Det här är ett svårt inlägg att skriva. Sjukförsäkringssystemet är - med all rätt - en känslig fråga. Den är praktiskt taget omöjlig att diskutera utan att ta upp enskilda fall, och ett sådant som - åter med all rätt - fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna är detta. Där berättas det om hur en kvinna, trots att hon absolut inte befinner sig i ett arbetsfört tillstånd, fått besked via telefon om att hon inte längre ska få pengar från sjukförsäkringen - trots att inget beslut är fattat, ska det senare visa sig. Det här är en tragisk historia, och inget annat. Så här ska det inte gå till. (Och ni som gör osmakliga antydningar om kvinnans dotters partitillhörighet - vänligen upphör genast med denna vidriga verksamhet.)
Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.
Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.
Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.
Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
34 kommentarer:
Wow! Ett vettigt inlägg i en alldeles för överhettad debatt... *imponerad*
//Zac
Förresten, en sak - är det inget formellt beslut taget i Annicas fall? Har du länkar till mer info där?
//Zac
Zac; Det var vad jag förstod av det ursprungliga blogginlägget - att de ringde och meddelade beslut innan de fattat ett sådant. Det är möjligt att de har fattat ett beslut nu, men det stod inget om det.
Otroligt bra inlägg. Min familj, och säkerligen de flesta andra, har blivit korrekt behandlade - och så ska det vara. Det är sunt förnuft.
Jag önskar att Alliansen tydligt kunde säga att Försäkringskassan och dess handläggare som tagit hastiga och felaktiga beslut behöver utredas - det är vad de osäkra väljarna vill höra, och vad som borde göras.
Jo, det är samma uppfattning som jag fått.
Således verkar det som om det är en handledare som är ohyfsad och korkad, snarare än något formellt beslut utifrån Regeringens riktlinjer.
//Zac
Varför är det en vidrig verksamhet att ifrågasätta dotters ideologiska tillhörighet? Dottern dömer ut regeringen utifrån detta fall, i vilket hon råkar vara känslomässigt engagerad. Detta är inte ärligt ideologiskt sett. Detta är därmot manipulation, vidrig manipulation av en olycklig situation. lily
Lotten; Tack!
Zac; Det finns en rätt stor risk att det är så. Frågan behöver hur som helst utredas.
Anonym 2:29 em; Skulle dottern inte ha någon rätt att rapportera om sin mammas fall på grund av sina politiska åsikter? Är det onaturligt att rikta ilska mot den regering som för tillfället styr landet? Tror du att hon gjort sin mor sjuk bara för att få basha Alliansen? Jösses.
Min korta historia om hur Försäkringskassan bryter ned folk...
http://katidis.wordpress.com/2010/02/03/status-med-forsakringskassan-3-feb-2010/
Mvh
Som mycket insatt (p g a personliga erfarenheter) kan jag säga vad som antagligen spökar i detta fall.
Alliansen har infört de snävaste ramarna av alla OECD-länder för att få tillsvidare sjukersättning (enligt regeringens egen utredare Petter Odmark). Möjligheten till tidsbegränsad sjukersättningen tog alliansen bort. Tillståndet måste bedömas bestå för all framtid och utan förbättringspotential. Alla möjligheter till förbättring och rehabilitering måste vara till 100% uttömda. I detta fall står i det försäkringsmedicinska utlåtandet något typ "eventuellt kan ett anpassat arbete på deltid prövas i framtiden". Därmed finns enligt FK viss chans till förbättring och tillsvidare sjukersättning kan ej beviljas.
Dessa lagändringar har alliansen genomfört under denna mandatperiod. Det får förödande konsekvenser för den som utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning. Framför allt för den som dessutom saknar SGI. Ansvaret är alliansens, punkt slut!
Här är en annan historia att läsa
Bra inlägg.
Fick stå till svars för mitt stöd av ditt inlägg på Facebook... av min svärfar. Antar att blod inte alltid är tjockare än vatten. Står dock fast vid mitt ord! (Du kan ju kika in på min blogg för mina favoritgodbitar av hans argumentation...) kram
Lämnade en kommentar om min teori till orsaken till FKs avslag vid 6-tiden, men den har inte blivit publicerad. Censurerar du?
Upptäckte att kommentarer publiceras direkt, så det måste ha blivit fel på min förra kommentar. Ber om ursäkt för att jag misstänkte att du censurerar. Är lite misstänksam nu för tiden eftersom t ex ordförande i Socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén (m) sedan länge aldrig låter några kritiska röster komma till tals.
