Momssänkning gav resultat

Den sänkta krogmomsen, som Centerpartiet drev igenom i regeringsförhandlingarna, har gett resultat skriver Dagens Industri. Fler lediga jobb och en högre tillväxt än resten av ekonomin. Det ligger ju nära till hands att småle lite över alla de förutsägelser om att det skulle vara bortkastade pengar från statens sida att sänka momsen - inte bara för att det ju liksom inte är statens pengar från början, utan också för att det visst visade sig ge resultat.


Men det är klart, nu kommer det säkert att komma en massa klagomål på att de nya jobben inte är tillräckligt fina, tillräckligt många eller tillräckligt något annat. Så brukar det ju vara - som om vi inte behöver en variation av jobb, som om inte varje jobb betyder väldigt mycket, framförallt för den som kommer från längre arbetslöshet. Haters gonna hate.

Om politiskt engagemang

(Bloggkoma, jag? Förstår inte vad ni pratar om!)

 Idag skriver Elias Giertz på Aftonbladets debattsida att hans beslut att lämna partipolitiken var det bästa han tagit i sitt liv. Eftersom han var aktiv i CUF, och eftersom jag satt i styrelsen när han var aktiv, så känner jag att jag vill kommentera det hela.

Till att börja med vill jag bekräfta att Elias verkligen var ett stjärnskott. Jag betraktar fortfarande hans avhopp som en stor förlust. Elias är en driven människa, med förmåga att ta debatt och göra det bra. Att han därtill är trevlig, rolig och smart gör inte saken värre. Det som hände var heller inte på något vis acceptabelt.

Som styrelseledamot kände jag till att han fick utstå hot från politiska motståndare. Det är oerhört vidrigt att människor anser sig stå över demokratin - att man använder hot som ett politiskt medel.

Den attityd som han mött från människor i vårt eget parti är däremot en nyhet. Jag blir förskräckt. Missförstå mig inte - man ska kunna komma med intern kritik till partikamrater, men det måste finnas proportioner. Man är välkommen att säga till mig att jag inte borde skriva eller säga saker, eftersom jag är en officiell representant för mitt förbund, men att säga åt en fjortonåring medlem i ungdomsförbundet, som inte gör annat än att uttrycka sin åsikt, att han skadar partiet, att han borde lägga locket på, det är fullständigt orimligt. (Jag hoppas också att om någon medlem, gud förbjude, skulle få den här typen av skit i framtiden så tar de upp det med mig omedelbart - som ordförande är det ju lugnt mitt jobb att läxa upp den som beter sig illa mot mina medlemmar.)

 Till en stor del får vi i förbundet ta på oss ett ansvar för att det gick som det gick. Att ställa en medlem i rampljuset så som i Elias fall är ju ett aktivt val, och i det här fallet blev följderna fel, eftersom andra människor uppenbarligen hade svårt att behärska sig. Det tillhör nämligen inte vanligheterna att våra medlemmar blir hotade av extremister eller påhoppade internt - vi skulle helt enkelt inte ha satt honom i en situation med de riskerna. Jag kan inte annat än beklaga att vi gjorde det, men det är också lätt att vara efterklok.

 Ändå är det väldigt viktigt att unga inte blir avskräckta från att engagera sig politiskt. Partierna i Sverige har oerhört mycket makt som institutioner, och påverkar man inte där är det svårt att ha ett större inflytande över samhällsutvecklingen än en röst vart fjärde år ger. För egen del är jag oroad över att så få unga väljer att engagera sig partipolitiskt - vår generation kommer helt enkelt att vara utan mycket av det inflytande som vår föräldrageneration sett till att skaffa sig. Dessutom har CUF gett mig några av mina bästa vänner, roligaste upplevelser, intressantast diskussioner och en rejäl dos personlig utveckling. Jag är väldigt glad att jag aldrig valt bort det.