Frifräsare, makt och den stora frågan - varför?

Efter Staffan Danielssons debattartikel på SvD:s Brännpunkt har det blivit lite av en debatt i bloggosfären kring partilinjer, -piskor och hur riksdagsledamöter egentligen ska rösta.

Medan Kent Persson (m) undrar vem som egentligen vill ha "politiska vildar" ger Per Ankersjö en mer nyanserad bild av vad frifräseriet kan innebära rent praktiskt. Ingen av dem kommer dock till den verkliga frågan, tyvärr. Sagor från livbåten är nära när han pratar om den strategi som PP tänker använda sig av när de kommer in i riksdagen - men närmast kommer trots allt Danielsson själv när han i bloggen skriver

"verkligheten är ibland inte enkel och om det övergripande målet för en knapp liberal majoritet i riksdagen är att föra en sammanhållen och trovärdig politik så är inte utrymmet för att frondera alls stort"

Debatten om medlen pågår - men man glömmer (framförallt på den borgerliga sidan) både mål och principer.

Det var uppe under FRA-bävningen, det faktum att grundlagen föreskriver att regeringen är ansvarig inför riksdagen. Vi måste faktiskt fråga oss: Varför ska vi stödja en borgerlig regering? Är det för att den kallar sig borgerlig? Är det för att vi hälsat på några av ministrarna på partibanketten? Är det bara för att hålla Socialdemokraterna borta från makten?

Så får det faktiskt inte vara. Vi ska stödja en regering som lägger förslag som är bra (läs: liberala). Den riksdagsledamot som röstar för en proposition bara för att det inte är S som skrivit den, förtjänar inte att sitta i riksdagen. Den som röstar emot en proposition för att den i grund och botten bara är socialistisk med en nyblå avsändare, den röstar som den är satt att göra.

Alliansens mål får inte vara makt. Makt för maktens skull är vidrigt. Målet måste vara att göra det här landet lite friare - och då är det enda tillgängliga medlet en majoritet i riksdagen.

(Jaja, Niklas Dougherty har naturligtvis skrivit det först. He always does.