Här är i alla fall vad FK har att gå på enligt regeringens nya direktiv för att beviljas sjukersättning (som enligt regeringens egen utredare, Petter Odmark, är de snävaste i hela OECD. Vi ligger alltså i bott vad gäller generositet i "bidragssystemet"):
För att beviljas sjukersättning skall arbetsförmågan för all framtid vara varaktigt nedsatt och inga möjligheter till minsta förbättring skall finnas. I det försäkringsmedicinska utredningen stod något typ "eventuellt kan ett anpassat arbete på deltid prövas någon gång i framtiden". Det räcker för att sjukersättning inte skall kunna beviljas. Tidigare fanns tidsbegränsad sjukersättning men den har alliansen tagit bort.
Baaah, det måste vara något problem med längre kommenterar eller något annat på din blogg. Postade nyss en ny kommentar efter att ha upptäckt att ovanstående kommentar lades ut direkt, men den försvann också :(
Den liksom den första innehöll i alla fall information om de hårda reglerna för att få sjukersättning. (Hårdaste i hela OECD)
@Hanna
Har du skrivit något om sjukförsäkringsreformen innan? Eller är det nu den blir intressant?
Kritiken har ju varit hård mot reformen, både före och efter införandet så det har funnits många chanser att skriva om det.
Som jag ser det är det ingen tillfällighet att många hamnar i kläm. Vad den borgerliga alliansen har gjort är ju att försöka skapa striktare regler och tvingande användning av dem. Problemet med det är att de som har det värst då riskerar att hamna i kläm. Det är ofta många saker tillsammans som gör att det går åt helvete för dem.
Och i alliansens sjukförsäkringsreform har man tagit bort den rimlighetsbedömning som annars kunde ha gjorts. Alliansen har sett till att man inte längre lyssnar till den behandlande läkarens utlåtande.
Man skulle nog, bara en liten smula elakt, kunna säga att man behandlar sjuka som brottslingar. Strikta paragrafer. En juridik in absurdum.
Hej!
Jag beklagar också verkligen denna tragiska historia. Jag upplever en liknande situation med min partner, som är allvarligt sjuk sedan flera år. Dog nästan. Låg väldigt länge på intensivvårdsavdelning. Som nu inget annat vill än att komma tillbaka till arbete, som efterfrågas. Gick en krävande universitetsutbildning och gick ut med toppbetyg. Har nog accepterat sin oförmåga att inneha ett kvalificerat arbete igen.
Det problem jag ser med sjukförsäkringen är att försäkringskassans handläggningstid i "vårt fall" är för lång. Såvitt jag förstår verkar det vara så i den andra berättelsen också. Det finns ju alltid "den mänskliga faktorn" när det gäller bemötande och risken att göra fel.
Alliansens intention är att hjälpa människor tillbaka i arbete, inte att förvandla sjukas liv till misär. Om jag förstod rätt verkar FK i "Annikas fall" lyssna för lite på uttalanden från de inblandade. Det är förstås extremt viktigt att Fk inte gör fel. Jag har själv överklagat myndighetsbeslut mot en myndighet i monopolställning (inte Fk) och vunnit och det var jobbigt.
Som jag ser det bör handläggningstiderna förkortas, då de förefaller vara lite för långa. Lagtexten säger vad jag har förstått att sjuka inte skall utförsäkras. Hoppas att någon tycker det är intessant att läsa min kommentar.
mvh
Helst anonym som röstar borgerligt för mer frihet och mindre tvång
En mer övergripande fråga är vad alla utförsäkrade sjuka ska arbeta med för att inte bara föras över till socialbidragsstapeln i statistiken, leva på anhöriga eller bara dö av. När, hur och var kommer alla jobb som skulle komma med denna politik? Finanskris, sägs det då. Javisst, men jämför man lite siffror ser man att de hemska socialliberala länderna Danmark och Holland har lägre arbetslöshet än både Sverige och USA, där arbetsmoralismen alltid predikas, sjuka ska arbeta osv. Tydligen skapar inte detta predikande fler jobb i verkligheten. Istället har det mer karaktären av absolut religion.
