Maud har inte grinat på jobbet, Birro!

I måndags hände typ tre saker: Det avslöjades att Marcus Birro kandiderade till KD-ledarposten, att han drog tillbaka sin kandidatur och fick sparken från TV4 som tilltänkt programledare för Kvällsöppet.

Idag har Birro skrivit en krönika om det hela, i vilken jag tycker att han har lite av ett felgrepp.

Det är inte så att jag inte håller med honom om att man är lustigt fobiska för åsikter inom tyckarjournalistiken - alla ha faktiskt åsikter, det är ju i grund och botten bättre att känna till dem och göra en egen bedömning utifrån det. Och även om det var fruktansvärt naivt att tro att man kan vara partiledarkandidat och programledare samtidigt så måste faktiskt TV4 känt till Birros sympatier sedan innan. Nåja, vi kan väl avskriva den röran som konstigt agerande från alla parter.

Vad som däremot gör mig lite upprörd, ärligt talat, är de här meningarna: "Jag hade nog blivit en rätt usel partiledare. Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna."

Man behöver inte tycka att Maud Olofsson har varit världens bästa partiledare, men hon har faktiskt gjort helt andra saker än att sitta och grina på kammaren.

Hon har drivit igenom en historisk energiöverenskommelse som i praktiken ser ut att betyda döden för kärnkraften i Sverige - trots att hon fick mottaga mycket skit för den innan det stod klart. Hon har minskat regelkrånglet. Hon har motstått en oerhörd press under finanskrisen och låtit bli att köpa en bilfabrik - trots all negativ spinn som följt av det. Hon har för tusan skapat den allians som har regeringsmakten idag, hon drev Centerpartiet genom de två framgångsvalen 2002 och 2006. Hon skapade ett maktskifte och har bidragit till början av ett värderingsskifte. För att ta några exempel.

Efter det är det kanske inte konstigt om man fäller en tår när man slutligen avgår som partiledare efter 10 år. Det om något visar väl att politiken inte är känslokall, utan något som engagerar människor djupt. Djupt engagerade människor, som kämpat länge för att nå en tung position (partiledare) och som inte ger upp bara för att det blåser snålt ibland, är väl värda att gråta lite offentligt - till skillnad, kanske, från de som bara ger upp.