Sexköpslagsutredningen

Ja, så har den äntligen då kommit, Anna Skarheds Sexköpslagsutredning. Det är en absurd känsla att läsa den.

Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.

Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.

Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.

Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.

Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.

Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.

Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.

DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.