Utan att vara insatt i "Annica"-fallet, måste jag säga att jag börjar bli trött på alla snyft-stories som dyker upp i valrörelsen. Folk verkar inte fatta att sjukförsäkringen är en tidsbegräsad försäkring för sjukdom. Skillnaden nu mot tidigare är att den just blivit tidsbegränsad. Sedan finns sjukpenning/"förtidspension" eller socialbidrag. Det är de system vi har. Vänder man på steken, så kan jag berätta att jag i mitt yrke som psykolog ganska ofta träffar folk som haft otur i livet på olika sätt. Ofta har de haft det innan de ens kom in på arbetsmarknaden och fick ett schyst jobb. De är (och var inte heller förr) aktuella för sjukförsäkring, eftersom de aldrig haft någon sjukpenningsgrundande inkomst. De har alltid fått nöja sig med förtidspension eller socialbidrag. Detta glöms bort i debatten. På vilket sätt är det rättvist, solidariskt etc. mot dem att folk som lite senare i livet får otur och t.ex. blir sjuka, ska ha högre ersättning (från sjukersättningen)? I alla fall jag tycker det är rimligt att ha en sjukersättning relativt kort period så man inte behöver flytta från hus etc. om man blivit sjuk en kort period, men sedan måste man precis som alla andra anpassa sig till de förutsättningar som är givna. Vi har ett grundtrygghetssytem, är det verkligen rimligt att vi ska ha ett ersättningstrygghetssystem? Det lär kosta. Låt oss i så fall ta den debatten för vad det verkligen är. Personligen tycker jag att om man ska värna om de som har det sämst, så kolla på ev. höjning av sjukpenningens lägsta nivå (vilket jag tror centern har föreslagit) och på socialbidragsnormen. Hur ska det annars se ut, om alla har rätt till sjukersättning tidsobegränsat och på vilken ersättningsnivå? En allmän sjukersättning till alla al a medborgarlön?
@Gregor:
Förvisso är det viktiga saker du tar upp. Många får aldrig en inkomst som kan ge dem en vettig ersättning om de blir sjuka.
Och även om du har haft en vettig inkomst en gång och sedan förlorar ditt jobb t ex pga skada eller funktionshinder och därefter jobbar för låg lön så kommer du att få lika låg ersättning från sjukförsäkringssystemet.
Den som t ex råkar ut för en bilolycka och därefter inte kan jobba har ett mycket, mycket bättre skydd. (Har vi råd med detta skydd för just dem som råkar ut för bilolyckor?)
Dessutom betyder samma ersättning i kronor inte alls samma sak för olika människor. Om du har släktingar eller andra som kan ge dig visst stöd så behöver du inte lika mycket som den som inte har det. Och en del människor får ärva en del pengar medan andra inte ärver en krona.
Systemet är därmed inte rättvist i meningen att de som bäst behöver den får mest hjälp. Det har funnits en del bra tankar om det här. En av dem jag gillar (en smula motvilligt) är att systemet måste vara utformat så att det får stöd av många. Annars går det inte politiskt igenom. Politikerna kan inte vara bättre än folket (även om naturligtvis de mer framsynta politikerna har tänkt igenom de här sakerna mer).
Men det finns fler problem. En sak som du kanske har lagt märke till som psykolog är att olika människor kommer att reagera olika på det. Som du vet är reaktionen beroende både på den faktiska situationen och tidigare upplevelser (och faktorer vi bara kan gissa oss till som det nu så populära "sårbarhet").
Och skillnaden i reaktion är stor. Det är helt olika psykologiska/fysiologiska reaktioner på små och stora påfrestningar. Psyket reagerar så att säga i steg. Vi passerar eller passerar inte vissa trösklar åt olika håll i reaktionerna. Vilka steg reaktionerna går hänger samman med den totala påfrestningen, hur hotande individen upplever den.
Att tvinga någon att flytta, att ta ifrån dem tryggheten i att bo kvar är en stor sak. Och att lägga den ovanpå andra påfrestningar som en svårt sjuk människa har kan vara mer eller mindre en direkt dödsdom. (Jag såg det för några år sedan med en ung ensamstående mamma till ett litet barn, just klar med sin teaterutbildning. Hon är död nu. Kanske fanns det ingen chans, men jag tänker ofta att ett mer socialförsäkringssystem med verklig kunskap om det här skulle ha gett henne en mycket bättre chans att få krafter att klara sin svåra sjukdom.)
Det förefaller mig som om den här kunskapen nästan helt glöms bort i sjukförsäkringssystemet - och jag kan inte se att du tar hänsyn till det i dina tankar. Borde inte de med psykologisk kunskap ta med det här i diskussionerna? (Det fordrar förstås att man är insatt i just det här och det är helt naturligt inte alla som sysslar med psykologi, men en del. KBT kanske ligger för långt ifrån det här?)
Nej, jag valde att inte ge mig in i begreppet "sjukdom", och hur det används av ersättningssystemet och försäkringskassan. Helt klart finns det problem där, inte minst inom psyk-området. Till exempel är socialstyrelsens s.k. beslutsstöd ganska hårda i sin bedömning, allmänläkarnas kunskap inom psyk området mycket bristfälligt, allmänläkarna har inte tid/får inte betalt för att skriva ordentliga utlåtanden, vilket FK kräver och psykiatrin är på många ställen kass.
Så ett problem är att en del sjuka inte blir bedömda som sjuka och framförallt inte får någon bra behandling. Jag anser i alla fall att det är inte bra ur ett depressions- eller ångestperspektiv med ett system som underlättar undvikande, passivitet och isolering.
