En gemensam framtid?

Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.

Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.

Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.

Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.

Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.

Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.