Hanna Wagenius

C bygger framtiden

2012-02-01T15:42:00.002+01:00

Att Centerpartiet har problem är ingen nyhet. Som ungdomsförbundsordförande vill man så klart att ens moderparti ska få största möjliga genomslag, och därför känns det bra att idag se det ta steg mot detta.

På DN Debatt presenteras processen för att ta fram ett nytt idéprogram av idéprogramsgruppens ordförande, Per Ankersjö. Vi kommer att jobba med en wiki-lösning, där alla faktiskt får vara med och bidra. Det känns skitkul.

Det klagas nämligen ofta på att partier är otidsenliga, att de inte tar tillvara på människors åsikter och att de rent allmänt är tråkiga att engagera sig i. Jag brukar på det svara att det inte kommer förändras förrän folk som tycker så går med och faktiskt driver igenom en förändring - men jag kanske har haft fel. Kanske finns det faktiskt ett parti som öppnar upp ändå.

Jag är idag förbannat stolt över att det är just Centerpartiets ungdomsförbund som jag leder. Man tar en risk, men jag tror faktiskt att det här med öppenhet är något vi kommer att vinna på i längden.

---

Fler bloggare: Emil Källström, Fredrick Federley, Christian Ottosson och Mattias Larsson.

En ny socialdemokrati?

2012-01-26T23:07:00.000+01:00

Jag säger det rätt ofta, men det är för att det säger så mycket om läget i socialdemokratin i Sverige just nu. När jag började engagera mig ordentligt i politiken kring valet 2006 kunde varenda sosse försvara till och med Egyptenutvisningarna.

Hösten 2011 kunde partiledaren inte driva igenom en skuggbudget i riksdagsgruppen.

Där någonstans blev det helt klart för mig att Juholt inte kunde överleva som partiledare, och att socialdemokratin var i en kris som inte skulle lösas bara av att Juholt skulle få möjlighet att "prata politik".

När den sista grodan om försvaret kom under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, efter att Juholt semestrat i en månad, vilat upp sig och skulle ta revansch, fanns det naturligtvis inget alternativ längre. Inte ens det faktiskt bra genomförandet av partiledardebatten under onsdagen kunde rädda honom, och när han kallade till presskonferens i Oskarshamn fattade alla vad det handlade om.

(För övrigt var CUF:s förbundsstyrelse och delar av valberedningen på studiebesök på Oskarshamns kärnkraftverk under den aktuella helgen. Ändå lite kul.)

Frågan var ju bara hur man skulle ta det vidare efter avgången. Det var uppenbarligen inte helt lätt, men klart stod att det fanns de som förespråkade en öppen process och, tja, ett VU som jobbade med en sluten process ändå.

I morse kom också bekräftelsen - Stefan Löfven tar över. Det hela sattes också i sten av ingen mindre än Löfvens mamma, vilket föranledde att ett gäng medelålders män på Twitter började tjata om att de aldrig skulle berätta något avgörande för sin mamma i framtiden, minsann. Egentligen är det dock briljant.

Alla vet att det är VU som bestämmer vem som blir ny partiledare. Att låtsas om något annat vore bara att göra om Jämtins uppenbara lögn om att VU hade förtroende för Juholt bara dygnet innan han avgick. PS-mötet imorgon är bara formellt. Att låta Löfvens mamma läcka valet skapar en rätt mysig känsla och förtar självklart känslan av det hela är uppgjort. Fokus läggs på hur gulligt det är med en mor som är så sprickfärdig av stolthet att hon inte kan hålla Den Stora Nyheten för sig själv.

Personligen tror jag att Löfven mycket väl kan klara av att rodda upp Socialdemokraterna. Han verkar inte ha varit inblandad i de beryktade falangstriderna inom partiet. Han uppfattas säkerligen som en trygg, traditionell sosse med basindustrin nära hjärtan. Men det hänger självklart mycket på uppslutingen och förmågan att hålla ihop samtliga delar av rörelsen.

Tidigare verkar man ha hållit sams mest eftersom det lönade sig. Socialdemokraterna var fram till 2006 i princip lika med staten, vilket innebär att den som skötte sig inom rörelsen också kunde räkna med att landa ett bra jobb och rejält med inflytande. När Alliansen vann 2006 - och definitivt när vi vann igen 2010 - blev det tydligt att den motivationen försvann. Jämför att försvara Egyptenutvisningarna med att försvara utebliven A-kassehöjning. Det är ju en milsvid skillnad.

Efter Juholts avgång menade Jämtin att situationen var att jämföra med när Olof Palme sköts 1986. Om jämförelsen i sig är korrekt låter jag vara osagt, men den säger verkligen något om partiets situation. Och är det något man borde lära sig av processen som ledde fram till att Juholt valdes, så är det väl att man kunde tjäna på mer öppenhet.

En sak är jag i alla fall säker på. Det vore väldigt skönt att faktiskt få en opposition som fungerade, så att vi kan få en politisk debatt i det här landet.

(Och för er som läst Viktor Barth-Krons inlägg som refererar tillbaka till CUF:s valkampanj 2010 vill jag bara säga att vi uttryckte oss medvetet lite drastiskt för att väcka debatt.)

Jösses, Juholt

2012-01-16T15:45:00.004+01:00

Jag befinner mig på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. (Går att följa med ljud och bild här.) För mig som ärligt talat inte varit som mest insatt i just försvarspolitiken så här långt handlar det till väldigt stor del om att lära mig.

Någon som också borde ta tillfället i akt och lära sig, eller åtminstone lära sig att kolla upp grejer, är visst Håkan Juholt. Försvarsreformen antogs förra mandatperioden, och då är det är ju lite pinsamt att antyda att den drevs igenom med hjälp av SD.

Dessutom förklarade han också i sitt tal att krisen vi upplever beror på oreglerade finansmarknader. Det är ju lustigt, med tanke på att en av många bidragande orsaker till kraschen 2007 var att USA hade en reglering som tvingade banker att ge bostadslån till människor som inte var kreditvärdiga. Att vi sedan befinner oss i den situation vi gör idag hänger ju samman med dels långvarig överbelåning och statligt spenderande.

Lägg till att han också menade att Ryssland inte längre styrdes av en ideologi, utan av kapitalismen, samt att han både anser att försvarsreformen är underfinansierad och inte ser vare sig minskningar eller ökningar av försvarsbudgeten framför sig.

Plötsligt känns det mer befogat och mindre elakt att ordet "Juholtare" utsetts till nytt ord av Språkrådet.

---

Uppdatering: Och plötsligt känns det än mer befogat.

Free the people

2012-01-12T10:42:00.002+01:00

Min käre far, som är en sådan där verklig liberal av sorten som sossar länge förnekat kan existera bland dem som föds, växer upp och lever på landet, brukar säga att högskattesystemet vi har i Sverige är ett gisslantagande av befolkningen. Genom de höga skatterna blir det i princip omöjligt att som vanlig svensson skapa sig en ekonomisk buffert av betydelse, och den stora majoriteten medborgare blir hänvisade till staten när något går snett i livet. Det skapar en oerhört stor sårbarhet - en försenad utbetalning av a-kassan eller ett kraschat kylskåp kan leda till långvariga ekonomiska problem.

Därför är det oerhört glädjande att se Annie Lööfs debattartikel i Aftonbladet idag, där hon argumenterar för en sparandelinje. För visst är det så att vi har en väldigt sammanpressad lönestruktur i Sverige, samtidigt som den som vill ha sparade pengar på banken gör klokt i att födas i en familj där mycket finns att ärva.

Trygghetssystemen i Sverige har inneburit att vi gått från ett tillstånd där individen fått sätta sin tillit till familj och vänner vid svåra tider till ett annat där staten gjort var och en oberoende av sin omgivning och beroende av det offentliga istället. Majoriteten av de politiska partierna verkar fortfarande tycka att det är oproblematiskt, men så är självklart inte fallet. I praktiken blir det istället som pappa påpekar: Staten tar våra pengar och ger dem bara tillbaka om vi gör som de säger - om ens då.

Så - för att frige det svenska folket, för att skapa större egenmakt och mindre beroende, inför grundavdraget för kapitalinkomster på en gång!

Sen kan man inte heller förneka att det faktum att inte bara Sverige, utan stora dela av världen haft ett gynnande av lånande och konsumerande i alla lägen istället för ett gynnande av sparande kanske har haft en viss betydelse för det världsekonomiska läge vi befinner oss i. Just sayin'.

(För den som vill fördjupa sig lite mer i betydelsen av att ha ett eget kapital kan jag också rekommendera Maria Rankkas Timbropodcast från 2006. Den tar dessutom upp en hel del annat intressant.)

Departementshuggsexa

2012-01-11T10:47:00.003+01:00

Igår kväll började ett nyårslöfte från två av MUF:s förbundsstyrelseledamöter cirkulera på Facebook. Det enormt komiska i att de vill ta över utbildningsdepartementet med löften om "färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare" har LUF:s ordförande Adam Cwejman redan förtjänstfullt påpekat.(Men det känns ju bra att de lovar "mycket valfrihet" i skolan, istället för en begränsad sådan som deras Skolungdom argumenterat för tidigare.) Men har vi nu allmän huggsexa om departementen kan man väl lika gärna passa på att fråga sig om det finns något som Moderaterna borde lämna ifrån sig.

Här blir det nämligen ännu lustigare. De två MUF:arna berättar att det här med jobben för unga är oerhört prioriterat. De kräver "av regeringen att sänka trösklar, upprätta rättvisare villkor och större flexibilitet". Fint. Men hur har deras M-märkta arbetsmarknadsministrar lyckats tackla frågan hittills?

I ärlighetens namn inget vidare. Partiet vill inte ens förändra LAS, och talar konsekvent om att värna "den svenska modellen". Hur mycket MUF än ropar om större flexibilitet verkar de inte få med sig partiet på samma spår. That is, om nu MUF vill göra några förändringar av arbetsrätten själva. Deras avsnitt om jobb på hemsidan nämner nämligen alls något om regleringen av arbetsmarknaden.

Så kom igen, grabbar. Vad sägs om att ni kräver att någon från ett parti som fattar varifrån jobben kommer (företag, fyi), och hur man faktiskt gör det mer attraktivt att skapa fler jobb och anställa fler unga får ta över arbetsmarknadsdepartementet? Ert parti har ju faktiskt konsekvent stoppat sådana åtgärder hittills.

Jo, stäng dörren!

2012-01-10T12:25:00.002+01:00

I lördags skrev bl.a. Centerkvinnornas ordförande Gunilla Hjelm på DN Debatt om 10 åtgärder som inte är kvotering som ändå kan leda till fler kvinnor i bolagsstyrelserna. (Jag kan ju personligen tänka mig att punkterna 8 och 10 skulle kunna vara behjälpliga för jämställdhet i allmänhet, men tydligen är det bolagsstyrelserna som är det viktiga i den här världen.)

Debattaren får nu kritik av tre centerpartistiska partistyrelseledamöter. Majoriteten av deras text går ut på att den de kritiserar "en nästan föraktfull inställning till tillverkningsindustrin som framskymtar i artikeln" - för "jämställdheten ökar inte automatiskt för att redan kvinnodominerade branscher blir ännu mer kvinnodominerade". Det går ju ganska lätt att avfärda. Poängen med att göra det lättare med att vara företagare inom exempelvis hälso- och sjukvården är ju inte att man vill göra den mer kvinnodominerad (hur skulle dessa åtgärder ens kunna leda till något sådant?), utan att de som jobbar i dessa sektorer, vilka ofta råkar vara kvinnor, också ska ha möjligheten att tjäna pengar på det de är bra på, precis som folk inom tillverkningsindustrin gör. Någon föraktfull inställning har jag inte lyckats identifiera, däremot möjligen insikt om hur verkligheten ser ut.

Det intressanta är dock slutklämmen (som också får bli rubrik till artikel, jajemän) - "det är onödigt att helt stänga dörren till en sådan åtgärd [kvotering] och därmed överlåta åt Moderaterna att driva frågan själva i Alliansregeringen".

Smaka på det. Vi ska inte sluta driva ett förslag för då kan någon annan driva det, och, underförstått, plocka poäng på det.

Nu råkar dock kvotering vara ett urbota dumt förslag. Det handlar om att systematiskt ta hänsyn till kön för att göra kön irrelevant. Det är dessutom fascinerande med all denna fokus på just börsbolagsstyrelser. Är det verkligen där den stora jämställdhetsfighten tas? Är det den minimala samhällsarenan som verkligen måste vara 50/50? Nej, knappast. Det vore oerhört mycket mer intressant om jämställdhetsdebatten kunde fokusera på möjligheterna att bygga sig själv en trygg ekonomi, hur utbildningsväsendet måste reformeras för att bättre passa individen och göra att alla kan nå sin fulla potential och vad man kan göra som människa, i civilsamhället, för att skapa större jämställdhet. För mig som liberal är poängen med jämställdhet att irrelevanta parametrar som kön inte ska läggas till grund för min förmåga att exempelvis räkna matte eller skriva debattartiklar. Hur når vi dit? Ja, i alla fall aldrig genom att göra könet avgörande.

Annie markera också tydligt kring Centerpartiets åsikt i frågan. Ingen kvotering tack. (Hur skulle vi förresten hantera det faktum att partiets VU är kraftigt kvinnodominerat om vi skulle vara för kvotering? Jag vill inte tänka tanken...)

Rättsosäker privatisering

2012-01-09T13:24:00.003+01:00

SvD kör idag en artikel om hur privata bolag ensamma tillåts bevissäkra i fildelningsmål. Anledningen till att de kan göra det är att de fick mer extensiva befogenheter än polisen har när Ipred-lagen trädde i kraft.

Vad som är skrämmande med det hela är just det som Peter Westberg, professor i processrätt vid Lunds universitet, säger i artikeln:

– Den allmänna invändningen är att man inte vet vad som inte togs med i bevisningen. Var det all bevisning som fanns eller sorterades något obekvämt bort? Hur ska man kunna kontrollera det om man inte var med?

Det kanske inte framgår så tydligt i alla polisfilmer, men en åklagare har faktiskt som uppgift att beakta både det som talar för och det som talar emot att någon är skyldig till brott. Att rakt av köpa en målsägandes bevisning utan någon ytterligare utredning i frågan är ju, tja, kanske inte helt klockrent ur den synpunkten.

Därtill är Ipred-lagen inte heller helt klockren ur integritetssynpunkt.

Kan vi snälla göra oss av med denna rättsosäkra privatisering av rättsväsendet?

Är det här Vänsterpartiets framtid?

2012-01-04T17:40:00.003+01:00

Två vänsterpartistiska partiledarkandidater, som bägge är för ett delat partiledarskap, skriver idag på DN debatt om vad de vill att Vänsterpartiet ska driva. Eftersom det är en ganska lång artikel som Sjöstedt och Andersson skrivit tänker jag inte bemöta allt. Jag orkar inte skriva så långt (eftersom det ofta tar mer utrymme att bemöta något än att bara plädera för) och ni orkar antagligen inte läsa. Därför tänkte jag att vi bara skulle kika lite snabbt på ett av förslagen: Att sänka den lagstadgade maximigränsen för ordinarie arbetstid från 40 till 37 timmar i första hand, och sedan till 35.

Det finns ju ett gäng invändningar att föra mot duons argumentation. Till att börja med kan man ju fråga sig om det verkligen är sådär jättesmart att börja leka med incitament till lägre produktion i en värld där skuldkrisen flåsar oss i nacken. Visst - Sverige har klarat sig väldigt bra, och vi har definitivt ökat produktiviteten sedan 1973, men betyder det att vi ska lägga ner det nu? Vad behöver vi egentligen, mer eller mindre värdeskapande och tillväxt? Personligen lutar jag åt mer. Tillväxt har (för att plocka bara några exempel) gjort att vi inte längre dör av förkylningar, att en mobil inte längre är stor som en portfölj och kostar tjugofem tusen kronor (observera att detta inte är en metafor, utan att det var läget på typ nittiotalet), att allt fler kan äta sig mätta och att vi faktiskt kan kommunicera med människor på helt andra kontinenter utan att det behöver dröja tre månader för meddelandet att komma fram.

De anmäler också svepande att förslaget "har en rad fördelar för den enskilde och för familjerna". Jaså? Som lägre lön och sämre ekonomisk utveckling i landet?

Ska man vara helt ärlig, va, så är ju inte problemet med svensk arbetsmarknad att vi inte har en lagstadgad maximigräns för ordinarie arbetstid på 35 timmar. Problemet är att lagstiftningen generellt sett är oerhört statisk och oflexibel.

Det är klart att man kan se fördelar med kortare arbetstid. Mer fritid, exempelvis. Men i grund och botten borde faktiskt individen själv få avgöra vad som är optimal arbetstid. Vissa kanske har världens underbaraste jobb och gärna arbetar i princip dygnet runt, medan andra har tunga arbeten som åtminstone inte borde utföras 40 timmar i veckan annat än under korta perioder. Är det då ens lämpligt att flytta frågan om maxtid från arbetsmarknadens parter till staten? Jag är faktiskt inte så säker på det.

Nej, det är klart att det inte är förbjudet att anställa någon för att jobba mer än 40 timmar per vecka - men eftersom allt utöver det räknas som övertid blir det definitivt dyrare än annars. Den övre gränsen har också blivit en sorts effektiv mall för alla att passa in i. 40 timmar är inte max, det är standard. Alla som in passar ryker tämligen snabbt. I ett mer flexibelt system (vilket kräver fler förändringar) hade fler standarder funnits, färre hade slagits ut och fler hade haft möjligheten att försörja sig själva. Idag har vi istället ett fyrkantigt, stelt system som ställer stora grupper långt utanför arbetsmarknaden.

Sjödstedt och Andersson; arbetsmarknaden behöver inte fler klåfingriga politiker. Den behöver bli omdanad för att passa ett modernt, flexibelt samhälle. Vår samhällsekonomi behöver inte färre arbetade timmar. Den behöver fler bidrag till utvecklingen.

Problem med att människor sliter ut sig på jobbet, fastnar i arbeten de inte trivs eller inte ens tar sig in bemöts bäst genom flexibilitiet, inte fortsatt stagnation.

FRA-lagen är fel i grunden

2012-01-03T14:22:00.003+01:00

Dagens bästa krönika stod Emanuel Karlsten för i DN. Temat? Hur Internet används för att befria folket från förtryck i diktaturer - och hur Internet utsätts för allt mer kontroll i redan demokratiska stater.

I Sverige har vi en FRA-lag som gör att staten bereder sig tillgång till all elektronisk kommunikation som passerar gränsen - vilket den absoluta majoriteten av all trafik gör, även om den är inhemsk. I och med den senaste uppgörelsen är det inte längre bara är regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten som ska få beställa uppgifter från FRA. Säpo och Rikskrim ska läggas till listan.

Det förtjänar kritik. Det går emot den grundläggande uppgörelsen som gjordes 2008. Men jag vill höja ett varningens finger.

Det är nämligen inte så att FRA-lagen är acceptabel ens utan att Säpo och Rikskrim har tillgång. Problemet ligger i grund och botten i att vi har en massavlyssning av det svenska folket - man skulle kunna säga att samtliga medborgare betraktas som misstänkta. Konstant.

Ja, det är väl naturligt att den aktuella debatten fokuserar på den aktuella förändringen, men låt oss inte glömma att det är lagen i grunden det är fel på när vi kritiserar den nya uppgörelsen. Riv upp, gör om, gör rätt är fortfarande i allra högsta grad relevant.

(Läs också Mary som bedriver opposition i frågan inom Moderaterna.)

Tobaksförbud?

2012-01-02T17:13:00.003+01:00

Det utbröt någon slags "citera Hanna"-trend på fejjan idag. Grunden tycks ligga i att Aftonbladet plockat upp att Axfood kräver lagstiftning mot tobaksexponering i mataffärer.

Personligen tycker jag att det är lite obehagligt. Man gör inget själva, utan kräver att just politikerna ska göra något. Det är liksom nånannanism på en medveten nivå.

Nåja, citatet som florerat, och som i högsta grad är relevant kommer från min och Johannas gamla maktkampblogg och ser ut så här:

Det är en mänsklig rättighet att få ta riktigt korkade beslut. Det går inte att förbjuda idioti med mindre än att man förbjuder själva livet.

Något är bakvänt när vanligt folk inte anses kunna fatta ett eget beslut i frågan om de ska röka eller inte, men definitivt är förmögen att rösta på folk som ska besluta om det istället.

(Om det är lite pinsamt att upptäcka ett grammatiskt fel i det hela nu? Eh, ja. Sorry för det.)

---

Uppdatering: Här finns debattartikeln som ligger till grund för det hela. Inte världens roligaste läsning.

Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt II

2011-12-31T18:09:00.002+01:00

Leo har svarat på mitt inlägg rörande förtalslagstiftningen. Eftersom jag (fortfarande) inte håller med honom svarar jag här (igen).

Leo meddelar att han inte har för avsikt att göra större inskränkningar på tryck- och yttrandefrihetens område, han vill bara ha en lagstiftning som fungerar. Det gör den enligt honom.