Sedan anser jag ändå, att trots att man är sjuk, så måste man anpassa sig om man är det länge. Hur ska vi annars dra gränser för vilka som ska få fortsatt hög ersättning och andra inte? Och inte heller är det "rättvist" mot de som ej kommit in i systemet.
Dessutom tycker inte jag att vi ska överdriva ersättningsnivåns betydelse för "hälsan". Många som har det relativt knapert mår bra och har bra liv. Jag skulle snarare hävda att ett oförutsägbart system, där man kan dra saker i långbänk och "snyfta" sig till fördelar, bidrar till mer oro, passivitet och att man fokuserar på att hantera systemet än att hantera livet med de problem man har.
Jag anser att omläggningen av sjukförsäkringssystemet var nödvändigt. Men reformera gärna psykiatrin, ge allmänläkarna bättre kunskap om psykiatri, ge dem tid/betalt att skriva ordentliga utlåtanden och, som sagt, fundera gärna på den lägsta nivån i sjukpenningen och social bidrags normen.
Hej Hanna!
Kan inte du och Johanna ge ut erat liberala manifest i en liten bok?
Hälsningar Olov
@Gregor
Är det inte en av lärdomarna från trauma-forskningen att just undvikande kan vara en nödvändig strategi om man inte får någon form av terapi (och då menar jag inte medicinering) för att komma ur följderna? Min slutsats är då att man inte kan driva på de som verkligen hamnat i trauma till att göra något. Vilken är din? (Kriterierna för PTSD täcker inte alls det här ännu, tyvärr.)
Du har naturligtvis rätt i att påfrestningen inför osäkerheten att förlora ekonomiskt stöd är stor. Men den innebär i vissa fall adekvat oro (för den som inte kan få något arbete pga t ex funktionshinder eller att det faktiskt inte finns några jobb alls) medan den i andra fall mer är oro inför förändringar och en situation man inte tycker om. I det senare fallet håller jag så klart med dig.
Jag ansåg själv att en omläggning av sjukförsäkringssystemet var nödvändigt - men då kanske främst för att du om din situation var extra besvärlig riskerade hamna utan ersättning. (Många talade tidigare om de stora maskorna som man kunde falla igenom i det skyddsnät som socialförsäkringssystemet skulle vara.)
Det problemet verkar ju tyvärr finnas kvar. Dessutom tror jag att det blivit värre för de som står under stor press som kan vara traumatiserande. Hur ser du på det?
Hej Leo
Nu hamnar vi lite OT här - med ok. Annars får väl Hanna komma in här och styra upp sin blogg ;)
Alltså har man funktionshinder så har man rätt till stöd från kommunen enligt LSS eller SoL. Ett problem där är att kommunerna kan vara hårda i sin bedömning, och t.o.m. i vissa fall inte ger det stöd man har rätt till. Det är givetvis tufft att då behöva slåss för sin rätt. Detta är dock en kommunal fråga och inte den fråga vi annars diskuterade här. En reflektion jag har är att jag relativt ofta träffar folk med IQ mellan 70-80, som alltså är över 70 gränsen för utvecklingsstörning och därmed inte har rätt till stöd, med som helt klart inte är kapabla att klara av arbete. Möjligen gjorde de det en gång i tiden när det fanns mycket enkla arbeten med rekorderliga förmän. De arbetena finns inte idag, annat än på samhall.
Att det faktiskt inte finns något jobb alls, det är jag tveksam till. Kan vara så på små orter, men knappast i stora städer som Stockholm. I huset brevid, där jag arbetar, söker t.ex. hamburgerrestaurangen MAX folk. Jag har träffat massor av folk som hävdat i nästan samma andetag: 1) Det finns inte jobb, 2) De skulle vara beredda att ta vilket arbete som helst och 3) de skulle aldrig kunna arbeta på en hamburgerrestaurang eller som vårdbiträde i kommunen, det är under deras värdighet... Faktiskt... Man blir lika förvånad varje gång.
Folk som har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. funktionshinder och därmed begränsad möjligheter att arbeta på arbetsmarknaden är ett knep naturligtvis. De har svårare att hitta möjligt arbete. Inom psyk-området tycker jag att många upplever att de har funktionshinder och inte kan arbeta - med att de faktiskt kan det, och skulle må bättre om de gjorde det. Det är skillnad på upplevelse - som i många fall är undvikande - och faktiskt funktionshinder. Jag tycker generellt att det i Sverige under de senaste decennierna odlats en kultur av undvikande som för många är skadlig. Det har skrivits om detta på många ställen, t.ex. curling-begreppet om ungdomar, Eberhardts bok om "trygghetsnarkomani" etc. Problem är som sagt att psykiatrin är bristfällig på många ställen, läkarna inte har tid etc. Vad det gäller de med somatiska funktionshinder, upplever jag att FK och AF jobbar på bra för det mesta.
forts..
