tisdag, januari 09, 2007

Jag som trodde att vi norrlänningar kunde halka...

Gårdagen började med att jag hörde nyheterna berätta att E4:an varit stillastående åtskilliga timmar på morgonen. "Herregud, vilka noobs!" tänkte jag och åt frukost. Föga anade jag vad som väntade.

Min far skjutsade mig ner till ett-bussen med destination Sveg - och det var på håret att jag hann med. Väl inne stationerade jag mig längst bak. Läge att vila lite. Jag drog av mig kängorna och satte mig bekvämt. Strax efter Tännän - ca två mil från Funäsdalen, avgångsorten, stannar bussen efter att ha åkt mycket, mycket försiktigt ner för en backe. Det är två plusgrader och regnar, vilket innebär extrem halka. Vi (fyra passagerare) får beskedet att vi ska vänta en stund på en sandbil. Efter en halvtimme meddelar chauffören att han ringt efter en taxi istället - det är, logiskt nog, lättare att manövrera en personbil på halt väglag än en buss. Taxin anländer tio minuter senare, vi packar in oss och börjar vår färd.

Vi kom ungefär sexhundra meter.

Efter att närapå ha åkt rakt in i stålräcket som sitter på båda sidor om bron över Lossen (i vårat fall räcket på vänster sida i färdriktingen) stannar vi efter en liten karavan bestående av en timmerbil och en sopbil. Och där stod vi. Klockan hade hunnit bli två, och vi bestämde oss för att vänta på sandbilen från vår nya position. Efter ytterligare lite tid (en till en och en halv timme) får vi höra att en sandbil faktiskt är ute - det är bara det att den inte har några kedjor och därför har fastnat bakom bussen. Av den information vi - eller snarare vår chaufför, Hans - får via telefon och konversation med övriga stillastående fordons innehavare verkar dock kedjor eller en ny sandbil vara på väg. Tiden tickar. Runt halv fyra verkar kedjorna ha anlänt och klockan 16:16 dundrar fordonet förbi oss.

Gruset räckte i sisådär en och en halv - två mil.

En kort stund övervägdes att vänta till dess sandbilen åkt tillbaka till Funäsdalen, fyllt på grus och kommit tillbaka innan vi fortsatte. Förslaget förkastades. Vi chansade i nedförsbackarna. Framme vid Lossendammen väntade en överraskning - polisen stod och stoppade bilar från att köra upp. Ungefär från Medskogbygget var vägen överkommlig, och från Långå var den sandad. Strax innan halv sju anlände vi till Sveg, och jag kunde pusta ut medan jag åt ett Big Meal på Sibylla. Två av mina reskamrater (en lämnade vi av i Hede) skulle vidare till Mora - dem tyckte jag verkligen synd om. Men, nåja, jag kom fram i alla fall. Men det ska erkännas att jag trodde att vi norrlänningar visste vad som behövdes när blixthalka slår till. Här har man gått och klämt ur sig kommentarer om Stockholmare som inte har vinterdäck när de åker på skidsemester och som måste ställa in all tågtrafik på grund av två centimeter snö, och så händer det här. Pinsamt värre.

Angående bussen kan jag meddela att den blev kvar ännu längre och omskyltades till fem-bussen med destination Östersund iställe. Hur många timmar försenad den turen blev vet jag faktiskt inte, men det verkade inte lovande när vi lämnade Tännästrakten.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Haha ! Men jag kan inte låta bli att undra om du inte hittat på den här historian. För inte kan väl norrlänningar vara sådär dåliga? Eller? ;)

Hanna Wagenius sa...

Jag vill inte att det ska ha varit verklighet, men det var det. :(