Låt mig börja med att tydliggöra att det inte finns något sätt att helt undvika att någon förtalas utan att införa censur. Eftersom det vore en större tragik än att det då och då förtalas, måste vi finna oss i att det faktiskt händer. Vad som då blir viktigt är att den som faktiskt förtalas har en möjlighet att få upprättelse. Det har man också genom att man själv kan väcka åtal - och därtill genom att man kan anmäla det till justitiekanslern, som kan driva det.

Leo meddelar dock att han vägrar tro att "alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig". Jag ställer mig till att börja med frågande till att det verkligen skulle röra sig om så många människor som blir förtalade. Dessutom är det ju tveksamt om man verkligen är en svagare part om man har JK på sin sida. (Hans Majestät är det definitivt inte, med eller utan JK.) Vilka är alla dessa människor som Leo anser gör det skäligt att efterlysa en förändring av lagstiftningen? Var är det stora problemet?

Det efterlyses också lösningar på problemet (som jag alltså i ärlighetens namn har svårt att alls se som så stort som Leo beskriver). De möjligheter som jag sett att förändra lagstiftningen gick jag igenom i det föregående inlägget, och jag har väldigt svårt att se andra. Det enda som inte skulle utgöra en ytterligare inskränkning av tryck- och yttrandefriheten är att låta förtalsbrottet falla under allmänt åtal - och det är som sagt mycket tveksamt om det skulle göra att fler fälldes för förtal.

Det är oerhört lätt att tycka att man ser ett problem och kräva att politiker ska lösa saken. Då är det ännu viktigare att inte glömma bort att fråga sig hur en lösning skulle kunna se ut och om det är alldeles säkert att den inte minskar den medborgerliga friheten på ett sätt som inte är legitimt i ett liberalt samhälle.

Tryckfrihet, förtal och CUFs åsikt

2011-12-31T00:56:00.004+01:00

Det har, efter att CUFs FS-ledamot Leo Pierini skrivit en debattartikel tillsammans med Sara Skyttedal i vilken de argumenterar för en "starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning", uppstått lite av en intern debatt kring om detta verkligen är CUFs åsikt. Leo lägger ut sina skäl till varför han tror att så är fallet på sin blogg. Eftersom jag på intet sätt håller med honom känner jag mig tvungen att förklara både det och anledningen till detta.

Förtal som brott utgör i grund och botten en inskränkning av yttrandefriheten som vi anser vara legitim eftersom den skyddar enskilda från att utsättas för utpekning så som brottslig eller annars klandervärd i sitt levnadssätt, eller annars får uppgifter spridda om sig som är ägnade att orsaka missaktning hos andra. Det går att läsa både i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen (p 14 i länken). Det innebär bland annat att man inte får försöka framställa folk som "sexuellt lössläppta och perversa" (se NJA 1994 s 637).

Vad som härvid också bör noteras är att det är den utpekades perspektiv som ska tas när man bedömer om en uppgift riskerar att utsätta någon för missaktning. För att låna ett exempel av Strömberg & Axberger: "Att ta en drink i en hotellbar är - typiskt sett - inte nedsättande för den som gör det. Men om en känd företrädare för nykterhetsrörelsen påstås ha gjort det är det sannolikt nedsättande."

Går det därmed verkligen att via lagrekvisiten göra förtalsförbudet så mycket starkare? Nja. De övriga viktiga är att det ska vara en specifik individ som går att identifiera som förtalas, vilket ändå får anses vara rimligt, och att det ska vara en uppgift som lämnas, vilket utesluter i princip allt utom rena värdeomdömen som "du är dum". (Observera gärna att det då istället kan röra sig om förolämpning, som är p 15 i länken.) Uppgiften behöver faktiskt inte ens vara bevisat osann för att leda till ansvar. Enda sättet att klara sig ur det är om det anses vara försvarligt att lämna uppgiften - och då måste uppgiftslämnaren åtminstone haft skälig grund att tro att den var sann.

Min slutsats rörande själva brottets innehåll är att det inte går att göra mycket skarpare utan att utgöra en betydande inskränkning på tryckfrihetens område. Någon sådan kan jag inte se att CUF ens möjligtvis tar ställning för i dagsläget. I samband med att vi behandlar medias roll vad gäller befästandet av könsmaktsordningen skriver vi följande: För CUF är yttrandefrihet och tryckfrihet viktiga grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Därför är en lagstiftning som begränsar fria mediers tryck- och yttrandefrihet något som inte är förenligt med våra liberala värderingar. När vi behandlar offentlighetsprincipen och det fria ordet meddelar vi följande: CUF anser att massmediernas frihet är grundläggande för ett demokratiskt statsskick. Utan fristående medier är inte yttrande- och tryckfrihet mycket värt.

En annan möjlig väg att gå, om man som Leo och Sara vill försäkra sig om att medierna inte får möjlighet att "lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende", är då att införa censur och förhandsgranska allt som ges ut för att försäkra oss om texternas riktighet. Det ligger så långt ifrån CUFs liberala grundvärderingar att jag inte ens tänker kommentera det närmare.

Ett tredje sätt att se på saken är att titta på vem som får väcka åtal. "Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade", skriver Leo i sitt blogginlägg. Med tryckfrihetsbrottet förtal är det nu emellertid så, att JK, som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott, endast får väcka åtal om målsäganden angett brottet och JK därtill ser att åtal är nödvändigt ur allmän synpunkt. Det krävs med andra ord ett initiativ från den utpekade. Därtill är det inte alls nödvändigt att JK väcker åtal - det går alldeles utmärkt att själv driva ett förtalsmål. Hade förtal å andra sidan fallit under allmänt åtal (vilket man visst får tycka med motiveringen att tryckfrihetsförbrytare inte ska gå fria bara för att deras offer inte vill åtala dem) finns chansen att vi hade sett fler fall i domstolarna - å andra sidan drivs majoriteten av alla förtalsmål enskilt. Dessutom kan man med fog tycka att när det rör just frågor om ärekränkning bör extra stor hänsyn tas till den utsatte. Om denne inte önskar se en domstolsprocess i frågan - oavsett vad anledningen härtill skulle vara - måste detta få vara helt vägledande. CUF, som ju är ett rojalistiskt förbund och därtill verkar hysa stor tilltro till Hans Majestät, måste i mina ögon respektera Hans Majestäts val att inte dra detta till rätten.

Tycker man ändå att förtalslagstiftningen är för mesig kan man använda sig av EKMRs artikel 8 som skyddar privatlivet. Europadomstolen har med den som grund konstaterat att publicerandet av foton av Prinsessan Caroline av Hannovers privatliv utgör ett brott mot rätten till privatliv. Helt och hållet överförbart? Kanske inte då Hans Majestät har en officiell funktion - men inte desto mindre en tydlig fingervisning om att Europadomstolen tar det här med rätten till privatliv på allvar, även för kungligheter.

När det rör något så grundläggande för våra värderingar som tryck- och yttrandefriheten anser jag att tolkningsutrymmet vad gäller CUFs åsikt genast blir mycket snävare. Så länge vår förbundsstämma inte fattar beslut om att den vill se en "förstärkt" förtalslagstiftning kan jag inte på något sätt se att det kan tolkas som CUFs åsikt. En sådant tolkning ligger utanför förbundsstyrelsens befogenheter.

Problemet med arbetsmarknaden

2011-12-19T15:10:00.003+01:00

MSU, Moderat skolungdom, skriver idag på Newsmill att anledningen till att vi har så hög ungdomsarbetslöshet inte är LAS, utan att vi låter för många unga välja frisörprogrammet på gymnasiet.

Är det tråkigt om unga inte har möjlighet att jobba med det de tänkt sig i framtiden? Ja. Löser vi det problemet med någon sorts centralplanering där "resultat" (odefinierat vad det nu skulle betyda) ligger till grund för vilka resurser skolan får? Knappast.

Det råkar nämligen vara så att vi bara kan veta en sak om morgondagen. Det är att den inte kommer att vara som idag. Vad som exempelvis gett jobb igår, behöver inte ge jobb imorgon. Ärligt talat, vi har ingen aning om vad som kommer att hända - tänk om den största globala trenden nästa år blir att klippa sig i Sverige? (Låter det som ett fånigt exempel? 2010 var typ den största trenden att på den mest avancerade telefonen någonsin skjuta små fåglar medelst slangbella mot gröna grisar. Kom igen.)

Missmatching är ett jättestort problem i Sverige, men vi kommer inte att komma åt det genom att minska valfriheten i den svenska skolan. Det är snarare så att vi borde titta på är en ökad näringslivsanknytning, att man ger unga en realistisk bild av hur arbetsmarknaden ser ut och ser till att skolan uppmuntrar kreativitet och entreprenörskap - men låtom oss lämna centralplaneringen hemma. Låt hellre de nästan 400 000 eleverna i gymnasieskolan planera själva.

Vad som historiskt sett också varit ett problem är att mängder av unga hoppat av praktiska gymnasieutbildningar som belagts med kravet att de måste ge högskolebehörighet. Där har regeringen i och med GY11 faktiskt gjort något åt problemet - men det dröjer förstås innan det avspeglar sig på arbetsmarknaden.

MSU:s bortviftande av arbetsmarknadsregleringen är också intressant, där de hävdar att LAS lyfts fram för mycket. Tja, nu är det ju så här att arbeten skapas av någon. De faller inte som manna från himmelen eller växer på träd. De regleras inte fram av myndigheter. De skapas av människor. Ska vi få fler jobb i Sverige, måste det antingen 1) startas fler företag eller 2) anställas fler i befintliga företag. Helst både och, så klart. Blir det förknippat med för stora risker att starta företag och anställa, ja, då kommer färre att göra det. Därför är LAS en viktig fråga. Absolut inte den enda - CUF drev i valrörelsen förutom LAS också exempelvis just utbildning, arbetsförmedling, facket, ingångslöner och arbetsgivaravgifter - men en viktig del. Om MSU tror att allt skulle bli frid och fröjd om man bara ändrade gymnasieskolornas finansieringsmodell, ja, då är jag rädd att det är de som sitter på den onyanserade inställningen.

FRA igen

2011-12-13T00:58:00.002+01:00

Som politiker får man ofta frågan om vilka som är ens hjärtefrågor, vad man brinner lite extra för. Men vad är det egentligen? Klart det finns frågor man tycker är viktigare, men ofta finns det ju en idé om ett samhälle som samtliga politiska förändringar man vill se genomföras kommer att leda fram till.

Sen inser man att det bara finns en enda fråga som faktiskt fått en att grina. Två gånger, dessutom. Nu är jag kanske lite blödig, men när FRA-striden utspelade sig 2008 och Centerpartiet diskuterade den på sin stämma 2009 blev jag så förbannad att jag inte riktigt kunde hålla mig.

Sen blev det självklart som det ändå blev i frågan. FRA-lagen kom på plats. I praktiken passerar all elektronisk kommunikation förbi statens lilla knutpunkt. Och vad hjälper det att det bara är utländsk trafik som ska få kollas när sådant inte går att särskilja innan trafiken samlats in?

Det kanske är därför det är lite svårt att uppbåda samma engagemang nu när det gamla förslaget om att också SÄPO ska få tillgång till övervakningen ser ut att bli verklighet. Det är ju liksom redan kört. Ja, det vill säga, om man inte river upp, gör om och gör rätt.

Men det är klart. Det blir ju inte på något vis bättre av att SÄPO också får tillgång till FRA-shoppen.

Egentligen sägs väl allt i den här tweeten moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.

Kan vi snälla låta bli att göra lagen ännu sämre?

Kort uppdatering

2011-11-09T20:16:00.003+01:00

Idag har Centerkvinnornas ordförande och förbundssekreterare, Centerstudenters generalsekreterare, vår generalsekreterare och jag käkat lunch på näringsdepartementet.

Magnus Andersson, bilden (min föregångare som CUF-ordförande), berättade lite om Annies framtidsresa och vi diskuterade hur syskonorganisationerna ska kunna vara med och se till att näringsministern får träffa andra än bara medelålders män som kanske är den typen som, eh, är lite överrepresenterade när det vankas möten.

Debatterar och grejer

2011-11-03T15:51:00.004+01:00

Ni får förlåta den dåliga uppdateringstakten. Jag suger. Och skriver uppsats. Tydligen alldeles nödvändigt för att man ska få sin juristexamen så småningom.

Nåja, jag gör faktiskt en del saker i uppdraget också. I tisdags debatterade jag sexköp och lagregleringen av det med Kajsa Ekis Ekman i regi av Vänsters Studentförbund i Uppsala, vilket ska gå att beskåda i klippet nedan. (Annars kan man titta direkt på Youtube här.)

Igår debatterade jag också ungdomsarbetslöshet med Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i P4 Skaraborg. Den debatten går att lyssna på längst ner i den här artikeln.

Slutligen har jag en krönika i Sundsvalls Tidning (ja, egentligen i Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångemanland också, men där finns den inte på nätet) som handlar om vad det är som ska granskas när det kommer till politiker. Jag röstar för vad det är vi tycker och gör - inte våra lån eller bilmodeller.

Känns det igen?

2011-10-06T11:24:00.002+02:00

Socialdemokraterna har slutligen presenterat sin budgetmotion. Turerna kring den föranledde mig att skriva den här krönikan, men det färdiga resultatet är ju inte helt trevligt det heller. Inte minst är ju de höjda arbetgivaravgifterna för unga tråkigt, och man undrar ju lite hur man tänkt sig finansiera det.

Men det är klart, att unga ska få jobb, det har inte under min politiskt aktiva tid varit en prioriterad fråga för sossarna. På det viset känner jag utan tvekan igen Socialdemokraterna.

Maud har inte grinat på jobbet, Birro!

2011-10-05T13:50:00.003+02:00

I måndags hände typ tre saker: Det avslöjades att Marcus Birro kandiderade till KD-ledarposten, att han drog tillbaka sin kandidatur och fick sparken från TV4 som tilltänkt programledare för Kvällsöppet.

Idag har Birro skrivit en krönika om det hela, i vilken jag tycker att han har lite av ett felgrepp.

Det är inte så att jag inte håller med honom om att man är lustigt fobiska för åsikter inom tyckarjournalistiken - alla ha faktiskt åsikter, det är ju i grund och botten bättre att känna till dem och göra en egen bedömning utifrån det. Och även om det var fruktansvärt naivt att tro att man kan vara partiledarkandidat och programledare samtidigt så måste faktiskt TV4 känt till Birros sympatier sedan innan. Nåja, vi kan väl avskriva den röran som konstigt agerande från alla parter.

Vad som däremot gör mig lite upprörd, ärligt talat, är de här meningarna: "Jag hade nog blivit en rätt usel partiledare. Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna."

Man behöver inte tycka att Maud Olofsson har varit världens bästa partiledare, men hon har faktiskt gjort helt andra saker än att sitta och grina på kammaren.

Hon har drivit igenom en historisk energiöverenskommelse som i praktiken ser ut att betyda döden för kärnkraften i Sverige - trots att hon fick mottaga mycket skit för den innan det stod klart. Hon har minskat regelkrånglet. Hon har motstått en oerhörd press under finanskrisen och låtit bli att köpa en bilfabrik - trots all negativ spinn som följt av det. Hon har för tusan skapat den allians som har regeringsmakten idag, hon drev Centerpartiet genom de två framgångsvalen 2002 och 2006. Hon skapade ett maktskifte och har bidragit till början av ett värderingsskifte. För att ta några exempel.

Efter det är det kanske inte konstigt om man fäller en tår när man slutligen avgår som partiledare efter 10 år. Det om något visar väl att politiken inte är känslokall, utan något som engagerar människor djupt. Djupt engagerade människor, som kämpat länge för att nå en tung position (partiledare) och som inte ger upp bara för att det blåser snålt ibland, är väl värda att gråta lite offentligt - till skillnad, kanske, från de som bara ger upp.

Nu kör vi

2011-09-30T13:10:00.004+02:00

Jag är medveten om att det inte bloggas så jättemycket här just nu. Det ska det göras, jag måste bara få lite rätsida på hur jag prioriterar min tid. (Just nu har jag precis börjat prioritera att träna. Vi får se om jag klarar av det...)

Hur som helst så har det hänt förbaskat mycket inom Centerpartiet den senaste tiden. Det har varit stämma, partiledarval, partistyrelseval och regeringsombildning.

Vi kan väl börja med partiledarvalet. Annie Lööf, som valdes, var min personliga och så gott som hela CUFs favorit - för att inte tala om vilket stöd hon hade i partiet som sådant. Även om jag hunnit tröttna flera gånger på alla som anklagat Annie för att vara för ung eller till och med nyliberaaaal, så ska man inte sticka under stol med att det här är ett modigt val av Centerpartiet. Annie har ett stort förnyelsemandat, och jag räknar med att hon kommer att nyttja det också.

Det har klagats en del på att hon i sitt linjetal inte tog upp någon sakfråga. Det har kallats luddigt och flummigt. Jag är mer benägen att hålla med Lars Adaktusson - det är ganska skönt att inte höra ett helt tal om supermiljöbilspremien och RUT-avdraget (hur bra just de grejerna än faktiskt är). Det finns ju alltid en ideologi och värderingar i grunden, och som Sveriges typ otydligaste parti kan det vara en bra idé att lyfta fram dem. Det som håller ihop ett parti är ju just värderingarna och ideologin, och Annies tal är ur den synpunkten ett ypperligt avstamp inför idéprogramsarbetet som ska ta sin fart nu.

Stämman valde också en ny partistyrelse, där nio ledamöter är nyvalda och sju är omvalda. Det, och de valda i sig, bådar gott inför partiets förnyelsearbete det med. (Jag, Anna Sandström som är ordförande för Centerstudenter samt Gunilla Hjelm som är ordförande för Centerkvinnorna är ju faktiskt också alla rätt nyvalda, så det bådar väl också ganska gott!)

Under själva stämman ser jag två väldigt stora segrar för CUF. Dels tog vi ett offensivt integrationsprogram, som faktiskt vågar peka på de problem som finns på exempelvis arbetsmarknaden och vad vi ska göra åt dem. Dels lyckades vi, som sista beslut på stämman, besluta om att skjuta upp införandet av datalagringsdirektivet. Det är stora grejer, och hade inte gått utan alla CUFare som tog fighten i kommittéer och i talarstolen. Ni ägde.

Sen blev det en liten regeringsombildning igår också. Lena Ek tar över som miljöminister, Anna-Karin Hatt får se sitt ämbete utökat till IT- och energiminister samtidigt som Annie som ny näringsminister tar över regionfrågorna. Eskil fortsätter som landsbygdsminister med oförändrat mandat. Spontant så känns det helt klockrent.

(För den som är intresserad av att se mig bli framtrollad ur en lejonbur och hålla mitt livs första rikstingstal under stämmans invigning, förresten, så finns det här. Här finns det också nedskrivet i .pdf-format.)

Partiledarbyte - vad behövs för C?

2011-07-21T09:38:00.006+02:00

Det är mycket Centerpartiet i media just nu - kanske inte så konstigt givet att vi står inför ett partiledarbyte.

Tre personer har tackat ja till att kandidera, och vilka de är meddelas idag kl 13. Processen är redan från början öppen, något som K-G Bergström himself berömmer oss för.

Vad behöver då en ny partiledare ha för egenskaper? Jag diskuterade det med Olof Johansson, fd partiledare, och Peter Wolodarski, chef för DNs ledarsida (som också skriver om processen idag), i Gomorron Sverige i morse. Ur mitt perspektiv är det helt klart så att Centerpartiet, för att alls klara sig kvar i riksdagen, behöver någon som kan föra ut vår politik, som kan vinna val och som kan fortsätta förnyelsearbetet. Leif Pagrotsky menar att förnyelsen är det som fått våra opinionssiffror att dala, och fick en välbehövlig lektion i nutidshistoria som svar av partisekreterare Michael Arthursson. Förnyelsen lyfte Centerpartiet både 2002 och 2006 - den avstannade under mandatperioden, och då blev vi helt enkelt lite tråkiga. Vi har inte råd att vara det framöver - C måste bli tydliga, vi måste våga säga vad vi tycker, och vi måste våga berätta när vi inte fått precis som vi velat i en regeringsförhandling. I ett modernt regeringssamarbete måste det finnas ett sådant utrymme.

Vi behöver också någon med ett ideologiskt helhetsgrepp på politiken - någon som förstår vår decentralistiska grundtanke, som vill bygga samhället underifrån och upp istället för uppifrån och ner som de andra partierna. Det är en stor del av partiets rötter, som dessutom är högst aktuella att lyfta fram idag när vi sitter med en finansminister som inte verkar förstå varifrån jobben kommer.

Vi behöver helt enkelt kanske ett nytt, fräscht rotskott.

Almedalsdebatt

2011-07-07T14:10:00.003+02:00

Under veckan hittills har jag hunnit debattera ungas löner, framtidens klimat, framtidens politik, bostadsfrågor, Alliansens framtid, ungas mobilitet, utrikespolitik och innovationspolitik live i Almedalen. Allt är dock, som kanske märks, inte direkt överfört till Internet.

Så här på Centerpartiets dag har jag dock två debattartiklar ute i ämnen där partiet behöver byta inriktning:

Om vikten av att inte införa obligatorisk a-kassa på Politikerbloggen och om surrogatmödraskap på SVT Debatt.