Jag är inte super insatt på den senaste forskningen i trauma. Men vad jag vet, så är rekommendationerna att man inte ska göra någon terapeutisk behandling (KBT eller annan) eller debriefing för andra än professionella yrkesgrupper de första 6 månaderna. Gör man det riskerar man snarare att befästa traumat och framförallt öka ältande runt det. Under den första tiden efter ett trauma bör insatserna syfta till att underlätta för personen att vara med nära och kära (under krisfasen är det rimligt med SS, och det brukar då inte vara något problem att få), och när själva krisfasen lugnar ner sig stödja personen att återgå i sina rutiner, inkl arbete m.m. Är det redan innan traumat problem med nätverk och rutiner, så blir det naturligtvis svårt (och i den bästa av världar skulle psykiatrin och kommunernas socialpsykiatri, då samarbeta på ett bra och effektivt sätt med goda resurser). Så man kan säga att vid trauma ska man hjälpa folk "undvika" de första 6 månaderna. Man kan också hävda att man ska låta den naturliga läkningsprocessen efter trauma ha sin gång. Många uppfyller kriterierna för PTSD kort tid efter traumat, men de flesta gör det inte efter 6 månader. Därefter är själv läkningen väldigt lite. Då har KBT behandling visat sig effektiv, som alltså bygger på exponering och borttagande av undvikande. En personlig reflektion är att många med PTSD har ett stort lidande, men tappar sällan förmågan att arbeta. Arbetshinder beror, upplever jag, i så fall snarare bero på sekundära följder som omfattande agorafobier eller djupa depressioner. Eller så klart somatiska följder som t.ex. whiplash.
Om det blivit värre för de som står under stor press och är traumatiserade? OM du syftar på "stor press", med att man riskerar att bli utförsäkrad och då flyttas över till t.ex. socialbidrag, så skulle jag säga att det är stor skillnad på hur folk tar det. Jag upplever nog att de flesta anpassar sig rätt bra till förändrade ekonomiska omständigheter, när de väl blivit faktum. Det är ju faktiskt så att man har rätt till tak över huvudet och mat på bordet. (Nu ska vi inte gå in på att det finns ganska många psykiskt sjuk som blivit hemlösa - det är en katastrof tycker jag och verkligen något samhället/politikerna borde göra mer åt - men i debatten verkar inget parti vilja ta i detta) Jag upplever att de flesta snarare är oroliga och mår dåligt inför "hotet" att förlora sjukersättningen, inte när det väl skett. Annars är det givet att de som är traumatiserade är "sårbarare" för olika stressorer. Och då är sårbara för att t.ex. hamna i depression, ökad ångest, stressymtom etc. Jag anser nog inte det vara ett skäl att gå tillbaka till hur sjukersättningssytemet var förut. Jag skulle snarare tro att oförutsägbarheten, möjligheten att dra det i långbänk och lättheten att vara "hemma" och därmed undvika att gå tillbaka till de rutiner personen hade innan, jobb m.m., faktiskt riskerar att försämrar prognosen efter trauma / vid PTSD
MVH Gregor
Hej Leo
Nu hamnar vi lite OT här - med ok. Annars får väl Hanna komma in här och styra upp sin blogg ;)
Alltså har man funktionshinder så har man rätt till stöd från kommunen enligt LSS eller SoL. Ett problem där är att kommunerna kan vara hårda i sin bedömning, och t.o.m. i vissa fall inte ger det stöd man har rätt till. Det är givetvis tufft att då behöva slåss för sin rätt. Detta är dock en kommunal fråga och inte den fråga vi annars diskuterade här. En reflektion jag har är att jag relativt ofta träffar folk med IQ mellan 70-80, som alltså är över 70 gränsen för utvecklingsstörning och därmed inte har rätt till stöd, med som helt klart inte är kapabla att klara av arbete. Möjligen gjorde de det en gång i tiden när det fanns mycket enkla arbeten med rekorderliga förmän. De arbetena finns inte idag, annat än på samhall.
Att det faktiskt inte finns något jobb alls, det är jag tveksam till. Kan vara så på små orter, men knappast i stora städer som Stockholm. I huset brevid, där jag arbetar, söker t.ex. hamburgerrestaurangen MAX folk. Jag har träffat massor av folk som hävdat i nästan samma andetag: 1) Det finns inte jobb, 2) De skulle vara beredda att ta vilket arbete som helst och 3) de skulle aldrig kunna arbeta på en hamburgerrestaurang eller som vårdbiträde i kommunen, det är under deras värdighet... Faktiskt... Man blir lika förvånad varje gång.
forts
Folk som har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. funktionshinder och därmed begränsad möjligheter att arbeta på arbetsmarknaden är ett knep naturligtvis. De har svårare att hitta möjligt arbete. Inom psyk-området tycker jag att många upplever att de har funktionshinder och inte kan arbeta - med att de faktiskt kan det, och skulle må bättre om de gjorde det. Det är skillnad på upplevelse - som i många fall är undvikande - och faktiskt funktionshinder. Jag tycker generellt att det i Sverige under de senaste decennierna odlats en kultur av undvikande som för många är skadlig. Det har skrivits om detta på många ställen, t.ex. curling-begreppet om ungdomar, Eberhardts bok om "trygghetsnarkomani" etc. Problem är som sagt att psykiatrin är bristfällig på många ställen, läkarna inte har tid etc. Vad det gäller de med somatiska funktionshinder, upplever jag att FK och AF jobbar på bra för det mesta.
