktigt ha läst på, utan gör skillnad på vättar (goblins) och orcher. Självklart på samma gång som han inte gör det. Bilbos svärd lyser nämligen - och blinkar till och dör ut som ett lysrör (!!!) när orchen dräps av Gollum. Dock är det väl värt att notera att varken Orcrist eller Glamdring inte lyser det minsta. Trots att de är gjorda i Gondolin de med, och självklart uppges göra det i boken. (Det är till och med en viktig detalj alldeles mot slutet, men vi tar väl det när den tredje filmen är klar...)

Hur som. Medan Bilbo håller på med sina gåtor (helt klart godkänd sekvens, även om jag gärna sett att man utvecklade Gollums karaktär lite och visade hans minnen vid äggåtan, exempelvis) så har dvärgarna släpats inför Stororchen och blir lite lagom retade. Här är ett annat "kul" exempel på när regissören missat en grej. Stororchen känner nämligen igen Thórin och rabblan hela "Thórin, son of Thráin, son of Thrór, king under the Mountain!" och tillägger sen att Thórin ju inte har något berg varför han blir en "nobody". Visst, det hade varit ett kul skämt - om det inte var för att "king under the Mountain" syftade på Thrór och inte på Thórin. Jävla amatörer.

Nåja, istället för att de tar sig för den någorlunda trovärdiga flykten från underjorden som återges i boken så skuttar de fram och tillbaka på hängbroar, puttar orcher ut för stup och dräper Stororchen först efter att de flytt från hans, eh, tronsal. Lyckligtvis hamnar de så småningom på den enda hållbara konstruktionen i hela grottan, faller/glider neråt medelst denna och kilar kvickt och smidigt ut genom en grottingång som självklart inte är bevakad. Bilbo har här hunnit ikapp, ser hur de rusar förbi, låter bli att döda Gollum och kan också han ta sig ut helt i säkerhet. Ja. Just det.

Så till själva crescendot: De rusar ner för sluttningarna, upptäcker att ulvar och orcher är dem hack i häl (den gode Azog bor ju nämligen på någon sorts bergstopp och kan därför ta sig dit på nolltid...) och klättrar upp i ett gäng tallar. Som står vid en klippbrant. Hrm. Gandalf träffar så på sin flygande lilla insekt och instruerar denne att genast hämta örnarna, medan Thórin bestämmer sig för att det är dags att ta kampen mot Azog givet att deras tall håller på att störta ni i avgrunden. Yolo, liksom. Han blir emellertid omedelbart nedslagen och svimmar, medan Bilbo kommer till hans undsättning och vräker omkull orchen som är på väg att sära hals från huvud. Eftersom vi övergav fysikens lagar för ett bra tag sen antar jag att det inte finns någon mening med att återuppta dem nu.

Örnarna kommer i alla fall och flyger dem direkt till Carrock. Där återuppväcks den avsvimmade Thórin, som först verkar vara ute efter att skapa jäfligt dålig stämmning men sen visar sig erkänna att han haft fel och berättar att han är överlycklig över att Bilbo följde med. Fint moment, men det hade ju varit fullständigt onödigt om man inte konstant framställt Thórin som en bitch. Nåja. En trast flyger så raka vägen över Anduin och Mirkwood till Lonely Mountain där det sätter sig och knackar lite snigel, vilket väcker Smaug som verkar ha somnat under sitt inte allt för imponerande snyggt gjorda täcke av guldmynt. Så är plågan äntligen över.

Jag ska villigt erkänna att jag är ett hard core Tolkien-fan. Nu över jul läste jag om The Silmarillion på engelska eftersom jag tyckte att det var lämplig, liksom. The Hobbit är en bok som är mig så kär att det knappt finns ord för det. Antagligen är det därför som jag är lite extra känslig för filmatiseringen, men jag tycker faktiskt att de två grundproblemen är reella problem. Vid filmatiseringen av LotR återuppväcktes i alla fall inga gamla antagonister från de döda. Regissören insåg att storyn höll. Jag önskar så att han hade vågat lita på den här storyn också, inte minst för att den ändå görs med vissa helt fantastiska skådespelare. Gandalf, Bilbo, Galadriel, Elrond och Saruman porträtteras utmärkt, inte bara mätt till insats och karaktärsframställning utan också utseendemässigt. De sånger som sjungs är också förvånansvärt bra, om än inte lika många som i boken. Jag är djupt imponerad över att disksången blev så bra som den blev. Tyvärr förspills det goda när man (regissören) tar sig för stora friheter med materialet och verkar inneha någon arrogant föreställning om att han skulle kunna berätta historien bättre än Tolkien själv. Och så har vi det svekliga 3D-formatet, som gör det lite väl lockande att ändra miljöer så att de ser så coola ut som möjligt på den stora skärmen.

Det som stör allra mest är att det här hade kunnat göras bra. Det hade gått att väva filmen så att tidsaspekterna blev korrekta, det hade gått mer än utmärkt att skippa Azog, det hade gått att ta med the White Counsils utdrivande av the Necromancer ur Mirkwood och göra det snyggt. Men regissören väljer att inte göra det. Han väljer att efterlikna LotR-filmerna och frångå fundamenten i the Hobbit. Det gör mig väldigt, väldigt besviken.