Vi drar till landet

2011-06-20T15:42:00.003+02:00

Då och då hör man hånfulla kommentarer om att landsbygden är dödsdömd, att alla bara flyttar därifrån och att det saknas en framtid utanför storstäderna. Personligen är jag dels övertygad om motsatsen, och dels själv förbaskat sugen på att själv bo på landet i framtiden. (Som student är man mer hänvisad till städer.)

Idag noterar ÖPs ledarsida att jag inte är ensam. 70 % av alla kvinnor mellan 15 och 29 år kan tänkta sig att flytta till landet. Egentligen är det inte konstigt.

Där jag är uppvuxen har jag fått frisk luft, närhet till naturen, ett nära samhälle och mycket kärlek. Vem vill inte ge sina egna barn det? Det har också alltid funnits möjligheter att ha egna djur och att, tja, bara vara för sig själv en stund på ett helt annat sätt än i en stad. Det är något jag längtar tillbaka till.

För att landsbygden ska gå att bo på måste det dock finnas arbete - och där står vi, i och med teknikutvecklingen, inför en av de största möjligheter vi någonsin haft. Plötsligt går det mesta att sköta utan att man är bunden till en geografisk plats - och är man det, går det snabbare att ta sig dit. För landsbygdens del är det världens chans. Folk som vill bo där kan faktiskt flytta dit.

Fortfarande riskerar dock marginalerna att bli mindre för den som lever på landet. Och det är viktigt att minnas att det inte bara gäller i procentenheter, utan framförallt i absoluta tal. Hög moms och höga arbetsgivaravgifter gör det mindre attraktivt att starta företag i hela landet, men kanske framförallt på landsbygden där företagande redan kan vara förknippat med extra kostnader.

Ett bättre företagsklimat är därför helt avgörande för att alla dessa unga ska kunna förverkliga sin önskan om att bo på landet. Det är löjligt att tro att företag på landet skulle ha andra intressen än företag på Stureplan (vilket jag försökte förklara i P4 Extra Söndag nu i helgen, ca 13:50 in i klippet från den 19 juni). De möter samma utmaningar, men landsbygdsföretagen möter dem i starkare form. Ett levande land kräver också en levande landsbygd. Låt inte staten lägga hinder i vägen för detta.

Vämjeliga värnskatt!

2011-05-26T19:43:00.003+02:00

En av mina favoritbloggare, Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism, utmanar idag ett gäng sossebloggare på debatt om värnskatten. Själv undrar jag om han inte borde ha utmanat ett gäng moderatbloggare istället, men det kan vi återkomma till.

I grund och botten argumenterar Johan utifrån att värnskatten främst drabbar dem som arbetar och arbetar bra och mycket. Vill man få en bättre ekonomi genom att jobba istället för att ärva någon gammal faster är värnskatten helt enkelt ett stort hinder som staten sätter upp.

Peter Högberg har svarat med att han inte tycker att privatekonomi är en avgörande drivkraft för personlig utveckling. Det kan man ju tycka. Alla har verkligen inte målet att tjäna en stor hög pengar, många prioriterar mycket fritid, bostad i avskilt läge eller roande men inte så lönsamma arbetsuppgifter istället. Det är självklart okej - men innebär det att man måste straffskatta dem som prioriterar pengar?

Tja, Högbergs argument är att de pengar värnskatten inbringar istället möjliggör mångas personliga utveckling. Givet att det mesta pekar på att värnskatten faktiskt inte gör statskassan större är det självklart ett svagt argument. Om en slopad värnskatt inbringar mer är en kvarvarande borde ju Högberg utifrån sin egen argumentation faktiskt vara för ett slopande.

Det som irriterar mig är dock kanske främst hur lättvindigt ekonomiska drivkrafter avfärdas. Det är liksom inte tillräckligt fint på något sätt. Högberg skriver:

"Jag kan vara med på att steg ett och två i jobbskatteavdraget var ok som skattesänkning. Men frågan är om det drev undersköterskan att utvecklas i arbetet och sträva vidare mot karriären. Jag tror inte det var fallet utan att det är andra drivkrafter."

Jag skulle vilja svara som Hayek gör i den här videon: Jobs are a means, not the ends in themselves, people work to live better, to put food on the shelves. Pengar är ett mått på värden vi producerar, som vi kan byta mot andra värden. Undersköterskan kanske sätter ett värde på att kunna köpa ett par, tre extra chipspåsar till fredagsmyset med sina barn, kanske på att kunna åka på en lite längre semester, köpa goda lådviner, gå en helgkurs i aurafotografering eller bara ha ett sparande som fungerar som buffert om kylskåpet skulle paja. När man höjer skatterna förhindrar man undersköterskan från att kunna skaffa sig detta genom eget arbete. Var finns det goda i det? Var finns det goda i att hindra andra som vill höja sin livskvalitet genom att dra in lite mer cash?

Sanningen är ju att om man vill ha saker som inte kan köpas för pengar, som står utanför marknaden, då finns det ändå inte så mycket som staten kan göra. Den har nämligen bara två verktyg: Lagstiftningen och budgeten.

Jag säger inte att skatter hindrar personlig utveckling, faktum är att de inte ens alltid hindrar människor från att göra karriär. Däremot hindrar de människor från att skörda de fulla frukterna av sitt arbete, och mer än någon annan gör värnskatten detta, samtidigt som den inte gör någon annans liv lättare. Varför i hela friden ska vi då ha kvar den?

Och, tja, ärligt, det är nog något som Anders Borg behöver svara på också. Någon större skillnad mellan S och M verkar nämligen inte finnas i den här frågan. Borg hänvisar till "stabilitet i statsfinanserna", men om värnskatten inte bidrar till det då? Varför i hela friden ska den då vara kvar?

Vi kan väl nöja oss med att försvara det goda?

2011-05-09T16:52:00.004+02:00

Idag skriver DN:s ledarsida om vikten av att försvara EU. De antyder att kritiken mot unionen är populistisk och ogrundad, och att unionen är det bästa som hänt sedan skivat bröd. Typ.

På ett sätt har de rätt. Det finns saker med EU som är fantastiska, men som utsätts för populistisk kritik. Den fria rörligheten, exempelvis. Den attackeras av såväl socialister som Sverigedemokrater, trots att den är så bra att den borde utvidgas och omfatta hela världen. Den fria rörligheten är ett fundament för att skapa tillväxt, lyfta människor ur fattigdom och få en fredligare värld.

På ett annat sätt har dock DN:s ledarsida fel. Det finns saker med EU som förtjänar kritik. Överstatliga direktiv som kränker vår integritet, exempelvis. Överstatlighet över huvud taget, när makt flyttas från medborgaren till ett kontor som rör sig mellan Strasbourg och Bryssel. EMU-projektet, där makten över penningpolitiken hamnar ännu längre bort från människan - och, tja, vi kan väl säga att jag inte är lika odelat positiv till alla räddningsaktioner och räddningsfonder som ledarsidan är. Jordbrukssubventionerna, som hindrar verklig utveckling både i Europa och u-länderna. Listan kan göras lång.

Jag tror inte att ett utträde är en lösning, men vi måste våga kritisera EU för det som görs dåligt - annars är ju risken att det aldrig blir bra. Sverige måste bli en röst som står upp för ett öppnare EU, som skyddar medborgaren och inte politikerna. Det finns faktiskt ingen anledning att avfärda kritiken med att "visst finns det mycket som måste bli bättre" bara för att man vill behålla det europeiska samarbetet. Vi behöver en rejäl diskussion om vad EU ska och inte ska göra, och i den måste argument synas och bemötas, inte ignoreras.

Få medlemmar är ett problem

2011-05-03T23:46:00.002+02:00

Två av mina partikamrater, Tobias på Stureplanscenterns blogg och Per Ankersjö, har bloggat om Sektor 3s brännpunktare vilken behandlar det vikande medlemsantalet i partierna. Jag kan förvisso hålla med Tobias om att det är lättare att förändra partier med färre medlemmar, och Per om att många medlemmar på tiden när folkrörelsepartierna verkligen var stora inte var politiska medlemmar, men det är faktiskt ett problem att så få människor engagerar sig i partier. Inte nödvändigtvis för oss som är med i partierna ändå, men för dem som inte är med.

Sektor 3 har nämligen rätt i en sak: Partierna har som institutioner en stor formell makt. Och därtill har de en stor makt i praktiken. Ju färre som är med, desto färre har faktiskt inflytande.

Dessutom innebär en liten medlemsbas att konkurrensen om inflytande minskar. Jag är ju liberal, va, så jag tror på att konkurrens leder till bättre prestationer, och ur det hänseendet är för få medlemmar en katastrof.

Givet den fortfarande relativt lilla andel av ungdomarna som faktiskt engagerar sig i förbund tror jag också att vi har ett kommande problem. Jag vet inte om det beror på att unga inte getts kunskap om hur mycket partierna i sig faktiskt bestämmer, eller om det beror på att unga är ointresserade av politik, men är de inte med i ett parti så minskar också deras chans att göra sina röster hörda dramatiskt.

Partierna kommer nämligen inte frivilligt att ta sig an att hitta nya former för demokratiskt inflytande - man biter inte den hand som föder en. Ska något hända måste vi som ser nackdelarna med ett partistyrt system faktiskt göra något åt det.

Korkat tiggeriförbud

2011-04-22T09:55:00.002+02:00

Ja, ni får förlåta - jag vet att det här var gårdagens stora snackis, men jag har visst gått och blivit lite bloggovan, så jag tänker behandla ämnet idag istället.

Sala förbjuder offentligt tiggeri.

Ett av motiven tycks vara att man vill komma åt människohandeln.

Människohandel är ett allvarligt brott - kanske ett av de absolut allvarligaste som existerar. Låt mig därför först göra klart att jag vill att fenomenet ska utrotas från jordens yta.

Med det sagt visar det sig dock visst att man i kampen mot människohandel verkar vilja förbjuda andra saker. När det kommer till detta specifika brott går det utmärkt att säga "vi vill komma åt x, så vi förbjuder y". Istället för att satsa resurser på att utreda hur man faktiskt upptäcker och bekämpar människohandel, ska polisen ägna sig åt att avhysa offren för brottet från gatorna. Istället för att gå till botten med och bekämpa vad som ligger bakom människohandeln - ofta fattigdom i offrens ursprungsländer - fokuserar man helt på en av dess möjliga konsekvenser, och verkar strunta i vad konsekvenserna av det nya förbudet blir.

Tiggeriförbudet framstår som mer korkat än populistiskt - inte minst eftersom åtminstone de Salabor som var med i Akuellt igår kväll verkade tycka att tiggeri var ett ickeproblem. Man kunde önska att politiker tänkte lite längre än näsan räckte.

Jag kandiderar till förbundsordförande

2011-04-13T17:05:00.002+02:00

Hösten 2005 gick jag med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Idag är jag en av kandidaterna till förbundsordförandeposten.

Egentligen hade jag tyckt mycket långt innan jag gick med. Jag hade redan argumenterat för lägre skatt inför Jämtlands läns landstingsfullmäktige, debatterat EMU i skolan och diskuterat mansskatt med pappa, men i CUF fanns plötsligt en gemenskap och människor som var intresserade av ens åsikter. (Ska sanningen fram var det nog bara pappa som varit det förut - inget ont om landstingsfullmäktige eller klasskamrater i övrigt.) I CUF fanns också motargument som vittnade om att mina tagits på allvar.

På frågan om varför jag gick med i just CUF står jag ofta svarslös. Det var trots allt något av en chansning, och så är det nog för de flesta. En långt mer relevant fråga borde ju vara varför man stannat kvar, och där har jag faktiskt ett bra svar. CUF är den största enskilda faktorn som hjälpt mig att utvecklas politiskt. Tack vare att mina åsikter respekterats och bemötts har jag fått tänka över dem en gång till, och i flera fall har jag också fått ändra mig. Lägg till att hela min person respekterats, och där finns ett vinnande koncept. Oavsett åsikter, musiksmak, bakgrund - you name it - så möts man i CUF. De som i en debatt kan framstå som bittra fiender kan backa upp varandra i nästa, vara drivande krafter i samma avdelning och umgås på fritiden.

Det är något mycket viktigt för mig. Jag vill inte att CUF ska bli en klubb för inbördes beundran tillhörande en liten klick liberaler med ett specifikt prefix, tvärt om. Förbundet ska vara det självklara valet för alla ungdomar vars ideologi återfinns på den frihetliga planhalvan. De ska inte göra det för att vårt sakpolitiska program stämmer exakt överens med deras åsikter, utan för att det är hos oss debatten pågår. I CUF ska ens politiska uppfattningar utmanas och utvecklas, oavett vilka de är från början.

Samtidigt har förbundet en viktig roll att fylla i förhållande till moderpartiet. När Centerpartiets idéutveckling och förnyelse avstannar, då måste CUF finnas där för att driva på. Vi, som politikens framtid, måste våga göra våra röster hörda, och kräva att bli lyssnade på. När partiet offrar medborgarnas frihet för att Moderaterna ber om det, då är det vår uppgift att förklara varför det är fel. Jag kommer aldrig att stå bredvid och titta på när våra rättigheter kränks.

Under den gångna mandatperioden har CUF varit allt för osynliga i debatten. Vi får lov att ta på oss en del av skulden för att SCB:s majmätning inför valet 2010 talade om så lite som en procents stöd för vårt moderparti bland ungdomar. Vi gjorde sedan en fantastisk valrörelse och ska därmed också ha stor del av äran för att vi ökade bland ungdomsrösterna till 10 % enligt vissa mätningar, och vi gjorde det tack vare att vi stack ut, vågade ta ställning och inte var rädda för att ta debatten. Men om man leker med tanken att vi inte haft en procent som utgångspunkt, utan en högre siffra redan från början - vad hade vi då inte kunnat åstadkomma? För egen del vill jag jobba för att CUF ska synas mer. Om vi finns i ungdomarnas medvetande, då ökar också chansen att de röstar C i nästa val.

Jag vet att förbundet kommer att ha stora förväntningar på den som slutligen väljs till ny ordförande. För egen del kommer jag att göra vad jag kan för att infria dessa. Jag tänker inte påstå att jag är perfekt på något vis, men jag tror att jag har möjligheten att själv utvecklas till en riktigt bra förbundsordförande för världens bästa ungdomsförbund.

Läs också min medtävlande om posten, Ingrid Lundqvist!

Sexköpslagen på tapeten igen

2011-02-04T14:24:00.004+01:00

Frågan om sexköpslagen har börjat komma upp på tapeten igen. Regeringen har skickat ett förslag om höjt staff på remiss till lagrådet - något som jag kommenterat i en krönika publicerad i Tidningen Ångermanland och Sundsvalls tidning. Det är helt enkelt inte en bra idé, och det vore faktiskt pinsamt att basera lagstiftning på en så dålig utredning.

Jag var också i tisdags på ett arrangemang i tisdags som CUF Mälardrottningen höll i där vi tittade på Svante Tidholms film Som en Pascha och diskuterade det här med sexköp. En sak som slog mig i filmen var vittnesmålet om att många män faktiskt grät och snarare sökte omtanke än bara sex. Vanligtvis i debatten får man från sexköpslagsförespråkarna höra att män som köper sex gör det mekaniskt, utan att känna, bara för själva sexets skull, och att detta skulle vara något fruktansvärt. Nu framhölls det istället som ännu värre att män försökte köpa kärlek. Men vad ligger egentligen bakom det? Och vad är värst? I fallen där man påstod att män bara ville ha sex framhärdar många i att kvinnan bara blir ett objekt, inte en människa - men är den som säljer känslan av omtanke verkligen ett objekt? Är sexköp för vissa män kanske snarare terapeutiskt än sexuellt? Och om risken att någon försöker köpa känslan av att vara älskad måste elimineras - hur kan vi då acceptera att en make någonsin försörjer den andra i ett äktenskap? Måste inte då det, likaväl som sexköp, förbjudas?

Något annat som kom upp som ett argument för sexköpslagen är uppgifterna om att en överväldigande majoritet av alla sexsäljare har varit utsatta för övergrepp. Om vi bortser från frågan om det är sant eller inte så verkar en lustig syn på kvinnor som varit utsatta för övergrepp ligga bakom. Kan ett våldtäktsoffer någonsin ha frivilligt sex igen? Kan någon som utsatts för sexuella övergrepp frivilligt sälja sex? Om nej, varför inte? Det finns de som hävdar att det alltid är ett självskadebeteende, men vad säger det om deras människosyn? Ser de verkligen kvinnliga offer som oförmögna att fatta beslut kring sina egna kroppar och sex? Varför? Sanna Rayman skrev väldigt intressant om våld och sex för Magasinet Neo i höstas, där hon diskuterar om inte exempelvis BDSM kan vara ett konstruktivt sätt för människor utsatta för övergrepp att återvinna kontrollen över sin egen kropp och sexualitet. Hur som helst tycker jag att det är obehagligt att frånta någon sin självbestämmanderätt med hänvisning till något personen blivit ofrivilligt utsatt för.

Ytterligare en intressant synpunkt var att män som köper sex gör det för att det är en genväg. De slipper besväret med att laga mat, köpa blommor och vara allmänt romantiska. I mina ögon är det extremt problematiskt att ha den här synen på pengar och sex. Till att börja med är ju pengar i sig inget annat än ett substitut för värden. Har man en timlön på en hundralapp så representerar den det värde man skapar under arbetstimmen, och är helt enkelt ett förenklande verktyg för oss människor när det kommer till att byta värden mot varandra. Jag kanske är sugen på äpplen, medan jag har apelsiner, samtidigt som X vill ha apelsiner men har päron - med pengar slipper vi vänta på att Y dyker upp och vill ha päron men har äpplen innan vi kan genomföra vår transaktion. Pengar i sig är inte något ont eller skadligt.
Sen har vi det här med att män ska anstränga sig för att få sex av kvinnor genom diverse romantiska gester. Är inte också det ett köpande och säljande? En middag med levande ljus i utbyte mot lite liggande efteråt, varför skulle det vara en mer acceptabel transaktion än om middagen byts ut mot reda pengar? Varför förväntas kvinnor över huvud taget kräva det ena och det andra innan de så att säga släpper till? Varför ses kvinnor som har sex utan att ha blivit uppvaktade med choklad och blommor innan som slampor? Varför får inte kvinnor vara ute efter pengar, och varför för kvinnor inte bara vara kåta? Späder man inte på ett par rätt otrevliga könsroller genom att hela tiden förutsätta att kvinnor ska få romantik och ge sex, medan män ska ge romantik och få sex?

Jag vet inte om jag tyckte att jag fick ett bra svar på de här frågorna från mina meningsmotståndare. Det blev mest en massa tjafs om att man skulle offra de här få (förutsattes det) kvinnorna som ville ligga för pengar för att rädda dem som tvingades till det - men utan att man reflekterade över om sexköpslagen verkligen hjälpt på den punkten. Jag har i alla fall inte sett några bevis för det.

Min FS-kollega Karl har för övrigt också bloggat om diskussionskvällen och gör det med bravur.

En gemensam framtid?

2011-01-06T20:23:00.002+01:00

Med anledning av senaste numret av Liberal Debatt verkar debatten om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet ha tagit ny fart. Nästa vecka ordnar Ohlininstitutet ett seminarium om frågan och LUF:s ordförande Adam Cwejman pingar ett antal bloggare (däribland mig) och uppmanar dem att skriva på temat.

Jag berörde den liberala splittringen i oktober senast, och jag tycker fortfarande att den är problematisk. Dels tror jag att den skapar onödig splittring mellan liberaler istället för en konstruktiv debatt. När det handlar om väljarnas röster finns en stor risk för att man inte bara försöker höja sitt eget parti till skyarna, utan också försöker dra ner de andra. I ärlighetens namn knappast något som liberalismen tjänar på, och dessutom något som kan göra det svårare att samarbeta och driva en liberal politik i regeringsställning.

Splittringen gör det också svårare att skapa en bred politik. Centerpartiet kör på miljö och företagande, Folkpartiet förknippas i första hand med skolfrågan. Väljare som vill ha hela kittet dras snarare till Moderaterna, som ännu uppfattas som liberala och som framförallt uppfattas som det statsbärande partiet.

Det finns naturligtvis problem att överkomma. Per Ankersjö tar upp Ohlininstitutets eftervalsanalys där de säger att det förvisso vore spännande om C och FP slog in på en gemensam väg, men formulerar det som att "Centerpartiets småföretagare med egen erfarenhet och Folkpartiets mer intellektuella insikter om marknadsekonomins fördelar" vore bra att kombinera. Knappast en formulering som för partierna närmare.

Precis som Emil Källström skriver så är det en process som måste få ta tid, och Joakim Holmertz har rätt i att det stora hindret ät att alls skapa en sammanslagning.

Partikulturerna kommer att spela roll. Min gissning är att vi har väldigt liten förståelse för varandras. Kanske vore det bäst om vi började umgås lite mer - arrangera gemensamma saker, skapa en social samvaro, visa för varandra att Centerpartister inte är antiintellektuella bönder och att Folkpartister inte saknar all förståelse för livet utanför tullarna. Med en grund i både självkännedom och kännedom om det andra partiet går det att bygga en bredare och bättre liberal rörelse i Sverige.

Har Kalle Olsson verkligen koll?