Jag är inte super insatt på den senaste forskningen i trauma. Men vad jag vet, så är rekommendationerna att man inte ska göra någon terapeutisk behandling (KBT eller annan) eller debriefing för andra än professionella yrkesgrupper de första 6 månaderna. Gör man det riskerar man snarare att befästa traumat och framförallt öka ältande runt det. Under den första tiden efter ett trauma bör insatserna syfta till att underlätta för personen att vara med nära och kära (under krisfasen är det rimligt med SS, och det brukar då inte vara något problem att få), och när själva krisfasen lugnar ner sig stödja personen att återgå i sina rutiner, inkl arbete m.m. Är det redan innan traumat problem med nätverk och rutiner, så blir det naturligtvis svårt (och i den bästa av världar skulle psykiatrin och kommunernas socialpsykiatri, då samarbeta på ett bra och effektivt sätt med goda resurser). Så man kan säga att vid trauma ska man hjälpa folk "undvika" de första 6 månaderna. Man kan också hävda att man ska låta den naturliga läkningsprocessen efter trauma ha sin gång. Många uppfyller kriterierna för PTSD kort tid efter traumat, men de flesta gör det inte efter 6 månader. Därefter är själv läkningen väldigt lite. Då har KBT behandling visat sig effektiv, som alltså bygger på exponering och borttagande av undvikande. En personlig reflektion är att många med PTSD har ett stort lidande, men tappar sällan förmågan att arbeta. Arbetshinder beror, upplever jag, i så fall snarare bero på sekundära följder som omfattande agorafobier eller djupa depressioner. Eller så klart somatiska följder som t.ex. whiplash.
forts
Om det blivit värre för de som står under stor press och är traumatiserade? OM du syftar på "stor press", med att man riskerar att bli utförsäkrad och då flyttas över till t.ex. socialbidrag, så skulle jag säga att det är stor skillnad på hur folk tar det. Jag upplever nog att de flesta anpassar sig rätt bra till förändrade ekonomiska omständigheter, när de väl blivit faktum. Det är ju faktiskt så att man har rätt till tak över huvudet och mat på bordet. (Nu ska vi inte gå in på att det finns ganska många psykiskt sjuk som blivit hemlösa - det är en katastrof tycker jag och verkligen något samhället/politikerna borde göra mer åt - men i debatten verkar inget parti vilja ta i detta) Jag upplever att de flesta snarare är oroliga och mår dåligt inför "hotet" att förlora sjukersättningen, inte när det väl skett. Annars är det givet att de som är traumatiserade är "sårbarare" för olika stressorer. Och då är sårbara för att t.ex. hamna i depression, ökad ångest, stressymtom etc. Jag anser nog inte det vara ett skäl att gå tillbaka till hur sjukersättningssytemet var förut. Jag skulle snarare tro att oförutsägbarheten, möjligheten att dra det i långbänk och lättheten att vara "hemma" och därmed undvika att gå tillbaka till de rutiner personen hade innan, jobb m.m., faktiskt riskerar att försämrar prognosen efter trauma / vid PTSD
MVH Gregor
@Gregor
Vad gäller funktionshinder tror jag kanske att det främsta problemet är om det tar extra tid för andra så att säga. Hur personen som har funktionshindret fungerar i sig tror jag har mindre betydelse. (Gruppen du nämner, underbegåvade, är nog av marginell betydelse i sammanhanget. Men det är mest en gissning/uppskattning från min sida.)
Det finns om jag förstår det rätt en stor mängd människor med funktionshinder som inte har arbete just pga detta. En undersökning (som jag nog tappat referensen till) i EU kom fram till att arbetslösheten för funktionshindrande visserligen inte var så hög inom EU, men att huvudorsaken förmodligen var att väldigt många med funktionshinder som skulle ha kunnat jobba gett upp hoppet om att få ett vettigt arbete.
Jag har ofta undrat över det du nämner, att många inte vill ta vilka jobb som helst. Det känns för mig som om det fanns mer sanning i det för tio, tolv år sedan (före it-kraschen) då jag ofta förundrades över hur pass mycket pengar unga människor utan varken större erfarenhet eller kunskap kunde tjäna mycket pengar i it-branschen.
