torsdag, november 18, 2010

Vi måste våga prata om pensionerna

Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.

När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?

Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.

Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.

Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.

Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.

5 kommentarer:

Mikael Jonsson sa...

Oroar mig också, såg i DS att Sala inte heller har en krona sparad. Måste kolla det med kollegorna i kf nästa vecka varför det är så. Och sedan kommer sjuk- och äldrevårdsfrågan som kommer explodera också...

Ambjörn sa...

Jag funderade på det där för några dagar sedan också. Hur pass mycket växer det där fram till pension inflation borträknat egentligen?

Joakim Skoog sa...

Hanna, jag litar på att du har ett (måhända oslipat) förslag på hur vi ska göra för att lösa detta?

/Jocke

Hanna Wagenius sa...

Mikael Jonsson; Hm, när jag hamnade som ersättare i KS i Härjedalen efter förra valet fick vi en bok som hette "Plus minus noll" som handlade om kommunal ekonomi. Den tog upp bl. a. problemet med att kommuner inte sparat till pensionsersättningar, och berättade exempelvis om fullmäktigeledamöter som börjat gråta när de fick verkligheten lagd framför sig. Återkom gärna om ni kommer fram till någon mer konstruktivt!

Ambjörn; Egentligen tror jag att det inte växer alls, men det försvinner å andra sidan inte heller, vilket det skulle gjort om jag konsumerat istället.

Joakim; Hm, nja. Jag har många, väldigt oslipade förslag. Vi får diskutera det hela någon kväll!

hojo sa...

det intressanta är att skapare av pyramidspel ses så olika; i frankrike och sverige är de politiker som hittade på pensionssystemen hedrade samhällsbyggare och i usa så hamnade madoff i fängelse...