2011-01-04T14:03:00.004+01:00

Förra veckan var den stora nyheten att tonårstjejer överanvänder värktabletter. Det är en tråkig nyhet, eftersom den sänder signaler om att många tonårstjejer mår oerhört dåligt och har väldigt lite koll på när värktabletter ska användas. I förlängningen kan det leda till exempelvis leverskador och kronisk huvudvärk.

Överanvändningen av smärtstillande är dock inget som kommit med avregleringen av apoteksmarknaden, vilket Kalle Olsson på S-märkta Länstidningens ledarsida verkar tro. Min egen kära mor, som arbetar som farmaceut, berättade redan för fyra-fem år sedan att det fanns en risk för att man skulle belägga Alvedon med 18-årsgräns, eftersom många ungdomar fått för sig att paracetamol kunde förstärka en fylla. Logiken tycktes vara att både alkohol och paracetamol bryts ner i levern - men de har ingen förstärkande effekt på varandra, de ökar bara jobbet som levern måste göra och ökar därmed riskerna.

(Kuriosa: Även min morfar hade visst konstiga idéer om läkemedel och tog inte sällan dubbel dos "för säkerhets skull", trots att hans inom området utbildade dotter starkt avrådde.)

Anledningen till att det är 18-årsgräns för att köpa smärtstillande i vanliga butiker är att de inte har utbildad personal som kan svara på frågor om läkemedlen eller ge rekommendationer. Det har däremot apoteken, och där kan faktiskt även en 15-åring med mensvärk köpa värktabletter. Ja, hon kan faktiskt till och med köpa tre förpackningar på en gång - men det är inte farligt i sig att äga tre förpackningar Alvedon. Det blir däremot farligt om man käkar mer än rekommenderad dos, eller konstant hela tiden.

Det underliggande problemet är dock fortfarande att tjejerna mår dåligt. Det är trots allt det som leder till att de överdoserar värkmedicin - inte en omreglerad apoteksmarknad. Inte heller innan omregleringen fick apotekspersonalen ställa integritetskränkande frågor om hur någon ämnade bruka sin Alvedon, och det finns det faktiskt poänger med för oss som medborgare.

För att komma till rätta med tjejernas psykiska ohälsa är en 18-årsgräns inte rätt väg att gå. För det första skulle den försvåra alla unga kvinnors situation - har man haft mensvärk så förstår man det. För det andra måste man då fråga sig vad mer vi måste sätta 18-årsgräns på. Rakhyvlar? Saxar? Glasflaskor? Visste ni att man kan dricka ihjäl sig på vatten, förresten? Nej, inte bara på Östersunds parasitvatten, utan vanligt jäkla vatten som rinner ur vilken kran som helst. Allt är potentiellt farligt, och vill man lösa de underliggande problemen finns det trots allt fungerande sätt att använda sig av.

Kalle Olssons genomgående poäng i ledaren är att medborgare behandlas som kunder av staten, att detta är fel och att hela skulden ligger på Alliansen. Personligen har jag inget emot att staten blir lite mer service minded gentemot medborgarna, men så är jag ju liberal också. Olsson - not so much. Därför är det säkert också bara jag som missat när han skarpt kritiserat sossarnas rapport om vård i glesbygden, eftersom den föreslog försämrad säkerhet i läkemedelshanteringen för att förbättra servicen. Eller..?

Fett fel

2011-01-02T21:31:00.003+01:00

Man ska inte tala innan man tänker, brukar det lite vackert heta. När man har ett publiceringsverktyg som gör det möjligt att nå nästan alla jordens hörn kan det vara bra att inte blogga innan man tänker också.

Jag tror förvisso inte att Stefan Hanna menar att han vill införa en skatt på fetma - jag tror mest att han vill ställa frågan. Det måste ju vara helt okej, ja, att diskutera det. Och att komma fram till olika slutsatser, för den delen. Vi diskuterade det här med att ytterligare beskatta rökare på CUF-stämman i Östersund 2009, om jag inte minns fel. (Där majoriteten röstade emot.)

Grejen med ett skattefinansierat sjukvårdssystem, som ändå de flesta verkar vara överens om att vi ska ha, är ju att det inte är en försäkring på den fria marknaden. Jag tror på klarspråk, och jag tror att vi alla kan vara ärliga med att ett skattefinansierat sjukvårdssystem är ett ingrepp i äganderätten, oavsett hur man värderar vad. Jag är inte jätteförtjust i ingrepp i äganderätten, men jag är heller inte jätteförtjust i andra ingrepp i människors privatliv. Att utforma ett skattesystem som tar hänsyn till hur hälsosamt ens leverne är skulle nödvändigtvis föra med sig rätt rejäla integritetskränkningar. Två fel gör bannemej inte ett rätt.

Dessutom skulle det, precis som Magnus Andersson påpekar, behöva premiera hälsovådliga val. Vill vi verkligen att staten ska uppmuntra en förkortad livstid..? Nej, det är väl en lite väl obehaglig tanke.

Vill man ha en skattefinansierad sjukvård får man därför dras med dess baksidor - och helst ska man inte glömma bort allt annat skattefinansierat när man gör kalkylen. Jag ser hellre att vi diskuterar om detta verkligen är det ultimata finanseringssystemet än om extra skatt ska läggas på än det ena, än det andra, när människors grundförutsättningar för hälsa ändå är så diametralt olika.

Gott nytt år!

2011-01-01T21:28:00.003+01:00

Förra gången det begav sig skrev jag en sammanfattning av det gångna decenniet, och innan man vet ordet av så är det nyår igen. Egentligen skulle jag skrivit det här igår istället, men jag var upptagen med att titta på en herrans massa film tillsammans med min kära vän Viola. Antagligen ganska passande, eftersom jag ägnade mina första timmar 2010 åt att titta på Inglourious Basterds.

Det har varit ett stort år. Valrörelse. Legal sambostatus. Min första Almedalsvecka. Besöksrekord i bloggen efter det här inlägget. Gröna näsor överallt. Första fördjupningskursen på juristutbildningen - ja, det känns som om det hänt så mycket. Kanske mest på grund av valrörelsen.

Valrörelsen, ja. Den var intensiv, och ja, sådana saker går väl aldrig riktigt som planerat. Man hinner inte med allt man vill, och inte gick det alldeles som man ville heller. SD i riksdagen var ju inte direkt målet, även om vi nu fick en omvald Alliansregering. På ett personligt plan tänker jag dock vara väldigt nöjd med att vara den tredje mest kryssade Centerpartistiska riksdagskandidaten hemma i länet, och näst mest kryssade Centerpartisten till Härjedalens kommunfullmäktige. (Där dock kryssgränserna gjorde att jag inte kom in. Nåja. Kul med fler kryss än farsan hur som helst!)

Centerpartiet kommer att ha ett stort arbete framför sig vad det gäller vår framtida inrikting. Jag har själv försökt blogga på temat, precis som bland andra Ola Berg, Johan Hedin, Albin Ring Broman och Elisabeth Thand Ringqvist. Per Ankersjö efterlyser emellertid en ännu större debatt, och jaga tror att han är något på spåren där. Vi ska inte skämmas över att vi behöver diskutera vår framtid - det var för tusan det som gjorde oss attraktiva i valet 2006! Även om jag personligen hyser ett högt förtroende för eftervalsanalysgruppen med Annie Johansson i spetsen så tror jag att både gruppen och vi som parti tjänar på mer diskussioner.

För övrigt vill jag rekommendera det här helt fantastiska blogginlägget om hästtjejer.

Det var nog allt. Gott nytt år, allesammans!

Centerpartiets framtid

2010-12-28T21:10:00.004+01:00

Det verkar ha blivit på modet att blogga om Centerpartiets framtid. Igår kom nämligen en opinionsundersökning som placerade oss under 4 %-spärren.

Det är naturligtvis trist, även om jag hoppats på att vi skulle sluta med alla dessa jäfla opinionsundersökningar nu när valet är över. I mina ögon är dock valresultatet tillräckligt för att föranleda en diskussion om vår framtid.

Jag tror att Centerpartiets grund är bra. Decentralisering, eller federalism, som innebär att beslut ska fattas så nära människor som möjligt, är i grunden en klok liberal idé. Vi är ett parti som traditionellt sett inte vill ha statlig inblandning i privata förehavanden. För tusan, vi har marknadsfört oss som penicillin mot paragrafer! Det borde de som gråter krokodiltårar över en förlorad centersjäl komma ihåg.

Vi har dock haft problem länge. Stödet har sjunkit konstant sedan 70-talet - ja, ända fram till 2002 när Maud tog över och vår förnyelse tog sin början. Jag hade inte börjat engagera mig då, utan kom väl egentligen in i partiet strax innan valet 2006, ett val vi också ökade i. Min högst personliga analys är att det berodde på att vi exempelvis vågade säga att LAS var knas för ungdomar. Vi vågade definiera samhällsproblem.

Det är ett av problemen med att sitta i en regering. Det här med att definiera samhällsproblem, alltså. Det går inte alls att göra lika lättvindigt när man sitter på lagstiftningsmakten, eller rättare sagt en del av den. När man säger att något är ett problem förväntas man nämligen göra något åt det. Alla partier i Alliansen är dock inte överens om vad som är problematiskt och vad som ska göras åt det. Som strategi kan man då antingen välja att inte definiera fler problem än vad man kan få igenom propositioner kring - eller så rustar man sig för att försvara en förlust inom regeringen. Centerpartiet har under den förra mandatperioden valt det förstnämnda metoden. Den gör onekligen att man slipper obehagliga frågor från media om splittring, men den gör onekligen också att man slipper uppfattas som innehavare av några som helst åsikter.

Ska vi klara av att få ett uppsving igen måste vanligt folk faktiskt förstå att vi har åsikter. Alla behöver sannerligen inte älska eller ens acceptera våra åsikter - tvärt om! Alla älskade inte oss 2006, men de som inte gjorde det lyfte också fram oss i debatten. Att vara den som hela vänstersidan tycker har fel (i en specifik sakfråga, mind you) gör onekligen att man får mer mediautrymme och en större chans att nå dem som faktiskt håller med. (Att ensidigt anklagas för att generellt sett ha övergett landsbygden och inte komma med några svar, däremot, ger inte många röster - mycket av den enkla anledningen att det inte direkt finns någon i anspråk ännu icke tagen väljargrupp som tycker att C ska överge landsbygden. För tusan, det är inte ens så att C upplever att man övergett landsbygden; vilka ska vi då marknadsföra den frågan mot? LAS, däremot, finns det faktiskt en massa människor som ogillar.)

Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem. Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.

Elias lämnar

2010-12-16T16:05:00.003+01:00

Det ska fan till innan man vaknar ur bloggkoman.

Elias Giertz meddelar idag att han lämnar politiken.

Jag tycker att det Elias råkat ut för i form av hot och anklagelser är alldeles vidrigt, men jag förstår och respekterar hans beslut. Det ska inte behöva ligga på honom att hantera all den skit som kastas.

Däremot är jag förbannat arg på de människor som utsatt honom för kränkningarna. De har berövat oss i CUF mycket engagemang, och politiken många kloka idéer. Jag är också rädd för att det har berövat Elias själv mycket. Att vara engagerad i politiken kan faktiskt vara riktigt roligt - ja, när man inte blir trakasserad, förstås.

Elias säger själv att det inte bara varit hoten som gjort att han valt att hoppa av. Eftersom han faktiskt är en fantastiskt begåvad ung man har har också fått en möjlighet att använda sin förmåga i andra forum. Det är åtminstone något att vara tacksam för.

Jag kommer personligen att sakna Elias. Han är en oerhört bra, ung kille. Skulle han vilja komma tillbaka till politiken kan har räkna med att Centerrörelsen står med öppna armar. Just nu får vi helt enkelt nöja oss med att önska honom lycka till med vad han än tar sig för.

Vi måste ha på fötterna när vi pratar om pensionerna

2010-11-22T12:48:00.003+01:00

Jag ber om ursäkt om det här börjar bli tröttsamt, men jag har nog snöat lite på det här med pensionerna. Det är ett oerhört intressant ämne, kanske framförallt eftersom det råder rätt många missförstånd kring det.

En synnerligen stilig uppvisning i hur det går att missförstå det här med pensioner återfinns idag på ledarplats i Länstidningen hemma i Jämtlands län.

Svante Säwén börjar med att påstå att pension är uppskjuten lön. Det är en vanlig missuppfattning - eller lögn, beroende på hur insatt man kan anse att uppgiftsgivaren är eller bör vara. Dagens pensioner är inte finansierade av pensionärerna själva, de finansieras av dem som jobbar. Visst har det varit värre, som under ATP-tiden, men även idag påminner systemet om ett pyramidspel.

Säwén går därefter vidare till att ta upp den EU-rapport om pensionerna som slaktats av Sanna Rayman på SvD:s ledarsida. Inte för att hon skulle vara någon typ av högerspöke som hatar pensionärer, utan för att rapporten i sig bygger på ett teoretiskt resonemang som gör att Grekland (!) blir listetta. Ändå oroar sig Säwén för prognosen - nämligen att svenska pensionärer kommer att få ut näst lägst procent av sin lön om fyrtio år i en europeisk jämförelse.

Slutligen menar Säwén att pension beskattas hårdare än lön, och att det är det som gör att vi riskerar att hamna i botten av listan som refereras till ovan. Det var något som pensionärsorganisationerna skrek om i valrörelsen - men åter igen något som inte stämmer. Man "glömmer" nämligen allt som oftast att räkna med en osynlig skatt om 7,49 % för 2009 som ligger gömd bland arbetsgivaravgifterna. Den benämns som allmän löneavgift, men är en ren skatt.

Jag kan faktiskt garantera Säwén att EU-rapportens slutsatser inte blir verklighet, vilket han ser som politikens viktigaste uppgift framöver. Det kommer dock inte att ha med svenska politiker att göra, utan handlar helt enkelt om att vi i väst står inför en enorm skuldkris som helt enkelt inte kommer att tillåta exempelvis Grekland att betala 110 % av inkomsten i lön.

Vi måste våga prata om pensionerna

2010-11-18T17:55:00.003+01:00

Häromdagen var jag inne på ett bankkontor och öppnade ett företagskonto. Jag bedriver ingen storskalig verksamhet alls, utan tycker mest det verkar häftigt att kunna fakturera för saker jag faktiskt får betalt för. Jag hade hjälp av en väldigt trevlig banktjänsteman som sa att ja, om jag skulle börja försörja mig på företaget, då var jag välkommen in igen för att diskutera sjukförsäkring och pensionsfrågor, men just nu var det inte så mycket mening med det. Det höll jag med om, och han noterade lite förvånad att jag redan hade ett pensionssparkonto.

När folk noterar sådant börjar jag alltid skruva på mig. Man måste förklara sig, och eftersom förklaringen ligger i att jag är mycket tveksam till om jag alls kommer att få ut någon pension för de pengar staten tagit av mina tidigare arbetsgivare så är det sannerligen inte alla som tycker att jag verkar ha alla hästar i stallet. Vaddå, liksom, skulle statens pengar ta slut?

Det kanske låter osannolikt, men är det tyvärr inte. Även om just Sveriges statsskuld ligger rätt bra till i en europeisk jämförelse, så säger det inte jättemycket. Vi är dessutom extremt exportberoende, så konkar ett par stater runt omkring oss kan vi räkna med en kraftigt försämrad ekonomi här hemma också.

Lägg till att det svenska pensionssytemet bygger på solidaritet mellan generationer, som det så fint brukar heta. Det är en vacker omskrivning för att de som går i pension nu inte betalat in i närheten av vad de kräver att få ut av välfärdsstaten. Faktum är att endast 144 av Sveriges kommuner har något vikt kapital till framtida pensionsutbetalningar. Av de som inte ens öronmärkt några pengar har dessutom 134 ett negativt kapital.

Många av kommunerna är glesbygdskommuner där befolkningen minskar - vilket inte hade varit ett problem om man faktiskt avsatt pengar omedelbart till pensionerna. Istället sköt man det på kommande generationer, som tyvärr flyttade bort och alltså inte bidrar till att minska skuldberget.

Den trevlige banktjänstemannen skrattade lite när han sa att ja, pensionssystemet kommer nog att behöva göras om ett par gånger innan det blev vår tur. Jag sätter mitt hopp till att det åtminstone börjar krypa fram en medvetenhet kring det här - då kanske vi också kan börja ta tag i problemet. Men jag fortsätter nog att sätta av en hundring i månaden.

Datalagringsdirektivet - lagrådsremissen

2010-11-11T20:58:00.006+01:00

Så har regeringen, eh, äntligen släppt lagrådsremissen till införandet av det fruktade datalagringsdirektivet. Jag har enbart skummat vissa delar än så länge, men kan ändå inte låta bli att uppröras. (Och jag började alltså skriva detta i torsdags. Skiten förstör min blogglust.)

"Lagring av trafikuppgifter för viss typ av kommunikation har i många medlemsstater visat sig vara ett nödvändigt och effektivt redskap för de brottsbekämpande myndigheterna", skriver man på sidan 12 i remissen. Utan någon hänvisning, naturligtvis. Antagligen eftersom det inte stämmer. Speciellt inte om man tittar på det ur ett kostnadseffektivt perspektiv. Även om staten lämpar över lagringskostnaderna på privata bolag kommer det att bli dyrt. Ja, för oss skattebetalare. Råkar vi dessutom vara konsumenter av någon typ av elektronisk kommunikation kanske vi får se posten "Övervakningsavgift" på fakturan framöver. För den genomsnittlige svensken lär det bli billigare att betala böterna till EU för att vi inte infört direktivet, än att införa det.

Direktivet är också på väg att implementeras vid en rätt konstig tidpunkt. EU utvärderar det, och Europadomstolen ska snart till att pröva om det strider mot artikel 8 i Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna - den som skyddar rätten till privatliv. För en sak har regeringen rätt i; något grundlagsskydd för medborgarnas integritet ur den aspekt som aktualiseras i direktivet finns ingen annan stans.

Det beror dock enbart på formuleringen av paragraf 6, kapitel 2 i Regeringsformen. I realiteten är det naturligtvis extremt integritetskränkande att lagra uppgifter om vem som kommunicerat - eller försökt kommunicera - med vem och varifrån. Ja, det är själva lagringen som är kränkningen, inte det faktum att polisväsende då och då använder sig av uppgifterna. Jämför gärna med vad lagrådet påpekade när FRA-lagen var under uppsegling. Hos vem uppgifterna lagras är också irrelevant - det blir inte bättre av att de finns hos privata bolag. Det finns en anledning till att vi idag inte tillåter dem att spara uppgifterna längre än vad som krävs för fakturering av kunderna.

Min förhoppning är att lagrådet vågar sig på en skarp kritik av det framlagda förslaget, men också att det stoppas av de riksdagsledamöter som sitter för Alliansen som jag är övertygade om inte vill införa detta. Jag förstår att det skulle bli svårt. Jag förstår att man oroar sig över relationerna till EU om man vägrar nu när en proposition ändå börjat läggas fram. Jag förstår att det interna trycket är enormt, och jag förstår att det kunnat bli ännu värre om oppositionen segrat i valet. Det finns dock människor i riksdagen vars ryggrader jag hyser stor tilltro till. Jag hoppas att de inte böjer sig.

Skärpning

2010-11-08T15:11:00.004+01:00

Ja, det här börjar ju bli lite pinsamt. Man trodde ju att man skulle få mer tid till bloggen så här efter valet, men eftersom man uppenbarligen suger så har det inte blivit så mycket av ändå. Skämmes!

Extra pinsamt blir det ju när Vem i helvete-Anders skickar en Beautiful Blogger Award till en, och man inte lyckas producera på en dryg vecka efter det. Usch usch!

Jag är hur som helst djupt smickrad. Vem i helvete-Anders är en av mina absoluta favoritbloggare - faktum är att jag ägnade en särdeles tråkig fredagkväll med att läsa igenom hela hans blogg en gång.

Beautiful Blogger Award är hur som en slags vandringspokal. Med den följer ett antal motprestationskrav:

* kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den
* tacka och länka till den som nominerade dig
* nominera sju andra bloggare och länka till dem
* berätta sju intressanta saker om dig själv

Så. Bilden ligger i inlägget. Tacket hoppas jag går att utläsa ovan. Sju andra bloggare kommer här:

Josh är naturlig att nämna. Han är inte bara en förbaskat bra bloggare, han är en sjukt trevlig människa också.

Josh har turen att ha en respektive som också bloggar - nämligen Drottningen. Det gör hon förbaskat bra - inte jättemycket politiskt nu för tiden, men med inside information från äldrevården och allehanda iakttagelser kring katter och son.

Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism är en av mina första favoritbloggare. Han har förblivit det genom åren, och erkänn, själva bloggnamnet är ju bara för genialt!

Hannes Hervieu heter en vass CUF-snubbe och komiker som precis börjat blogga. Han har också precis rest till USA och outades i veckan - felaktigt - som Blondinbellas nya kille. (Finns en viss risk för att han inte gillar att jag påpekar det där sista, men jag tycker att det är en rolig twist.)

När man pratar om CUF:are går det heller inte att låta bli att nämna Elias Giertz. Killen är 14 och har stuckit ut hakan mer än många andra, inte minst under valrörelsen. Det är tydligen extremt provocerande med unga människor som har åsikter. Jag tycker att det är skitbra.