Men det var ju inte alla som kunde det. En del med en avsevärd utbildning (men inom andra områden) i samma ålder hade svårt att få jobb alls. Jag har ofta undrat vad det skapade för attityder. Kanske är det just det du har sett, jag vet inte.
Jag undrar om det verkligen är sant att det idag finns jobb om man bara söker. Kanske är det sant för en viss grupp unga människor, men har vi inte hört talas om massor av människor som skickat in ett näst oändligt antal jobb-ansökningar utan att få jobb?
Just nu söker en vän till mig deltidsjobb pga utbildning. Han har goda meriter är duktig, men han säger att det är näst intill omöjligt att få ett deltidsjobb inom det han är bra på (och det är annars ett område där man söker folk).
Å andra sidan känner jag också människor som inte mår så bra psykiskt. De är inte särskilt angelägna om att söka arbete alla gånger. Det är emellertid högst tveksamt om jag tycker att de alla gånger skulle kunna ta ett arbete. De behöver stöd först, tror jag. Och som du säger finns det mycket övrigt att önska i hur psykiatrin fungerar så de har svårt att få något verkligt stöd.
forts
Vad det gäller vilka som kan arbeta och vilka som inte kan vid psykiska problem tror jag att man kan komma väldigt fel om man talar om psykiska funktionshinder. Jag tror det är mer meningsfullt att diskutera trauma.
Jag är inte speciellt förtjust i Eberhardt med flera eftersom de inte alls tycks ha försökt förstå just detta.
Tack för genomgången av rekommendationerna i Sverige, jag är inte så insatt i hur de ser ut för tillfället. Vad jag kan se av din sammanfattning saknas det nog en del, men det här är väl inte rätt plats att diskutera det.
Det jag tycker är viktigt här är det jag sagt tidigare: traumatiserade patienter måste behandlas på annat sätt. Och att vår syn på trauma och vilka som är traumatiserade tyvärr nog inte överenstämmer med verkligheten. Vi tar för lätt på det. (Och inkluderar å andra sidan kanske också personer som inte är reellt traumatiserade genom att diagnos-manualer får ersätta en bättre förståelse.)
Effekten av att vi inte förstått trauma blir såvitt jag kan se att vi inte förstår att skilja ut vilka vi behöver pusha och vilka vi behöver hjälpa igenom traumat först. Det är fatalt för båda grupperna. Det är bl a på de grunderna jag har kritiserat den nuvarande förändringen i sjukförsäkringssystemet (och det är samma kritik som jag tidigare framfört under den (s)-regeringen - då hoppades jag att en öppning skulle vara möjlig, men det blev i stället värre efter 2006).
Sanna Rayman framför kritik om FK i Annica fallet:
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=20677
Jag vet faktiskt inte helt och hållet vilka traumatiserade du pratar om, när du säger att vissa behöver pushas och andra ges stöd först. Men som sagt, det är inte rätt plats att diskutera detta.
Vad det gäller att söka jobb, förundras jag över de som skickat hundratals ansökningar till olika jobb utan att få något. Är det verkligen så att det inte finns arbete någonstans? Eller kan det vara så att många går till AF, följer instruktionerna att skicka ett CV till jobb som ni kan hitta i vår (AF:s) dator/på våra listor. Med resultatet att söka jobb blir att skicka ett CV. Och då ska man ha i åtanke att AF förmedlar ca 5% av arbeten i Sverige. Alltså skickar folk sina CV till samma ställen, medan 19/20 arbeten förmedlas på annat sätt. Jag tror det är svårt att få jobb genom att skicka CV om man inte har ett väldigt fint CV. Jag tror att de flesta relativt enkla arbeten får man genom personlig kontakt och att man frågar rätt person vid rätt tillfälle och gör ett gott intryck. Man måste troligen gå runt personligen och fråga om arbete. OM jag vore arbetsgivare för enklare arbeten, så vore det inte för mig det viktigaste att personen har den bästa utbildningen och högsta betygen. För mig vore det en förutsättning att personen kan tillräckligt för att klara av arbetet på ett bra sätt, vilket i många enklare arbete grundskola räcker gott för. I övrigt är det viktiga att jag får förtroende för personen, att jag tror han kommer sköta arbetet, passa tider, är tillgänglig och att jag vill arbeta med personen, d.v.s. tycker han eller hon är trevlig. Detta syns inte på ett papper (CV) och därför skulle aldrig jag välja någon som bara skickat ett sådant, utan den som knackade på och som först uppfyllde ovanstående.
Begränsar man sig till att söka jobb inom en viss bransch och med vissa begränsningar (som din vän) , som att arbeta på deltid, förstår jag att utbudet av arbeten snabbt minskar.