Sen förtjänar Hanna Fridén att hyllas också. Hon vågar skriva om metabolism och döda myten om "bra" ämnesomsättning. Bara en sådan sak!

Sjunde platsen lämnar jag utan länk. Jag hade nämligen velat ge den till den numera ickeexisterande Bloggen Bent, som skrevs av Björn Pedersen. Det var en av de bloggar som lärt mig allra mest, och som jag kommer på mig själv med att sakna hela tiden.

Så, nu återstår bara sju intressanta saker om mig själv. Mmmhm. Ja. Vi gör ett försök.

1. Jag lajvade en gång i tiden, älskar spetsiga öron och kan säga "jag ska döda dig" på Quenya.
2. Jag är gammal hästtjej och har tillsammans med mor och kusin en gång räddat min ponny och en lånehäst ur vårt brinnande stall. Det är jag stolt över.
3. Om nitton dagar är jag, juridiskt sett, sambo med min pojkvän.
4. Jag har förlöst två lamm i mitt liv.
5. Jag dricker inte alkohol, snusar inte och röker inte.
6. Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att andra pysslar med ovanstående.
7. Under min tonårstid skrev jag många, många dikter och blev publicerad i en liten dikt- och novellsamling som hette Färdlektyr.

Over, out och förhoppningsvis mot förbättring!

Enade vi stå, splittrade vi falla

2010-10-11T21:42:00.003+02:00

Vad föranleder egentligen denna oerhört cheesy rubrik på ett blogginlägg? Tja, jag är lite bekymrad, helt enkelt. Det känns nämligen som om liberalismen inte gör några större framsteg idag.

En omvald Alliansregering har förvisso lagt grunden för att inte enbart Socialdemokraterna kan anses vara kompetenta nog att leda landet - men tråkigt nog är det knappast förtroendet för liberalismen som ökat i Sverige. Jag vägrar tro att det måste vara så; jag är faktiskt övertygad om att det går att göra Sverige friare. Vi som vill att det ska hända verkar dock inte göra det allt för lätt för oss.

Min pappa brukar säga att om man inte är beredd att kämpa för friheten på riktigt, då är man inte liberal på riktigt. Freedom isn't free, och vissa saker måste man göra - annars är man ingen människa, utan bara en liten lort, helt enkelt. En stor del av problemet ligger i att man som liberal inte alls är beredd att engagera sig politiskt och få skit under naglarna. Det är en olycklig inställning.

En annan stor del av problemet är att vi liberaler tycks ha förbaskat svårt att jobba tillsammans för ett friare Sverige. Demokrati bygger ju lite på att man jobbar just tillsammans och därtill håller sig över fyra procent, så splittring gör saken svårare. Det är lite därför jag känner mig extremt tveksam till Liberaldemokraterna. Hur effektivt är det egentligen att ge liberala väljare hur många alternativ som helst? Liberala Partiets pressmeddelande om att de kostade Alliansen egen majoritet kanske verkar skrattretande till att börja med, men det här valet har med all önskvärd tydlighet visat att få röster kan betyda mycket med vårt valsystem. Vad skulle ytterligare ett liberalt alternativ göra med resultatet 2014? (Och vad hände med hurraropen när Magnus Andersson föreslog att C och FP borde gå ihop och bilda ett liberalt parti på riktigt?)

I mina ögon är det också olyckligt att halva Liberati lämnar Folkpartiet. Eftersom decisions are made by those who show up, har liberalernas inflytande i partiet kraftigt minskat. Det är lite att lämna walk over till de man kritiserar. På ett personligt plan tycks det mig också naivt att tro att man kan ha gjort någon avgörande skillnad i ett parti efter bara två år. Politik är så mycket trögare än så. Dessutom är det tveksamt om det ens finns en marknad för Liberaldemokraterna. Risken är att många kloka människor helt hamnar utanför det relevanta politiska samtalet - för hur mycket man än hatar det, så förs det på den etablerade planhalvan. Jag är också rädd att man underskattar vilket arbete det faktiskt innebär att bygga ett helt nytt parti. Det är inte omöjligt - men om man tycker det är jobbigt att hänga två år med ett parti (må så vara att det var Folkpartiet) så bör man nog vara medveten om att det inte är lättare att försöka dra igång en egen verksamhet. Att komma överens om politiken är en sak, men att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, skaffa kapital och hitta arbetsvilligt folk en helt annan. Min bedömning, nämligen den att man bäst verkar för frihet inom etablerade partier, kvarstår.

---

Uppdatering: Som av en händelse skriver Marcus Persson klokt om en gemensam framtid för C och FP i en ledare hos Hela Gotland.

En valanalys

2010-10-10T13:02:00.001+02:00

Det är inte lätt att analysera ett val. Inte bara eftersom det är vanskligt att avgöra vad som fått människor att rösta som de gjort, utan också eftersom det är svårt att idag sätta fingret på vad som kommer att spela roll i framtiden.

Givet Centerpartiets resultat kontra stämningen i organisationen under valspurten finns det hur som helst anledning att bredda perspektivet till att inte enbart beröra själva valrörelsen. Vår utgångspunkt måste sträcka sig från förra valet till detta.

För att åtminstone börja någorlunda kronologiskt, då; vad hände i förra valet? Vi blev tredje största parti och var starkt bidragande till maktskiftet i Sverige, ja, men hur lyckades vi med det? Var vi mindre "höger" då? Nej, det är nog svårt att driva den ståndpunkten. Politiken nu och politiken då är i allt väsentligt densamma - låt vara för att det uppfattas som om vi svängt i kärnkraftsfrågan. Den biten återkommer jag till. Hade vi kvar våra "rötter" i högre grad 2006? Såvida våra rötter inte är beroende av oppositionsställning, nej. Den berömda förnyelsen av partiet kan inte sägas ha framskridit sedan 2006. Vågar man titta närmare på våra rötter kan man ju också nämna att vi på 70-talet ville sälja ut alla statliga bolag (jämför med en del av Vattenfall, som det talats om i år), att vi drev en linje i ATP-striden som utan några problem kan benämnas som liberal och att vi bildades som en rörelse för själväganderätt. Den stora skillnaden gentemot 2006 tycks mig ligga i vår egen självuppfattning.

I det förra valet gick vi med raka ryggar. Vi var stolta över vår politik. Vi hade inga problem med att försvara ungdomsavtal eller att vi gick till val för att bilda en Alliansregering. I det här valet däremot - plötsligt ansåg vissa att CUF gick ut för hårt mot LAS, somliga mumlade ursäktande om Allianssamarbetet och självförtroendet var i nivå med aprils opinionssiffror. Där stannade det också fram till några veckor innan valet. Själva valrörelsen gjorde vi exemplariskt. Mandatperioden har varit det stora problemet.

Som tidigare konstaterats är det dock inte hederligt att säga att det är mandatperiodens politik det varit fel på. Vi har genomfört sådant som vi gått till val på. Problemet stavas snarare kommunikation - både intern och extern. Alla på departementen har inte kunnat förutsäga hur olika förslag skulle tas emot, alla ute i kretsarna har inte vetat varför olika förslag har lagts och sossarna har fört en synnerligen lyckad kampanj på insändarsidorna mot oss. Vi har inte svarat upp med sådan kraft som hade behövts. Det är ju naturligtvis inte så att vi övergett landsbygden och gett över rodret till den beryktade Stureplanscentern - men vi har inte gått i opposition när den bilden målats upp. I vart fall inte förrän de sista veckorna innan valet.

Kärnkraftsfrågan är ett tydligt exempel på vår misslyckade kommunikation. Mycket talar för att Alliansens energiöverenskommelse i praktiken är en seger för Centerpartiet. Sveriges banker har varit tydliga med att man inte har för avsikt att låna ut pengar till byggen av ersättningsverk, samtidigt som man drar tillbaka de statliga subventionerna av kärnkraften och satsar på förnyelsebar energi. Det hade varit enkelt att kommunicera ut, men en kombination av tappat självförtroende, dålig internkommunikation och i det närmaste hysterisk Allianstrogenhet hindrade det budskapet från att nå våra väljare.

Moderaterna har också fått ett oförutspått bra resultat i kommunvalen. Att de skulle gå bra i riksdagen tror jag att vi alla hade gissat, men kommun- och landstingsvalen är på många sätt väsensskilda från riksdagsvalen, inte minst på så vis att personerna spelar en större roll i jämförelse med partiet. Däri har Centerpartiets styrka länge legat - vi har haft, och har fortfarande, kloka, engagerade och kompetenta människor som förstår kommunpolitik. I det här valet verkar det dock ha hjälpt föga mot Moderaternas genombrytande intryck av att kunna ta ansvar.

För mig som liberal är Moderaternas framgångar inte odelat positiva. En omvald Alliansregering har förvisso varit nödvändig för att fortsätta det värderingsskifte som Maud förtjänstfullt formulerat, men Moderaternas politik saknar en grund i liberal ideologi och drar sig allt närmare mitten. Det finns en icke obetydlig risk att politiken stelnar kring två trettioprocentspartier som politiskt ligger mycket nära varandra, samtidigt som övriga fem partier definieras som stödpartier utan någon egentlig funktion bortom rollen som röstboskap åt det alternativ som lyckats få flest röster. Det är av yttersta vikt att vi hittar ett sätt att hålla oss relevanta.

Där tror jag inte att frågorna vi fokuserar på - jobb/företagande och miljö/klimat - är fel. De är nämligen relevanta. Det börjar dock bli bråttom att kommunicera ut varför vår politik också är det.

Om sjukförsäkringen

2010-09-18T12:42:00.002+02:00

Det här är ett svårt inlägg att skriva. Sjukförsäkringssystemet är - med all rätt - en känslig fråga. Den är praktiskt taget omöjlig att diskutera utan att ta upp enskilda fall, och ett sådant som - åter med all rätt - fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna är detta. Där berättas det om hur en kvinna, trots att hon absolut inte befinner sig i ett arbetsfört tillstånd, fått besked via telefon om att hon inte längre ska få pengar från sjukförsäkringen - trots att inget beslut är fattat, ska det senare visa sig. Det här är en tragisk historia, och inget annat. Så här ska det inte gå till. (Och ni som gör osmakliga antydningar om kvinnans dotters partitillhörighet - vänligen upphör genast med denna vidriga verksamhet.)

Men när jag säger "så här ska det inte gå till" - då menar jag det. Rent juridiskt. Om inte Försäkringskassan vet något som vi inte vet (och det finns det synnerligen starka skäl att betvivla) så har de gjort fel. Att dessutom meddela ett beslut som inte är fattat - och därmed inte går att överklaga ännu - är ren och skär galenskap.

Är detta då Alliansens fel? Sitter kvinnan i denna situation på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna? Jag kan omöjligen säga ja eller nej. Det torde stå klart att de nya reglerna inte innebär att hon ska bli utförsäkrad, men samtidigt är det fullt möjligt att de är för otydligt skrivna för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dem rätt. Jag hoppas i vart fall på en ordentlig utredning av saken. Man bör också hålla i minnet att Försäkringskassan inte heller innan valet var den mest humana myndigheten som aldrig fattade fel beslut.

Att döma ut sjukförsäkringsreformen helt utifrån ett fall är i min mening inte heller en god idé. Det finns nämligen exempel på där reformen faktiskt hjälpt människor också. Lotten berättar om hur hennes föräldrar kommit tillbaka i arbete. Så ska reformen fungera. Det är varför den inte gör det i varje enskilt fall som vi borde undersöka.

Slutligen också lite om medias och ministrarnas hantering av det hela. Varken Reinfeldt, Hägglund eller någon annan får uttala sig om enskilda fall. Det vore ministerstyre och är förbjudet i grundlagen. Om vi vill ha en nyanserad och framåtsyftande debatt angående sjukförsäkringen bör också frågeformuleringarna vara sådana att den ansvariga regeringen kan vara med i diskussionen.

Ett hedrande omnämnande

2010-09-17T18:04:00.003+02:00

Det börjar dyka upp lite röstförklaringar i bloggosfären nu. Att Johan Ingerö väljer en ung kristdemokrat lär väl knappast förvåna någon. Mattias Svenssons val gör mer ont i hjärtat men Fredrik Westerlund tycker jag gör ett väl övervägt och bra val.

Det är dock Johan Norbergs inlägg som gör mig som mest lycklig. Inte bara för att han fattat vad ett minskat stöd för Centerpartiet skulle riskera att skicka för signaler, utan också för att han meddelar att jag är den kandidat i landet som ligger närmast hans åsikter. Det är stort - och oerhört smickrande. Nu får jag mest hoppas på att han har många läsare och åsiktsfränder här uppe i länet. Jag är i alla fall helt trygg med att hans kryss kommer att gå till någon av centerkandidaterna i Stockholm som förtjänar det.

Jurister kan också vara galna

2010-08-30T19:34:00.002+02:00

Jag pluggar, precis som det står i presentationen här bredvid, juridik. I de kretsarna blir det en hel del Ask-bashing, eftersom hon helt enkelt inte är särskilt skillad. Vanligast är att man på ett eller annat sätt påpekar att hon inte är jurist. Kåren lider av en viss självbelåtenhet, som kanske inte har grund riktigt alla gånger.

Alla jurister är nämligen inte riktigt kloka. En viss före detta justitieminister har jobbat länge på att få staten att betrakta alla som misstänkta, och idag på Aftonbladets debattsida luftar en jurist åsikten att alla män bör DNA-registreras för att stoppa våldtäkterna. "För att undvika tänkbara nackdelar bör lagstiftningen utformas så det tydligt framgår att uppgifterna endast får användas för att utreda våldtäkter där gärningsmännen är okända", reserverar han sig dock, och sedan följer ett stycke angående finansieringen (!).

Amenvafan, liksom. Man undrar ju vilka idioter det är som får ta examen. Inte nog med att han uppenbarligen fullständigt missat det faktum att majoriteten av alla våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter utan sker inom bekantskapskretser, han TAR INTE ENS UPP integritetsaspekten. Det är extra skrämmande, eftersom han arbetar på länsrätten. Länsrätten hanterar i mångt och mycket offentligrättsliga frågor. Den offentliga rätten tar sitt avstamp i regeringsformen - ja, även regeringsformens andra kapitel, där våra grundlagsskyddade rättigheter räknas upp.

Våldtäkter är vidriga, ja. Lisa Magnusson skrev mycket klokt om saken i somras - vi vågar helt enkelt inte se "vardagsvåldtäkterna" på allvar. Det ska vara ruggigt och parkbuske och överfall för att det ska räknas och beskrivas som ett problem. Måns Cederbergs debattartikel idag gör inget för att hindra detta - tvärt om.

Recenserad

2010-08-28T20:42:00.002+02:00

Magasinet Neo (som ni väl alla prenumererar på?) efterlyser liberala riksdagskandidater. Varandes oödmjuk som jag är, skickade jag in en motivering kring varför just jag var en sådan, och har nu också blivit recenserad av redaktörerna Mattias Svensson och Johan Ingerö. Det är ändå relativt trevlig läsning.

Till att börja med kan noteras att ingen av dem verkar ha några invändningar mot min politiska agenda - godkänd på den punkten, alltså. Kritiken ligger istället i min förmåga att driva igenom den, vilket är förståeligt. Det är ju faktiskt ingen som lyckats hittills. Mattias framförallt verkar ha drabbats av någon sorts moderskänslor och vill skydda mig från riksdagen. Hur sött är inte det?

Som jag själv påpekar i texten kan jag inte lova att faktiskt få igenom allt, jag kan bara lova att försöka. Naturligtvis vet jag heller inte hur det är att ha liberalt riksdagsarbete som vardag, och jag räknar inte direkt med att det ska bli enkelt. Men jag räknar inte heller med att bli röstboskap. Däremot måste det nog erkännas att hypotetiska segrar kommer att finnas i vad som antagligen bäst beskrivs som de små stegens liberalism - lite, lite i taget. Det kommer att bli en hel del kompromissande - sådana är politikens spelregler idag, och vill man förändra det måste man ändå spela enligt dem.

Så ja, om man räknar med att jag ska revolutionera svensk politik kommer man att bli besviken. Jag vill emellertid hävda att alla de som sitter och väntar och tror att Sverige ska kunna bli liberalt över en natt gör friheten en stor otjänst. Den kommer nämligen inte vinnas utan en lång och enträgen kamp. Någon måste vara beredd att ta den - och tja, det är jag, helt enkelt.

Om behovet av en övergripande reform

2010-08-22T14:30:00.001+02:00

.. skriver jag på Newsmill idag.

Over and out.

Fildelning, integritet och valet

2010-08-20T21:25:00.002+02:00

Jag debatterar - eller vad man ska säga - fildelning med (snarare än mot) Rick Falkvinge. Piratpartiets och Centerpartiets åsikter är faktiskt inte så långt ifrån varandra. Den realpolitiska situationen ser dock ut som den gör - och jag tänker mig att det är därför Maud uttrycker sig som hon gör i SvD. Fildelning och integritet är inte uppe på valdagordningen.

Det betyder dock inte att det inte finns kandidater som driver frågan.

Men jag skulle vilja få svar på en stilla undran - hur skulle reaktionerna sett ut om Maud tydligt uttryckt att Centerpartiet var ett integritetsvänligt parti? Som jag redan påpekat: Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Hade Maud sagt något annat än det hon sa hade hon anklagats för att ljuga.

Om integriteten ska komma upp på dagordningen - ja, då får vi driva den upp dit tillsammans. Lake gör ett bra jobb på den fronten, men vi behöver bli fler. Piratpartiet måste också hitta ett sätt att komma bort från hela barnporrdebatten och bli en faktor att räkna med.

Skriver på andra ställen

2010-08-17T22:47:00.002+02:00

Det är lite körigt just nu. Förra veckan ägnades åt att ta det där körkortet som är jäfligt viktigt att ha, och den här spenderar jag typ ett dygn av bara på att flänga fram och tillbaka i Sverige. Hur som helst har jag lyckats skriva på två helt andra ställen: På Newsmill med Magnus Andersson om sossarnas helfestliga butlerförslag och på Länstidningens battledebatt om framtidens välfärd mot Nisse Sandqvist.

Jag gör alltså saker, om någon skulle tro något annat.

Centerpartiets valfrågor

2010-08-07T15:16:00.002+02:00

Centerpartiet har nyligen lanserat sitt valmanifest som fokuserar främst på företagande, valfrihet inom välfärden och miljö. Det har fått utstå, ska vi säga, viss kritik för detta, och för att vi inte tar upp integritetsfrågan.

Jag förstår den kritiken. Personligen hade jag gärna sett att vi vågade plocka upp den bollen igen - men vad hade hänt om vi gjort det?

Företagande nämner knappt något annat parti. Vi är de enda som faktiskt har en politik för entreprenörskap, för att skapa jobb och tillväxt. Som ett gammalt bondeparti har vi småföretagandet i blodet, och det är naturligtvis så att vi tar den bollen. Valfriheten inom välfärden är inte bara ett frieri till äldre väljargrupper som vill välja vad de ska äta själva - det handlar om avreglering av apoteksmonopolet, om välfärdsföretagande och kvinnors möjlighet att göra karriär inom välfärdssektorn. Miljö är ju självskrivet för oss som Alliansens gröna röst.

Integritet då? Vi brände den bron rejält 2008. Vi klappade oss själva på axeln för bra bränning 2009. Vi som parti är helt enkelt inte där än. Jag personligen driver integritetsfrågan internt, och har säkerligen ett par tuffa strider framför mig innan jag och mina medkombatanter har baxat partiet rätt igen. Det finns också gäng centerpartister som valt att integritetscertifierade - och många av dem går att personkryssa. Sett ur det perspektivet måste jag sluta mig till att våra valfrågor är väl valda. I nästa val, däremot, hoppas jag att Centerpartiet verkligen går att benämna som ett medborgarrättsparti.

Framtidens informationspolitik?

2010-07-23T18:13:00.004+02:00

Opassande-Emma har tagit initiativet till en större och bredare informationspolitisk debatt i bloggosfären, vilket är sjukt bra för att vara konkret.

Jag har velat skriva om det i flera dagar, men saker kommer ivägen och detta är en väldigt stor fråga, och därför är det svårt att sammanfatta i en bloggpost. Så väldigt mycket kan kopplas till informationspolitiken, och det är omöjligt att spå i vilka frågor som kommer att bli hetast framöver. Därför känns det, för mig som liberal, säkrast att hålla mig till vilka principer jag tycker borde styra informationspolitiken i framtiden.

För det första handlar det om att lagstiftaren måste återupprätta och därefter upprätthålla respekten för medborgarnas personliga integritet. Utan den grunden kommer informationspolitiken aldrig att kunna vara acceptabel.

Problemet är att det egentligen bara finns ett parti som driver de frågorna just nu - och det är inte mitt. Om integriteten ska gå säker krävs det att fler partier inser hur grundläggande den är, att man inte kan kompromissa bort den. Jag anser att Centerpartiet skulle tjäna mycket på att återgå till den politik vi faktiskt drev 2006 och kommer göra mitt bästa för att det också är vad som kommer att hända. Hur som helst kan vi aldrig få för många integritetsvurmande partier.

För det andra handlar det om yttrande- och informationsfrihet utan ett reserverande men efteråt. Det behövs en grundläggande insikt om att yttrandefrihet inte är till för att mainstreampolitiker ska kunna diskutera skattenivåer, utan för allt det som vi finner obehagligt. Informationsfrihetens första skyddsobjekt är inte de traditionella partiernas hemsidor, utan snarare nationaldemokraternas. Yttrande- och informationsfriheten får inte göra skillnad på recept.nu och pornhub. Ja, att förbjuda tecknade bilder på personer som kan antagas vara under arton är en illegitim inskränkning. Sverige kan faktiskt inte kallas för ett föredöme i de här frågorna, och tyvärr verkar det vara en fråga som de flesta politiker och de flesta medborgare tycker likadant i. Dessutom jobbar vissa organisationer hårt för att inskränkningarna ska kvarstå eller bli ännu värre. Här är det också lätt att använda en tänk på barnen-retorik för att framstå som god - men göra ont.

För det tredje handlar det om upphovsrätt. Oavsett om man gillar den i grunden, eller som jag anser att den är en illegitim inskränkning av äganderätten, måste man acceptera att den behöver förändras. Dagens situation är varken hållbar ur ett principiellt eller pragmatiskt perpektiv. Här är det dock framförallt de två stora partierna som behöver vakna - eller vi små partier som behöver bli stora.

För att det ska bli verklighet krävs dock inte bara att politikerna skärper sig. Vi som ser vad som händer måste föra upp frågorna på dagordningen, våga ifrågasätta och hålla sig raka i ryggarna. Annars går vi en dyster framtid till mötes. Integritet och yttrandefrihet är saker som de flesta bara tar för givet att vi har, och att några "små" inskränkningar inte är så farligt. Det är ju ändå Sverige vi pratar om. Det har potential att bli riktigt farligt.

Sexköpslagen - en morallag med en omoralisk utvärdering

2010-07-22T19:38:00.005+02:00

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar - om än i knattedivisionen - därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna - de som kanske är ute efter att slå och skada - eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i
jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror - ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt - men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sex säljarna som betalar priset för den strategin.
Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.
Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?
Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar.
”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade
utvärderingen. Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län

Hemsida!

2010-07-19T14:22:00.002+02:00

För den som är intresserad av att kika närmare på min riksdagskampanj så finns nu en hemsida uppe där jag bland annat förklarar det här med fäbodliberalism.
Tack till lillebror som fixat! :D

Littorinaffären

2010-07-11T23:10:00.002+02:00

Ja, man ska väl kommentera det som trots allt verkar ha blivit Almedalsveckans största händelse - anklagelserna mot Littorin om sexköp.

Så, för att reda ut några saker inledningsvis: Littorin är inte dömd. Han kommer inte heller att bli det, eftersom brottet torde vara preskriberat. Möjligen, och då är det verkligen möjligen, skulle frågan kunna utredas om Littorin ansökte om att stämma Aftonbladet för förtal, men chansen är minimal.
Vidare är det inte konstigt att "Anna" menar att hon kände igen Littorin först senare, eftersom han vid tidpunkten för brottet var partisekreterare för Moderaterna - och mitt tips är att ytterst få har koll på vem som innehar den posten i något parti. Däremot kan det sägas förefalla mindre sannolikt att han hade tid att sexchatta och fara omkring i bilen hela kvällarna mitt under brinnande valrörelsen, kanske den viktigaste på många år - but then again, även om han sagt att han inte ville fara hem utan körde planlöst till "Anna" så betyder inte det att han faktiskt gjorde det. Mer än så varken vill eller kan jag spekulera i skuldfrågan.

Aftonbladets hantering av det hela, då? Ja, i mina ögon gjorde de precis vad jag förväntar mig av en kvällstidning - det är lite därför jag inte läser dem så ofta. En teaser i flera dagar och sedan svarta rubriker om en politisk motståndare, vem hade förväntat sig något annat? Något värre vore det om ryktena om att de känt till det hela under en längre tid skulle visa sig stämma. Då handlar det nämligen om politisk taktik som sats framför ansvaret som granskande av makten. Ändå är heller inte det något jag har lust att fördöma. Aftonbladet är, trots allt och som de andra tidiningarna, mer eller mindre politiskt bunden.

Regeringens hantering av frågan vet jag inte om jag kan klanka ner för mycket på. Framförallt är det ju Moderaterna som alls tagit i frågan, och nej, ärligt talat, jag har inte tagit del av allt de sagt och skrivit om saken. Det är i mina ögon rätt ointressant.

Vad jag tycker om brottet i sig är ingen hemlighet. Det handlar inte om att jag skulle tycka att någon har rätt att köpa sex, lika lite som jag anser att någon har rätt att sätta dig på ett fabriksgolv bara man slänger lite pengar på dig efteråt. Principen jag utgår från är den om äganderätt och avtalsfrihet. Det är också endast brott där det föreligger frivillighet som regleras av sexköpslagen. Jag måste också säga att det är osmakligt att dra in Littorins sexchattande i bilden. För tusan, det pysslade jag och ett par kompisar med när vi var typ elva och precis upptäckt passagen! Därtill är jag mycket osäker på om den smutsiga vårdnadstvisten ska ges någon betydelse i sammanhanget. Den svenska lagen är nämligen skriven på sådant sätt att så gott som varje vårdnadstvist blir smutsig, eftersom huvudregeln är delad vårdnad. Den som vill ha ensam vårdnad om barnen tvingas använda extremt grova anklagelser för att se det gå igenom, varför föräldrar mycket sällan är bättre vänner efter tvisten än före. Hur smart och omtänksam gentemot sina barn man är om man trots detta ansöker om ensam vårdnad, ja, det går att diskutera. Det är dock inte något som avgör ens karaktärsdrag.

Slutsatsen? Dålig PR för Alliansen, ett möjligt brott som inte kommer att klaras upp och en dubbelmoral från en svensk minister. Är någon egentligen förvånad?

Apropå negative campaigning

2010-07-07T12:22:00.002+02:00

Alltså, det är lugnt, henne kan ni behålla.

SKR, sexköp och synen på sexsäljare

2010-07-06T00:13:00.005+02:00

I morse var jag på ett seminarium om jämställdhet och sexhandel arrangerat av SKR. Det var - ja, intressant är nog ett bra ord, samt en smula rörigt. Rapporten som släptes - Prostitution - Ett fritt valt yrke? - har jag inte helt hunnit läsa, men jag noterade att man under seminariet lyfte fram att man verkligen pratat med sexarbetare. I redogörelsen över vilka man intervjuat finns trettio personer (tre bortsållade) återfinns fyra aktiva (tre svenska och en tysk) och tre före detta (en svensk och två tyska) sexarbetare. Samtidigt har man pratat med sju representanter från prostitutionsenheterna i Sverige. Det är inte min idé om att lyssna på sexsäljare, speciellt inte som man så gott som inledde med att påstå att det inte går att diskutera sexköpslagen med aktiva sexsäljare, eftersom de säger fel saker.

Rapporten i sig är inte jätteintressant. Jag vill inte omyndigförklara dem som gett sina berättelser i den, men jag har vissa invändningar mot metodvalet och med vilka förutsättningar man skriver den. Hursom, den efterföljande debatten var, eh, höjdpunkten. Den var nämligen helt urspårad. Den enda mannen i panelen - vars namn jag inte får tag på - menade på fullt allvar att det var svårt inte bara att skilja mellan trafficking och frivillig sexförsäljning, utan också mellan våldtäkt och frivilligt sex. Överlag var tonen man använde när man omnämnde sexarbetare djupt patriarkal - bara det att nu var det inte männen som skulle skydda kvinnan, utan staten. Det redogjordes också för åsikten att sexsäljare ljög för Petra Östergren och Susanne Dodillet eftersom de kände sig tvungna till det.

Medan Carina Hägg tyckte att Anna Skarheds utvärdering borde sätta punkt för diskussionen om sexköpslagens vara eller icke vara (en tydlig indikator på att hon antingen inte läst den eller helt enkelt saknar insikt om vad som är intellektuell hederlighet) tog faktiskt Marit Östberg (feminismporrbruden) upp en mer intressant och ovanlig kritik av sexhandeln - nämligen det kapitalismkritiska perpektivet. Hon menade att sexhandel inte hade existerat om inte kapitalismen funnits.

Eftersom kapitalism innebär ett frivilligt utbyte av varor och tjänster så har hon sannerligen en poäng. Det innebär dock inte att ett antikapitalistiskt samhälle är önskvärt. Däremot är det i högsta grad relevant att diskutera hur vi hindrar människor från fattigare länder att utnyttjas i sexhandeln, och där har faktiskt kapitalismen svaret. I många fall handlar det om människor som i ren desperation söker sig till människohandlare i hopp om ett bättre liv - och då gäller det naturligtvis att förbättra livsvillkoren så pass att det inte blir en aktuell åtgärd längre. Effektivast som fattigdomsbekämpning är just ekonomisk frihet, varför man i det snaraste bör vara en förespråkare av kapitalism om man vill komma åt problemet.

Hur som helst, Mia Jonsson, verksamhetschef Karlskrona Kvinnojour, stod för debattens smaklösaste uttalande. Hon undrade, på fullt allvar, varför de frivilliga sexsäljarna inte var där om det nu fanns så många.

Jag vet liksom inte ens var jag ska börja. Hade hon velat delta när ett gäng oinsatta människor är satta att prata över huvudet på henne? Var sexsäljarna en inbjudna? (Nej.) Förstår hon begreppet stigmatisering?

Camilla Lindberg förklarade då att det bland annat varit ett seminarium i riksdagen där en sexsäljare deltog - men som bortförklarades med att han inte var representativ. För många duger inte en sexsäljares åsikter om de inte stämmer överens med ens egna.

Mia Jonsson lyckades också själv säga att de sexarbetare som kom till kvinnojouren naturligtvis var de som hade missbruksproblem o.s.v. En klok kvinna i publiken ställde då frågan till henne om hon hämtade sin kunskap och inställning om och gentemot sexarbete från sitt engagemang i kvinnojouren - och hur hon i så fall såg på heterosexualitet. Poängen verkade dock inte riktigt gå fram, och något svar lyckades i alla fall inte jag uppfatta.

Under den 10 minuter långa frågestunden lyckades en kvinna i publiken också anklaga alla som vill slopa sexköpslagen för att vilja legalisera människohandel, gärna med tioåringar, och hon drog dessutom upp argumentet "din dotter". Det hela var ett rätt obehagligt inslag, men också talande för vilken nivå debatten låg på. Det tycktes mig inte som om många av seminariedeltagarna någonsin hört argument från den andra sidan förut, och nästan hela publiken använde sig frekvent av härskartekniker i form av suckar, stönar och mumlande. Jag kan inte låta bli att finna det intressant givet vilken grupp människor det rör sig om.

Läs också Josh som bloggar utmärkt om absurditeterna. Jag ska försöka smälta allt med en god natts sömn.

Sexköpslagsutredningen

2010-07-02T17:58:00.004+02:00

Ja, så har den äntligen då kommit, Anna Skarheds Sexköpslagsutredning. Det är en absurd känsla att läsa den.

Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har "utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna". Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras - ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. Vidare är det enligt FN-stadgan en mänsklig rättighet att själv välja sitt yrke, och att jämställa sexköpare med människohandlare och våldtäktsmän, det är rent vidrigt. Sexköp är inte våldtäkt, och våldtäkt är inte sexköp. En frivillig relation är inte en ofrivillig, och en ofrivillig är inte frivillig. Att vi numera har en Justitiekansler som inte vill skilja på så basala begrepp är oroväckande - speciellt som hon ändå inte verkar anse att alla sexarbetare går att betrakta som målsägande (s. 26), det vill säga, som den som blivit utsatt för ett brott.

Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.

Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: "Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.

Vad gäller sexhandelns omfattning i Sverige kan också konstateras att utredningen inte gjort någon egen utredning, utan bara sammanställt material man kommit över. Nästan varje avsnitt innehåller också reservationen av typen "det är oerhört svårt att få fram exakta siffror" och "det går inte att vara säker". På sidan 116 anges det att Ungdomsstyrelsens enkät gett vid handen att ungefär 20 000 ungdomar någon gång tagit emot ersättning för sex - på sida 118 menar man att inget talar emot att det 1993 fanns mellan 2 500 och 3 000 sexarbetare i Sverige, och slutligen, på sida 120 sägs slutligen att inget tyder på att sexhandeln har ökat sedan 1999. När man gör en jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark vad gäller sexhandel via Internet, skriver man på sida 151 att "Man bör vara uppmärksam på att alla undersökningar använt sig av bedömningar från enskilda informanter för att kunna avgöra antalet individer bakom varje annons och att tillväga- gångssätten har varierat. Figuren förmedlar därför en övergripande bild och kan inte utgöra underlag för detaljerade jämförelser." Samtidigt påstår utredningen att jämförelsen "inte ger något stöd för påståendet att det svenska förbudet har lett till att prostitutionen ”flyttat till Internet” i större utsträckning än den annars skulle ha gjort." På sida 154 säger man först klart och tydligt att några närmare undersökningar rörande sexhandelns omfattning inte har gjorts sedan 90-taler - samtidigt som man påstår att inget tyder på att den skulle ha ökat på samma sätt som i Norge och Danmark. Man anger också att 25 000 sexarbetare i Nederländerna är tio gånger fler än vad det finns i Sverige på sidan 164.

Hur utredningen behandlar uppgifterna om ökat våld mot sexarbetare är också intressant. Smaka på detta stycke från sida 123:
"I sin rapport år 2003 rapporterade emellertid Socialstyrelsen uppgifter om ett ökat antal anmälningar om övergrepp mot prostituterade personer i Malmö i början av 2000-talet. Socialstyrelsen uppgav dock sammanfattningsvis att man inte med säkerhet kunde uttala sig om huruvida våldet inom prostitutionen hade ökat sedan förbudet infördes. Det uppgavs att en del personer som lämnat information talade om en mer riskabel situation, men att det var få som uppfattade att det faktiska våldet hade ökat."
Alltså. Det finns ett ökat antal anmälningar i Malmö. Det viftas bort med att det inte är säkert att det betyder att våldet har ökat, och att få informationslämnare uppfattade att det faktiska våldet ökat. Men också få innebär att några faktiskt uppfattat ett ökat våldsanvändande - varför utredningen inte vill problematisera kring detta torde vara självklart. Bara några rader ner finner vi detta:
"När det gällde gatuprostitutionen uppgavs i 2003 års rapport att det förekom uppgifter om att den blivit mer riskfylld och besvärlig. Anledningen till detta skulle vara att ett minskat antal sexköpare gjort att konkurrensen hårdnat och att kunderna då ställde större krav på att de prostituerade skulle ställa upp på olika former av sex än tidigare. Någon riktig förklaring till dessa uppgifter gavs dock inte och en alternativ förklaring till varför tillvaron i gatu- prostitutionen skulle ha försämrats angavs vara att tillgången och användningen av heroin hade ökat."
Antingen saknar Skarhed förmågan att förstå att hon precis återgett förklaringen, eller så framställer hon det med flit som opålitliga uppgifter, och menar att knark är förklaringen till att sexarbetare som bor på gatan har fått det sämre.

Skarhed beskriver det också som positivt att aktiva sexarbetare upplever lagen som något negativt för dem. Hon talar sig varm för logiken i att de som "tagit sig ur prostitutionen" hyllar sexköpslagen medan de som "utnyttjas i prostitutionen" inte gillar den. Logiken i att de som trivs med sin situation inte lämnar den verkar dock inte ha slagit henne. Det märks så tydligt när hon skriver att aktiva sexarbetare menar "att man kan skilja på frivillig och tvingad prostitution". Samtidigt menar Skarhed på sida 228 att de farhågor som fanns om att sexsäljarnas situation skulle bli mer utsatt inte har besannats.

Jag är lite matt av att bara ha ögnat igenom delar av utredningen. Så många reservationer om osäkerhet som följs av tvärsäkra påståenden, sådana brister i undersökningen, sådant förminskande av oliktänkande! Det kommer med största sannolikhet att finnas anledningar att återkomma till utredningen framöver.

DN och SvD återger utredarens åsikter. Sanna Rayman har dock bra synpunkter.

Hela arbetsmarknaden är ett jävla skämt!

2010-07-01T10:52:00.003+02:00

Japp, Elin Monday skapades av CUF. Vi kan knappast ge oss själva äran för att vara de första som någonsin använt metoden, men kanske är vi först i den politiska sfären. Möjligen är det därför det ställs frågor om vi inte har gjort många besvikna nu, när det visat sig att Elin "inte finns på riktigt".

Elins berättelse bygger dock på verkliga händelser som drabbat desperata unga i en desperat tid. Vi ville att dessa berättelser skulle nå ut. Det har vi uppenbarligen lyckats med.

Alliansfritt Sverige gör ett sedvanligt bottennapp när de helt omtolkar hela vår kampanj till att plötsligt bara vara en kritik mot arbetsförmedlingen. Elin är en del i vår kampanj. Den drivs mot hela arbetsmarknaden - och det inkluderar såväl Sven Otto Littorin, facket och LAS som arbetsförmedlingen.

Bloggar: Albin Ring Broman, Elias Giertz, Rickard Nordin, Per Ankersjö.

OB och helger

2010-06-29T14:52:00.002+02:00

Idag skriver Almegas VD, Jonas Milton, på Aftonbladets debattsida om det enkla faktum att människor är olika. Även som vuxna har vi olika dygnsrytm och olika tider på dygnet passar bättre eller sämre att jobba på. OB-tilläggets nuvarande utformning är, precis som han skriver, föråldrat.

Dock gäller det inte bara vilka tider på dygnet som passar, utan också vad som räknas som helgdagar. De nuvarande känns.. jo, men lite medeltida, faktiskt. Och väldigt religiöst bundna.

Ska vi ha en religiöst obunden stat ska den bannemej vara objektiv vad gäller högtider också. Själv skulle jag gärna vara ledig på Towel Day - och det vore faktiskt rimligt om vi medborgare fick definiera vad som är helg för oss precis som vad som är obekväm arbetstid.

Men för fan, Ask!

2010-06-10T22:16:00.003+02:00

Ibland blir man faktiskt rätt så jävla less. Nu var det ju inte ens tre månader sedan vår justitieminister, Beatrice Ask, senast var ute och bevisade sin oduglighet som justitieminister. Nu är hon i farten igen.

Hon menar att åklagare ska kunna dela ut strafförelägganden.

Det är helt urbota dumt.

Låtom oss betänka åklagarens roll i dagens rättssystem. Denne har att beakta alla omständigheter, även de som talar emot att brott skulle ha begåtts. När åklagaren tror sig ha ett case, då väcker den åtal.

Alla som tror att varenda väckt åtal leder till en fällande dom kan ju räcka upp en hand. Allvarligt, för det tycks vara den nivån man behöver hålla på den här debatten för att Ask ska fatta. Nej, naturligtvis förlorar också åklagare mål. Rätt ofta, till och med, skulle jag vilja påstå. Och jo, det kan hända även om det finns ett erkännande. Och, låt oss påminna oss om att inte ens domstolar är riktigt rättssäkra. Det sitter med största sannolikhet oskyldiga i våra fängelser. Troligen finns där också åtminstone en som oskyldigt dömts enbart på grund av sitt erkännande.

Hennes kommentar, att man inte ska använda rättsapparaten i onödan men att det finns mer komplicerade brott som måste bedömas av en domstol är ju dessutom något av en klass för sig. Det är nämligen inte bara det faktum att det är rätt okomplicerat att ge någon en fortkörningsbot som gör att det går att hantera i ett summariskt förfarande, utan också det faktum att det är en bot. När vi börjar snacka fängelse, till och med för ett så "enkelt" brott som rattfylla, gör man nämligen en rad bedömningar vad gäller straffets längd. Även om brottet i sig inte är komplicerat att utreda, är faktiskt ofta just påföljdsdelen det.

Nej, Ask, bespara oss dina usla besparingsförslag. Se till att statens viktigaste grundfunktion, rättsapparaten, fungerar som den ska istället.

Bloggar: Göran i Livbåten, Opassande, HAX, Yami, Drottningsylt, Falkvinge, Gothbarbie, Josh.

Vissa är mer jämlika än andra

2010-06-08T22:55:00.004+02:00

Alltså förlåt, nu är jag väl allra sist på bollen, men jag kan inte få den här intervjun med Lars Ohly ur skallen.

För det första får man väl konstatera att det är lustigt att det var under sin tid på just SJ som han blev kommunist. Jag menar, det var ju inte ens bolagiserat på den tiden. Nåja.

Det som verkligen gör att jag inte kan släppa artikeln är dock Ohlys absurda inkonsekvens. Så här: Han har inga problem med att inse att pengar kan vara en del av drivkraften för fotbollsspelare, att lönen en klubb kan erbjuda spelar roll för vilka spelare de får och att Sveriges höga skatter inte blir en konkurrensfördel, direkt. Vad det gäller alla andra områden, så verkar dock denna insikt vara som bortblåst.

Antingen vet Ohly något om fotboll som jag inte vet, eller så förstår han inte grundläggande ekonomi.

"Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?

– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.

Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?

– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?" (DN)

Alltså: Om Sverige är en arena som ger sämre betalt för entreprenörer än vad de kan få någon annanstans, då kommer de inte att etablera sig här. Om Sveriges medborgare inte tror att det går att tjäna pengar på företagande, då kommer de inte att starta några. Hur svårt ska det vara att förstå? Och vad menar han med "Skulle alla bli chefer då?"? Applicerat på fotbollen skulle ju frågan bli om alla skulle bli elitspelare - men det tycks ju inte ens vara hans mål.

Han tycker dessutom att det är för lätt att bli rik i Sverige. Yepp. I ett land där en av fem har skapat sin egen förmögenhet. Och att döma av att han menar att "den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad" så kan det heller inte vara så att han bara satt ribban för rikedom liiiite lägre än alla andra.

Vet ni, det finns ju en gammal historia om en socialist och en kapitalist som går förbi en gigantisk och vacker herrgård. I historien säger socialisten "Ingen borde få bo så vackert!" medan kapitalisten säger att "Alla borde kunna bo så vackert!"

Jag trodde bara aldrig att någon socialist skulle göra verklighet av historien. Wow.

Andra bloggar: Elisabeth Thand Ringqvist, Adam Cwejman, Johan Hedin på P,L & C, SvD:s ledarblogg, Hans på Motpol.

Tack och länkkärlek

2010-05-30T20:22:00.002+02:00

Busy days just nu. Valrörelsen rullar och jag har tenta på tisdag (gulp - i övermorgon!) varför jag inte varit särskilt aktiv här. Bot och bättring lovas!

Hur som, något oerhört smickrande har hänt den här veckan. Jag har fått en debattlag uppkallad efter mig. Den lyder så här:

Wagenius lag
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

För denna ära vill jag tacka Josh och Marcus Fridholm, som formulerat och namngett. Om jag fick ge namn åt vad jag ville, så skulle nog inget smälla högre än det här. Jag vill också tacka Niklas Dougherty, Farmor Gun, min bloggkollega Johanna Nylander och Emma på Opassande för att ni sprider ordet. Så sjukt, sjukt smickrande. Och ursäkta för att det här låter som ett uppstyltat tal. Jag är bara så.. rörd.

Sen är det visst också Bloggkärleksveckan den här veckan, eller har varit snarare. Jag vill dock haka på lite så här innan det är för sent. Jag följer ungefär 150 bloggar i Google Reader, och jag följer var och en av dem för att de är bra, intressanta och givande att följa. Det går dock inte att länka till allihopa här, det vore meningslöst, men det finns vissa som förtjänar att lyftas lite extra. Dels de länkade ovan, men också dessa:

För mitt eget höga nöjes skull, utan politiska aspekter, läser jag Julia Skott, Hanna Fridén och Fredrik Backman. Bland Centerbloggarna får man inte missa Elias Giertz, Karl Malmqvist eller Elisabeth Thand Ringqvist. Annars hos Alliansen ligger Amanda Brihed mig varmt om hjärtat.

Pirater finns det också gott om i bloggrullen, och där har Gothbarbie (a.k.a. ProjO) en naturlig plats. Några från "det andra laget" följer jag naturligtvis också, bland andra Elin Frid som skriver skitbra men alldeles för sällan respektive Mikael Abramsson hemifrån Jämtland som jag stötte på när jag som yngre var engagerad i landstingets ungdomsråd.

Så mycket mer är det nog inte meningsfullt att skriva den här gången. På återseende, och kärlek på er!

Kvinnan som sitt kön

2010-05-20T11:07:00.002+02:00

Ibland blir man så där heligt förbannad. Mig händer det oftast när något idiotiskt sägs om kvinnlig sexualitet. Idag öppnade jag Google Reader och hittade ett inlägg hos Sakine Madon med en bild från Stoppa Langningen. Texten lyder så här:

"Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen."

Det är vidrigt skrivet. Det säger rätt ut att en kvinnas oskuld är något som av någon outgrundlig anledning är viktig att skydda. Som om det vore något fel med kvinnan annars, som om sex skulle förstöra henne.

Men det stora problemet är inte den här affischen. Det stora problemet är att majoriteten bara upptäcker det vidriga budskapet när det är så tydligt uttryckt.

När någon - som ofta kallar sig för feminist - upprörs över det "kvinnoförnedrande" i reklam o. dyl. som innehåller bilder på mer eller mindre avklädda kvinnor som tycks vilja ha sex with no strings attached, däremot, då är det svårare att se att det som uttrycks är precis samma sak. Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex. Detsamma syns ofta under ytan på sexköpsdebatten, där det blir tydligt att kvinnor och sex är en kombination som upprör, där en kvinna som har sex mot betalning måste vara traumatiserad eller tvingad.

Jag säger inte att alla kvinnor alltid vill ha sex. Jag säger bara att det är fel och vidrigt att betrakta kvinnan som något som kan förstöras av sex, hur frivilligt det än är. Jag skulle vilja sluta förväntas bli upprörd när jag ser en annan naken kvinna på en reklampelare. Jag skulle vilja sluta bli betraktad som ett kön.

Och jag skulle vilja att radikalfeministerna funderar en vända till nästa gång de upptäcker att de är överens med KD.

Elias äger

2010-05-19T22:40:00.002+02:00

När jag var 14 hade jag inte ens börjat tycka saker i organiserad form. Därför är det sjukt imponerande att läsa Elias Giertz debattartikel på Aftonbladet idag. Damn, liksom.

Men Elias är inte bara sjukt bra för sin ålder, han är sjukt bra oavsett ålder också. Han har rätt. När vi hade en socialdemokratisk regering sist hade vi - mitt under brinnande högkonjunktur - nästan lika hög ungdomsarbetslöshet som idag. Då var det, enligt Göran Persson, inte ens ett problem. Det går jättebra att läsa om det här.

CUF ser problemet, och vi ser lösningarna. Vad har sossarna att presentera, annat än högre arbetsgivaravgifter och en nollvision?

Bloggar: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Pettersson, Albin Ring Broman, Här och Nu, Fredrick Federley, Elisabeth Thand Ringqvist, Jonssons funderingar, Dayana Jadarian, Alexander Woodhouse, Johan Hedin och Ingrid Lunqvist som också har bevis på att Elias är torr bakom öronen!

Låt oss snacka facket då

2010-05-17T08:47:00.005+02:00

CUF:s kampanj har väckt en hel del irritation. Bra så. Vi är ett politiskt ungdomsförbund, det är inte vårt uppdrag att stryka medhårs och vara mediokra.

Det jag kan tycka är lite trist är att det bara tycks vara en sida i vårt tidning om arbetsmarknaden som uppmärksammas. Och nog för att Hannes att snygg, men det känns som om alla hakat på språkbruket och vägrat ta i hela frågan. Det är som om alla bara kikat på Alliansfritt Sveriges inlägg och helt skitit i att själva kolla kampanjen. Vi driver den faktiskt mot hela arbetsmarknaden. Nåja, nu verkar det vara facket de flesta är upprörda över. Då är det nog lika bra att ta tag i den frågan.

För är facket verkligen en kraft som står på ungdomars sida idag? Well, i enskilda fall händer det, visst - men om man ser hela bilden så driver de upp ingångslönerna så att färre unga får jobb, och man är föga intresserade av att jobba för de ungdomar som inte lyckats få en heltidsanställning. Och ingen verkar tycka att det är något som facket själva ska ta ansvar för att förändra.

Det hela illustreras rätt tydligt av att Tant Agnes twittrade att facket aldrig intresserat sig av henne, troligtvis på grund av hennes anställningsform(er), som alltså inte varit tillsvidare på heltid. Svaret från exiljämten och journalisten Erik Wiklund var att det var anställningsformerna som gjorde att folk inte gick med i facket.

För det första måste det vara fackets uppgift att göra sig relevant på arbetsmarknaden genom att vara till nytta för arbetstagarna. Om man då helt skiter i folk som inte har tillsvidareanställning, då är det ju liksom lite ens eget fel att man inte attraherar dessa också.
För det andra finns det en anledning till att övriga anställningsformer finns och nyttjas. Det beror på att de passar. Inte bara för arbetsgivarna, utan också framförallt min generation, som inte är inställda på att arbeta på samma jobb hela livet.

Min poäng, alltså: Det verkar konstigt att man inte ska få säga att facket inte är bra när det heller inte är det. Och när ingen annan vågar annat än att okritiskt hylla facket som det bästa sedan skivat bröd, då får CUF ta sitt ansvar. Det gör vi. När ska facket börja göra det?

Arbetsmarknaden är ett jävla skämt!

2010-05-14T11:29:00.004+02:00

Vi i CUF släpper idag vår kampanj mot ungdomsarbetslöshet, den tröga arbetsmarknaden, sega fack som ogillar ungdomar och jantelagen.

Vi tycker att den strukturella diskrimineringen av ungdomar måste avskaffas. Vi vet att LAS är till för Lars, 58, men inte ger något skydd åt den som står utanför arbetsmarknaden - tvärt om håller den folk utanför. Trygghet är inte att jobba på samma ställe hela livet, utan att kunna hitta ett nytt jobb om det behövs.

Eftersom arbetsmarknaden är ett jävla skämt kände vi oss tvungna att starta en cirkus. Där kan du gå in och ladda upp ditt eget video-CV och förhoppningsvis få ett jobb!

Annars kan du också kontakta närmsta CUF:are, skaffa en grön näsa och delta i den gröna folkrörelsen. Jante go home!

Bloggar: Magnus Andersson, Rebecka Lindström, Annie Johansson, Alexander Woodhouse, Isak Engqvist, Johan Pettersson och så en blogg utan humor.

What the fack?

2010-05-07T15:26:00.005+02:00

Alltså, jag har absolut inget principiellt emot att folk sluter sig samman i olika frivilliga konstellationer - det är inte alls där skon klämmer. Det är tvärt om en grundläggande rättighet som ska tillkomma alla medborgare.

Men det finns en annan grundläggande rättighet också, och den kallas yttrandefriheten. Den ämnar jag begagna mig av i detta inlägg.

Till att börja med - fackförbundet Unionen. Eeh. De har alltså dragit igång en kampanj i jakt på Sveriges tråkigaste jobb där de menar att det är moralisk förkastligt att städa på McDonalds, att alla snabbköpskunder är dumma i huvudet och att de som jobbar i skolrestauranter är ouppskattade. Japp. Man ser ner på vanliga jäfla jobb. Härligt.

Sen har vi Byggnads. De bygger om sitt förbundskontor. Eller, nej, klart de inte gör. De hyr in baltisk arbetskraft utan kollektivavtal för att göra det i dålig arbetsmiljö och på orimligt kort tid.
Personligen har jag inget emot att folk jobbar utan kollektivavtal. Men när man skrikit "GO HOME!" åt utländska arbetare som kommer hit och ändå har det, då känns det som om man ska vara lite försiktigare med vilka anställningsformer ens underentreprenörer håller sig med. Just sayin.

Bloggar: Magnus Andersson, Magnus Andersson igen, Albin Ring Broman.

Ekonomisk harakiri

2010-05-07T14:45:00.003+02:00

Fadern min har rätt mycket att säga om politik. Titt som tätt, och senast till frukosten, blir han upprörd och lyckas prata tillräckligt för att fylla ett helt blogginlägg. Men han bloggar inte. Tyvärr. Istället får han denna gång lov att göra ett gästspel här. Alltså, gästinlägg av Peter Wagenius:

Gångna veckan åkte först min fru sedan jag ner till Uppsala med buss och tåg. I går torsdag åkte min dotter hem till Funäsdalsfjällen och kommer att åka ner igen på söndag. Trevligt!

Min biljett kostade drygt 1200 kronor. Var och en av oss åkte var gång med taxianslutning från Sveg de sista femton (15) milen. Taxin kostade var gång 2500 kronor – en räkning som hamnar på landstingsskatten.

Tåget var halvfullt, i bussarna trängdes cirka fem personer från Ljusdal och i taxin var vi ensamma eller som jag, hade sällskap av två personer halva vägen.

Så här ser det ofta ut på landsbygden. Vi blir färre.

I detta läge vill de rödgröna satsa 120 (000 000 000) miljarder på snabbtåg mellan Sveriges småstäder.

Hur ska det hjälpa landsbygden? Hur ska det hjälpa folket i Sveriges småstäder (inget annat finns)? För vad finns kvar till realistiska satsningar?

Ska vi satsa på snabbtåg eller miljövänliga bränslen?

Bloggar med Nylander

2010-04-29T16:15:00.004+02:00

Hm, aktiviteten på den här bloggen har inte varit allt för hög den senaste tiden - tyvärr. För den som uppskattar lite mer fart och liberalism så drar dock jag och Johanna Nylander igång en ny blogg på maktkamp24.se - alldeles här. Det är ett besked som mottagits med glädje såväl bland bloggar som på Twitter. Gå in och spana! Än så länge finns presentation av mig, Johanna och naturligtvis Tant Rand.

Sexköpslagen måste skrotas!

2010-04-21T15:39:00.004+02:00

I morse medverkade jag och LUFs ordförande Adam Cwejman i programmet Efter Tio i TV4. Ämnet var, inte helt otippat när jag är i farten, sexköpslagen. Anledningen till att det kom upp är att Greta Garbo släppt boken Att sälja sex. (Finns att köpa här och här.)

Hon berättar, både i boken och i det ovan länkade klippet, om sin vardag som sexsäljare och sin syn på sexköpslagen. Det är svårt att förstå hur enormt det är att hon sitter i studion. Det vimlar inte direkt av sexsäljare som sätter sig i TV och berättar om sig själva, med alla de risker som det innebär att bli igenkänd. All stigmatisering, risk att bli vräkt, reaktioner från familj, vänner, bekanta och de som bara råkat zappa förbi.

Varifrån Nyamko Sabuni fått sin statistik om människohandel ifrån vet jag inte. Klart står att den något mindre omfattning den fått i Sverige beror på att vi är ett (till befolkningen) litet land som ligger rätt vid sidan av. Det hade ju också varit intressant om jämställdhetsministern noterade att förekomsten av hallickar har sedan lagens införande ökat enligt socialstyrelsens rapport Kännedom om prostitution 2007, vilket alltså också tyder på en ökad ström av traffickingoffer.

Synnerligen pinsamt blev det när hon inte ville göra skillnad på de som frivilligt säljer sex och de som tvingas därtill. Att vara för sexköpslagen för att förhindra trafficking, det är faktiskt som att vilja förbjuda all sex för att förhindra våldtäkter. Ohederligt och ineffektivt. Dessutom är det en vidrig devalvering av begreppet våldtäkt - jag skulle vilja se den som kan se ett traffickingoffer i ansiktet och säga att du, det du råkat ut för är inte värre än om du frivilligt sålt sex.

Sen är jag ingen sexköpare själv, men jag skulle faktiskt bli mycket förvånad om alla som köpt sex av någon som frivilligt sålt det lika gärna skulle kunna våldta ett traffickingoffer. Hade jag varit sexköpare hade jag känt mig enormt förolämpad.

Vi måste våga se sexköpslagen för vad den är. En moralistisk lag som försämrar sexsäljarnas situation och försvårar upptäckten av trafficking.

CUF driver på om ungdomsarbetslösheten

2010-04-20T17:44:00.004+02:00

Idag har Magnus Andersson både skrivit en debattartikel och debatterat mot Ida Gabrielsson på Aftonbladet om ungdomsarbetslösheten.

CUF har tydliga förslag. Slopa LAS, öka kontakterna mellan skola och näringsliv genom exempelvis mer praktik, driv inte upp ingångslönerna, behåll arbetsgivaravgiftssänkningen för unga.

Ung Vänster tycker att alla ska ha rätt till ett fast jobb efter gymnasiet.

Med andra ord, det finns ett ungdomsförbund som sysslar med verkligheten, och ett ungdomsförbund som på allvar tror att jobb kan vara en rättighet.

It's your choice.

Fler bloggar: Johan Pettersson, Simon Palme, Per Ankersjö, Rickard Nordin, Alexander Woodhouse.

Är Centerpartiet det enda som fattat?

2010-04-18T10:01:00.002+02:00

Per Gudmundson rapporterar idag från Moderaternas kommunriksdagar och berättar att de helt missar företagande.

För att knyta an till det jag skrev i onsdags om att Moderaterna har en oförtjänt företagarprofil. De har faktiskt inte fattat. De saknar en grundläggande förståelse för att småföretagen är de som bygger Sverige, att småföretagen är de som kommer att ge jobben i framtiden.

Det är oerhört, oerhört viktigt att det åtminstone finns ett parti i regeringen som har den här insikten. På vänstersidan finns inga, så långt står allt klart. Hos Alliansen verkar bara Centerpartiet finnas.

Det måste bli lönsammare att driva företag. Om vi kanske accepterar att tjänstesektorn är den där det rimligen kommer att skapas flest arbeten i framtiden, då måste vi förstå att det är ohållbart dels att ha en så pass hög moms som vi har, dels att det är så riskfyllt och dyrt att anställa, och dels att försöka pressa ut så mycket skattepengar ur dem som möjligt. Industriproduktion kan man flytta utomlands - det är inte riktigt lika lätt med hårfrisörskor.

För att M någon gång ska fatta behövs C som påminner och driver på. Då kan man inte slentrianrösta på Moderaterna. Då får man bannemej lägga sin röst på dem som faktiskt jobbar för rätt saker.

Utmaning: Varför Centerpartiet för Cattis?

2010-04-17T16:45:00.004+02:00

Cattis/Urban Cat på bloggen ProjektPåRiktigt utmanar ett helt gäng partipolitiska bloggare, däribland mig, att övertyga henne om varför hon ska rösta på just mitt parti. Hon berättar i länken om sin situation och undrar vilket parti som är bäst för henne.

En beskrivning i en blogg kan sällan helt ersätta ett samtal om en situation, och jag kan aldrig garantera varesig att jag uppfattat henne rätt eller att allt jag säger kommer att genomföras efter valet. Det måste man ha ödmjukhet inför - men jag vill ändå göra ett försök.

Cattis beskriver att hennes situation just nu består i att hon är sjuk, slussas runt mellan olika utredningar, saknar en diagnos, väntar i vårdköer och känner att hon inte bidrar särskilt mycket till samhället. Hon känner att hon hamnat utanför systemet.

Politisk pajkastning är förbjuden, men jag vill ändå säga att något positivt är att hon över huvud taget står i någon vårdkö och utreds - inte bara är sjukskriven. Det tar fortfarande tid i det svenska sjukvårdssystemet, men väntetiden har blivit kortare.

På det stora hela tror jag det handlar om vilket fokus man vill ha. Sjuka kommer folk alltid att bli, oavsett om de får ersättning för det eller inte. Det viktiga är om systemet ska nöja sig med att någon är sjukskriven och låta den vara det, eller arbeta för att personen ska komma tillbaka. Eftersom Cattis uttrycker en stark vilja att faktiskt kunna arbeta igen, om än inte heltid, så så pass mycket som hon klarar av, så tror jag att det bästa vore en röst på ett Alliansparti. Det är Alliansen gemensamt som sett till att man nu utreder sjukas situation för att hela tiden se vilka steg som går att ta tillbaka mot arbetsmarknaden.

Så varför då Centerpartiet, och inte något annat Alliansparti? (Tokmoderaten bloggar ju också bra om det.)

Dels därför att jag tror att Centerpartiets politik kring arbetsmarknaden kommer att göra det oerhört mycket lättare för Cattis att faktiskt få ett jobb den dagen hon är frisk nog att ta ett. Det handlar om att en arbetsgivare måste våga anställa, och man måste ha förståelse för att alla inte gör det idag när den arbetssökande har en sjukdomshistorik med utbrändhet.

Centerpartiet vill också underlätta för småföretagare, så att fler vågar ta steget att anställa. Kanske finns någon där ute som skulle behöva Cattis på 75 %, men som inte vågar anställa, eller som inte har råd att anställa. Vi tror att småföretagare ger fler människor möjligheten att få jobb där de trivs och behövs. På en stor industri är du utbytbar, men i ett litet företag är det du som räknas. Det är ett sådant jobb jag hoppas att Cattis ska kunna hitta den dagen hon kan ta ett. Ett jobb där hon finns nära sin arbetsgivare, ett jobb där hon trivs och där hon uppskattas för att hon är den hon är.

Det tror jag någonstans är ett bra recept, inte bara för Cattis, utan för samhället i stort. Om man själv tycker det, då får man lov att rösta på Centerpartiet.

Ungdomar diskrimineras idag - underlätta för oss i sommar!

2010-04-16T11:48:00.003+02:00

Magnus Andersson, förbundsordförande för CUF, kräver idag att regeringen snabbutreder en möjlighet för ungdomar att ta sommarjobb utan att behöva drabbas av LAS och kollektivavtal.

Ja, jag skriver drabbas - därför att LAS och kollektivavtal faktiskt inte innebär att ungdomar behandlas lika som alla andra på arbetsmarknaden. Vi får svårare att ta oss in och vi sparkas ut snabbare.

Att, som vänsterpartierna och facken, låtsas om att det inte är en större risk för arbetsgivare att anställa en ungdom leder inte till att ungas problem med att få jobb försvinner - tvärt om.