MVH Gregor
@Gregor
När jag skriver "traumatiserade" avser jag reaktionerna. Men det här är som sagt inte rätt plats för att tala om det.
Det ligger mycket i ditt sätt att se på jobbsökande. Det är sorgligt att se hur det ofta kan fungera i stället.
Men utifrån det du skriver kan man naturligtvis fundera över hur relativt ogrundade åsikter hos den som anställer interfererar med bedömningarna och därmed möjligheten till att få jobb. Skillnader/likheter mellan sökande och den som anställer lär spela en stor roll - åtminstone om deras betydelse inte är erkänd. Fast även detta är nog en längre diskussion som inte får plats här.
Den vän jag nämnde är förresten otroligt social och mycket omtyckt. Kanske är dock hans sätt att vara lite för kreativt för den typ av arbete det gäller. (Området är IT, vilket så att säga skolar den som inte är medveten om det till linjärt tänkande.)
Jag tror faktiskt att jobbsökande fungerar så på enkla arbeten i många fall, annars går det via kontakter. Och det är klart att det är i högsta grad är subjektivt och slumpmässigt.
Ett annat problem på socialbidragssidan är att man kräver att man inte får ha några tillgångar. Rimligt, men gäller det boende förutsätter systemet att det finns tillgängliga hyresbostäder. Så är det ju ofta inte i storstäderna. Kommunen kräver att man ska sälja ev. bostad, men om man gör det har man ingen stans att ta vägen. Ska man bo på gatan då?
@Gregor
Jag vet inte om jag tycker att det är rimligt att man inte ska ha några tillgångar alls innan man kan få hjälp. Du pekar på ett enkelt exempel där det inte är det.
Andra har pekat på att det förmodligen ekonomiskt lönsamt och mänskligt bättre om man skulle kunna få hjälp innan man blir utblottad. Det är nämligen inte alls säkert att du lyckas ta dig tillbaka efter att ha varit utsatt för det. En del kan ta sig tillbaka, andra kan det inte. Vad det beror på kan man undra över, men jag misstänker att det beror på resurser vi inte räknar in.
Vi kräver ju inte att föräldrar och andra som rent privat bidrar när det blir alltför svårt ska vara utblottade innan den det gäller ska kunna få socialbidrag. Därmed haltar nog logiken i hela systemet och vi vet nog inte vad vi faktiskt sysslar med.
Så vad är egentligen det logiska argumentet för att kräva att inga tillgångar alls finns kvar innan man kan få stöd? Varför är det rimligt? (Att det numera är pk är en annan sak.)
Förändring i sjukförsäkringen
2010-09-26. Publicerat av Björn Lindberg.
Många har sett och läst om de människor som drabbat av regelverket inom sjukförsäkringssystemet. Problemet så som jag ser det vilar det på stora systemfel så som vår nuvarande regering införde 2008, där man de faktum höjde ribban när det gällde förmågan att arbete med en begränsning av sjukperioden, liknar förresten mycket a-kassans regelverk.
Förslag till förändring utifrån dagens Rehabkedja från 2008
Redan efter 90 dagars sjukskrivning måste arbetsgivare pröva omplaceringsmöjlighet.
Har måste man ge försäkringskassan rätten så som facket har i dag enligt MBL att kräva in en åtgärdsplan under skadestånd ansvar.
När någon har varit sjuk i 180 dagar ska personens arbetsförmåga prövas i förhållande till allt reguljärt arbete på arbetsmarknaden.
En mer humanitär regel hade varit att efter 180 dagar flyttas personen in i arbetslivsintroduktion med rehabiliteringsersättning mellan 3-12 månader detta för att testa personens framtida restarbetsförmåga, givetvis med bibehållen anställning i sitt nuvarande arbete
Efter ett års sjukskrivning tar som huvudregel sjukpenningen slut.
Denna regel kan man ta bort om man inför rehabiliteringsersättning efter 180 dagar
Den som varit sjuk i minst 90 dagar har rätt att vara ledig för att pröva annat arbete hos annan arbetsgivare.
Denna regel kan vara kvar, men skall ändras till samråd mellan arbetsgivaren och försäkringskassan utifrån rehabliteringsplanen
Tidsbegränsade sjukersättningen avskaffas
Idag får den enskilde besked om att man skall dra in denna ersättning utan någon som helst handlingsplan mer än man hänvisas till arbetsförmedlingen.
En mer humanitär regel hade varit att man flyttar över alla till en rehabiliteringsersättning med bibehåller ersättning i mellan 3-12 månader och här samverka med försäkringskassan och arbetsförmedling om personens möjlighet att kunna arbeta i framtiden.
Exempel på nuvarande systemfel är att det bara är 2% av 15000 som har kommit ut i arbetsmarknadsåtgärd.
Skicka en kommentar