Vi måste våga titta på det här problemet som det verkligen ser ut. Det är mer riskfyllt att anställa oprövade kort. Om man då håller sig med höga ingångslöner och en överreglerad arbetsmarknad, då gör man det inte direkt attraktivare att våga satsa på någon ny. Idag är en fjärdedel av alla ungdomar arbetslösa. Frågan som bör ställas är alltså: Och vad har vänstern och facken för lösning?

Bloggar: Johan Pettersson, Rickard Nordin, Elias Giertz, Annie Johansson.

Företagande måste prioriteras

2010-04-14T10:39:00.005+02:00

Min käre far brukar ibland när vi diskuterar ondgöra sig över företagare som röstar på Moderaterna. Det är ett ämne där vi ofta är överens, får man nog säga. Moderaterna är de som har rykte om sig att vara, eh, kapitalister. Ibland kallas de nyliberaler. Ofta hör man någon med upprörd stämma säga att de springer företagens ärenden.

Till viss del är det sant - alltså om man menar att företag är storföretag, att nyliberaler är för en överreglerad arbetsmarknad och om kapitalister gillar höga arbetsgivaravgifter.

Nej, nu ska jag väl inte vara allt för elak mot vårt fellow regeringsparti, men faktum är ju att den som trodde att de skulle komma med åtgärder som underlättar för företagande måste känna sig ganska snopen. Hur mycket de än må prata om att skapa fler jobb, så är det i princip bara Centerpartiet som har insett hur man gör det. Jobb i framtiden stavas småföretagande.

När Maud Olofsson medverkade i Angeläget med Adaktusson igår var det också precis vad hon klargjorde. Vill man ha fler jobb, måste det bli lättare och lönsammare att starta och driva företag.

"Om företagarna tycker att det här är så viktigt, det jag säger, ja, då får de rösta på mig!"

Så enkelt sammanfattade hon varför småföretagarpolitiken inte nått så långt som den kunnat i Sverige. Och nog tusan har hon rätt. Vill man ha jobb i framtiden, vill man ha ett bra företagsklimat, vill man ha tillväxt - då får man faktiskt lov att rösta för det också. Det räcker inte att kryssa någon skön moderatsnubbe som känner lite folk på Svenskt Näringsliv.

För den som funderar på om det verkligen behöver göras så mycket, och om de här frågorna verkligen har någon relevans för Centerpartiets tydliga ställningstagande för att hela Sverige ska leva - ja, då rekommenderas den här lilla videon med Peter Stormare.

Fler bloggare: Per Ankersjö, Gustav Andersson, Annie Johansson.

Frifräsare, makt och den stora frågan - varför?

2010-04-10T13:52:00.003+02:00

Efter Staffan Danielssons debattartikel på SvD:s Brännpunkt har det blivit lite av en debatt i bloggosfären kring partilinjer, -piskor och hur riksdagsledamöter egentligen ska rösta.

Medan Kent Persson (m) undrar vem som egentligen vill ha "politiska vildar" ger Per Ankersjö en mer nyanserad bild av vad frifräseriet kan innebära rent praktiskt. Ingen av dem kommer dock till den verkliga frågan, tyvärr. Sagor från livbåten är nära när han pratar om den strategi som PP tänker använda sig av när de kommer in i riksdagen - men närmast kommer trots allt Danielsson själv när han i bloggen skriver

"verkligheten är ibland inte enkel och om det övergripande målet för en knapp liberal majoritet i riksdagen är att föra en sammanhållen och trovärdig politik så är inte utrymmet för att frondera alls stort"

Debatten om medlen pågår - men man glömmer (framförallt på den borgerliga sidan) både mål och principer.

Det var uppe under FRA-bävningen, det faktum att grundlagen föreskriver att regeringen är ansvarig inför riksdagen. Vi måste faktiskt fråga oss: Varför ska vi stödja en borgerlig regering? Är det för att den kallar sig borgerlig? Är det för att vi hälsat på några av ministrarna på partibanketten? Är det bara för att hålla Socialdemokraterna borta från makten?

Så får det faktiskt inte vara. Vi ska stödja en regering som lägger förslag som är bra (läs: liberala). Den riksdagsledamot som röstar för en proposition bara för att det inte är S som skrivit den, förtjänar inte att sitta i riksdagen. Den som röstar emot en proposition för att den i grund och botten bara är socialistisk med en nyblå avsändare, den röstar som den är satt att göra.

Alliansens mål får inte vara makt. Makt för maktens skull är vidrigt. Målet måste vara att göra det här landet lite friare - och då är det enda tillgängliga medlet en majoritet i riksdagen.

(Jaja, Niklas Dougherty har naturligtvis skrivit det först. He always does.

Lite Ask, lite Bodström, lite Aschberg

2010-04-01T16:09:00.003+02:00

För den som händelsevis missat det så kan jag meddela att jag medverkade i Aschbergs program i TV8 i måndags. Ämnet var justitieminister Beatrice Ask, hennes lila kuvert och förbluffande okunskap om rättsliga grundprinciper. Med i panelen var, förutom jag, Sanna Rayman, Thomas Bodström, Henrik Alexandersson och så Dick Erixon, som hade den otacksamma uppgiften att bagatellisera Asks uttalande.

Det mesta om Ask är sagt. Hennes förslag är så vidrigt att hon aldrig borde gett uttryck för det. Att betrakta misstänkta som dömda är helt enkelt inte acceptabelt i ett rättssamhälle.

Det som inte fick plats i programmet, however, är ju att Thomas Bodström, som också var med i programmet, å sin sida vill behandla alla som misstänkta.

Inte heller så väldigt mysigt.

Människohatet från Ask är förfärligt

2010-03-26T13:16:00.002+01:00

Om någon tycker att titeln är en smula hård, så kan vi väl lugnt konstatera att det i så fall också gäller för den ledarkrönika av Ann-Charlotte Marteus som inlägget är tänkt att kommentera.

Marteus driver tesen att bloggosfären har haft en överdriven reaktion på Asks uttlande om att skicka gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Hon menar att "justitieministern talade inte inför en samling juridikstudenter" utan inför kvinnor som utsatts för sexbrott, och att uttalandet därför skulle vara okej.

Hon tar också upp att breven som delger misstanke om sexköp skickats till människors arbetsplatser snarare än hemadresser. Marteus hävdar att juridiken således tagit ställning för männen. Istället har det troligen handlat om att eftersom sexköp är ett så grovt stigmatiserat brott så vill man undvika att den misstänkte straffas innan någon rättegång ens ägt rum.

Det kan ju noteras att Marteus dels inte tycks ha grävt särskilt djupt i bloggosfären när hon säger att hon inte hittar en enda blogg som resonerar klokt och självständigt, dels inte tycks ha förstått att den största ilskan rört just att justitieministern helt missat oskuldspresumtionen, dels själv inte vara särskilt förbannad över detta och slutligen inte heller tror att liberaler själva kan välja att ingå i ett sammanhang.

Det är sannerligen ett lågvattenmärke.

Bloggar: HAX, Mina Moderata Karameller, Anna Troberg.

Och så backar Ask

2010-03-24T11:32:00.005+01:00

Så har vår justitieminister äntligen tagit sitt förnuft till fånga och meddelat följande:

- På ett seminarium i riksdagen i torsdags om unga som prostituerar sig gav jag ett retoriskt och olyckligt exempel på att rädslan för att bli upptäckt kan verka brottsförebyggande.

Låt mig, för att det inte ska finnas utrymme för missförstånd, en gång för alla mycket tydligt säga:

Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda. Regeringen planerar inget sådant förslag.

En viktig utgångspunkt för ett rättssamhälle är att alla ska betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats. Den som dömts och avtjänat sitt straff ska vara fri.

Det var sannerligen i grevens tid.

Mer om kuverten

2010-03-22T22:59:00.003+01:00

CUF lämnade som bekant ett lila kuvert till Beatrice Ask igår. Det tog lite skruv - läs gärna Magnus om det på SVT Debatt.

Beatrice har nu också uttalat sig om förslaget hos TV4, där hon påstår sig vara den enda som bryr sig om tjejerna som kanske får sina liv förstörda eftersom de bli övertygade om att sälja sex.

Det är ett lika häpnadsväckande idiotiskt uttalande. Jag vet inte om justitieministern helt enkelt inte följer med i nyhetsflödet, men det finns ju ganska överväldigande mycket som tyder på att sexsäljares situation blivit värre sedan lagen infördes. Exempelvis blir bara de riktigt obehagliga köparna kvar på gatan medan alla andra använder sig av Internet, vilket gör att de gatuprostituerade - som ofta är de som är mest utsatta - inte längre kan välja bort dem. Det blir överlag svårare för sexsäljare att avgöra om en potentiell kund är farlig eller bara nervös och orolig över att bli upptäckt. Barnmorskorna i Malmö har noterat att de skador som sexsäljare kommer in med har blivit grövre sedan sexköpslagen infördes. För att inte tala om skamkulturen som slår hårt genom stigmatisering. På Nya Zeeland avkriminaliserade man sexköp 2003 - och sedan dess har sexsäljares psykiska och fysiska hälsa förbättrats markant. Öppna öronen, Ask, vi pratar hela tiden om hur situationen för sexsäljare ska bli bättre. Vi har dessutom lösningar som inte inbegriper ytterligare stigmatisering och grova brott mot grundläggande rättsprinciper.

(För övrigt debatterade jag frågan med en miljöpartistisk riksdagsledamot idag - eller ja, jag försökte - på maktkamp24. Eftersom hon konstant vägrade komma med argument eller inlägg så vann jag på walkover, kan man väl säga.)

Fler bloggar: Magnus Andersson, Jonas Pettersson, Johanna Sjödin, Albin Ring Broman, Scaber Nestor, Johan Hedin, Per Ankersjö, Liberati.

CUF skickar ett lila kuvert till Ask

2010-03-21T17:54:00.011+01:00

Vi tycker nämligen att justitieministern bör skämmas!

Magnus Andersson, Rickard Nordin, Karl Malmqvist, Martin Olsvenne, Elias Giertz, Elisabeth Thand Ringqvist, Motpol, Mina Moderata Karameller, Politikerbloggen, Markus "Lake" Berglund, Johan Pettersson, Johan Linander.

(Facebookgrupp)

Imorgon deltar jag för övrigt i en SMS-duell hos maktkamp24 om saken.

Räkna med Centerpartiet

2010-03-21T14:49:00.002+01:00

Just nu pågår distriktsstämman för Centerpartiet i Jämtlands län. Det kanske låter som en torr tillställning, men så är naturligtvis inte fallet. Tvärt om - hur klämkäckt det än låter så är det faktiskt inspirerande, roligt och informativt!

Andreas Carlgren höll nyss ett föredrag om vad regeringen faktiskt gjort under mandatperioden - och damn, det är mycket. Inte minst på miljöområdet. Maria Wetterstrand talade om ett "miljöbilsgenombrott" under förra mandatperioden - då var de ungefär 23 000. Idag, efter Alliansens miljöbilsavdrag är de tolv gånger så många. Ja, idag rullar 277 000 miljöbilar på vägarna. Vi satsar fem miljarder mer under denna mandatperiod på miljön än vad sossarna gjorde. Vindkraften har tredubblats, och med de ytterligare satsningar som kommer blir det troligen en fyrdubbling innan bokslutet skrivs. För första gången på väldigt, väldigt länge ökar också torsken i Östersjön.

Vi har med andra ord gjort ett bra jobb. Men vi har varit för dåliga på att prata om det - och vi har inte kommit igång med att säga vad vi vill.

En av deltagarna läste upp ett 103 år gammalt brev ställt från en kommunalnämnd till länsstyrelsen i vilken man anhöll om att de skulle skicka en läkare till ett i difteri sjukt barn. Än idag är det allt för byråkratiskt, även om Alliansen har öppnat upp mycket. Inte minst Centerpartiet är dock drivande för att verkligen göra det möjligt för fler att driva företag inom vården - för ett friare företagande, för att ge kvinnor möjligheter att driva företag, för att förbättra arbetsmiljön och för att servicen till patienterna ska bli bättre. Det blir den nämligen när patienterna själva får välja vem som ska utföra deras vård.

Över huvud taget talas det mycket om frihetsreformer. Jo, integritetsfrågorna ligger som en hämsko över den gångna mandatperioden, men i stort sagt allt annat har friheten ökat. Lägre skatter gör människor mindre beroende av staten. Apoteksreformen gör det möjligt att behandla huvudvärken som kommer en söndagseftermiddag. Staten kommer, när energiuppgörelsen går igenom, att fråntas allt ekonomiskt ansvar för kärnkraften.

Visst finns mycket kvar. Men det finns också ett jäkla engagemang inom Centerpartiet att göra något. Räkna med det.

Om Asks kuvert

2010-03-19T20:13:00.002+01:00

... skriver jag och Louise Persson om på Aftonbladets debattsida.

Låt oss reda ut det här med incest nu...

2010-03-16T17:40:00.002+01:00

Jag tänkte först låta bli att skriva om det här, med hänvisning till den gamla "Nej, men vet ni vad, incest är faktiskt något man borde hålla inom familjen!", men det går liksom inte längre.

Det har blivit mycket incestdebatt i veckan, efter Monica Greens (S) något motsägelsefulla uttalanden om det så kallade Kalmarfallet. Den som vill höra henne debattera med sig själv gör det lämpligast hos Politikerbloggen och TV4.

En smula obehagligare ändå finner jag den hennes moderata riksdagskollega Magdalena Andersson. Hon hänvisar nämligen till "genetiska faktorer" och "hur man skyddas inom en familj".

Låt oss ta en titt på vad förarbetena säger om incestparagrafen.

"En avkriminalisering av incest anses sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Etiska liksom sannolikt också arvsbiologiska skäl sägs tala mot en sådan förändring. Om incest blir tillåtet, har ifrågasatts om inte också vissa familjerättsliga regler borde ändras. Slopas förbudet mot incest för vuxna, kan detta undergräva en allmänt omfattad tabuföreställning och därigenom medföra att antalet incestuösa förbindelser även med unga personer ökar. Vad gäller förhållandet mellan föräldrar och barn har slutligen pekats på att ett barn även efter det att det har fyllt 18 år ofta står i ett starkt beroendeförhållande till sina föräldrar." - Prop. 1983/84:105

Vi tar det här med genetiken och arvsbiologin först. Jag har nämligen lite svårt att se det som ett giltigt argument. Dels eftersom, precis som Green själv påpekar, sex inte behöver leda till en avkomma. Dels eftersom det skulle kunna appliceras på äldre kvinnor som skaffar barn, liksom personer med olika handikapp och för tankarna till makarna Myrdals folkhemstanke och tvångssteriliseringar. Det är ju heller inte så att barn vars föräldrar är syskon föds med fjorton tår. Inavel brukar man kunna tala om först då det har varit mycket nära släktskap mellan föräldrarna i flera led.

I fråga om "etiska" skäl blir det om möjligen ännu mer intressant. Utgångspunkten måste ju nämligen vara att vuxna människor som vill ha sex med varandra måste få ha det. När det pratas om ojämlika maktförhållanden så glömmer man alldeles bort förbudet mot sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.
Det verkar vara så att det snarare är debattörernas magkänsla som får lov att styra vad som är "moraliskt" eller inte. Och magkänsla är inte en bra grej att bygga lagstiftning på. (Notera att proppen hänvisar till "det allmänna rättsmedvetandet". Usch!)

Ligger det då något i påståendet att en avkriminalisering skulle leda till att antalet incestuösa förbindelser, även mellan unga personer, skulle öka? Knappast. Majoriteten av oss har trots allt den där inbyggda magkänslan för att det är åthelvete fel. Vi har den magkänslan om att dricka bensin också.

I grund och botten rör det sig om ett offerlöst brott då två biologiska syskon idkar könsumgänge. Offerlösa brott är ett jäfla gissel, just eftersom de är i princip omöjliga att motivera då inga rättigheter kränkts. Med andra ord; det rör sig om ren klåfingrighet från statens sida. Sådant borde vi betacka oss för.

Företagande måste bli normalt

2010-03-12T12:53:00.002+01:00

Nicke Grundberg, ordförande för SSCO, skriver idag på SvD:s Brännpunkt att högskolor och universitet måste lära studenterna att fakturera. Han har helt rätt i att dagens generation studenter skulle kunna bli framtidens framgångsrika företagare. Problemet ligger naturligtvis i att många inte ser företagande som ett alternativ.

När jag gick i gymnasiet fick alla skriva CV:n. Bara de som gick ekonomiprogrammet fick möjligheten att driva ett UF-företag. Under förra terminen ingick lite företagsekonomi i juristprogrammet. Det var något fullständigt främmande för de flesta av oss - vaddå dubbel bokföring? T-konton, debet och kredit snurrade till det rejält. Det släppte naturligtvis efter ett tag, men det som fascinerar mig mest är att jag aldrig tidigare i mitt liv kommit i kontakt med det. Inte heller min lillebror, som faktiskt driver ett UF-företag med sina kompisar som projektarbete, har fått någon undervisning i bokföring. Kanske finns det en pedagogisk tanke bakom, men det tråkiga är ju att han istället för att få lära sig från någon som har stenkoll fick hjälp av mig.

Det är faktiskt väldigt sent att lära ut företagande först på högskolenivå. Om företagande ska bli normalt (och det behöver det bli) måste det finnas med tidigare. Grunderna borde man faktiskt få lära sig redan på högstadiet.

Datalagringsdirektivet: Valet avgör

2010-03-02T20:02:00.003+01:00

Dagens mest glädjande nyhet kommer ifrån Tyskland - där har nämligen konstitutionsdomstolen förklarat att implementeringen av datalagringsdirektivet är oförenligt med Tysklands grundlag.

Sverige har som bekant inte implementerat direktivet - ännu. Vi har dock ingen författningsdomstol som skulle kunna sätta stopp för en sådan implementering heller. I mångt och mycket kommer valet i höst avgöra vad som händer.

Efter att miljöpartiet svikit sin tidigare linje - det vill säga, ett klart nej - så kan man alltså utesluta att detta kommer att bli en blockfråga. Medborgarnas hopp står till enskilda personer, och inte till partier.

Centerpartiets linje är förvisso att direktivet ska omförhandlas, bli frivilligt och sedan inte implementeras i Sverige. Problemet där ligger snarare i att det finns rätt oliberala partier i Alliansen, som saknar de grundläggande principerna om respekt för medborgarna, deras rätt till personlig integritet och oskuldspresumtion. Förvisso skulle ett Centerparti med fler röster i ryggen ha en starkare förhandlingsposition, men det räcker inte.

Det kommer att hänga på vilka personer som röstas in i riksdagen. Det kommer att hänga på att dessa personer är beredda att rösta nej, oavsett vilken regeringskonstellation det blir.

---

Mark Klamberg, Scaber Nestor, Annika Beijbom, Farmor Gun, Rick Falkvinge, HAX, Opassande.

Gratistips till miljöpartister

2010-03-01T15:34:00.002+01:00

Just nu kokar det i bloggosfären efter Peter Erikssons uttalande om att MP kommer att ställa sig bakom ett införande av Datalagringsdirektivet. Det är med rätta man är upprörd - det handlar trots allt om en djupt integritetskränkande lagstiftning man säger sig vara villig att införa.

Särskilt förvånande är det dock inte. Vill man sätta sig i samma regering som mannen bakom direktivet är det naturligtvis inte enkelt att bara säga nej. Man kanske till och med vågar påstå att det är mindre förvånande än att C och FP gick med på FRA - det var trots allt inte en lag som Alliansen, eller ens M, hittade på. (Det var Bodström. Igen.)

Eftersom jag trots allt tycker mig kunna relatera till hur många miljöpartister känner inför Erikssons uttalande - vi är trots allt ett gäng som varit i samma situation - så tänkte jag dela med mig av två tips.

1. Skapa ett tryck. Just nu är det typ bara Brokep som tycks ha reagerat bland era bloggare. Visa nu på en gång att det här är jäkligt fel.

2. Decisions are made by those who show up. Jag har kass koll på vilka era högsta beslutande församligar är, men åk dit! Här brast C:s integritetsvänner - det var någonstans här vi verkligen förlorade. Ni har fortfarande en chans att upprätta ert förtroende.

Lyckas ni inte kommer ni troligen, precis som C, få se en hel del väljare försvinna till PP.

---

Enligt min Humla, Opassande, MiNimaliteter, Anna Troberg

Ideologi, RUT och kvinnosyn

2010-03-01T09:35:00.002+01:00

Det är ju inte utan att man blivit en smula trött på debatten om hushållsnära tjänster, som pågick hela förra veckan utan minskad intensitet, och som verkar kunna prägla kommande vecka också.

Vi vet att avdraget skapat jobb. Idag jobbar över 11 000 människor i branschen, enormt många fler än innan avdraget blev verklighet. Vi vet också att det är lönsamt för staten - alltså att det ger upphov till ökade skatteintäkter i slutändan. Vi vet att många, framförallt kvinnor, nu har börjat arbeta vitt och därmed får rätt till bland annat a-kassa och pension.

Varför vill då sossarna göra sig av med det? Mona Sahlin satt nyss i SVT:s morgonsoffa och förklarade att det här var en ideologisk fråga. Ni vet, det där som man med darr på sina upprörda röster påstod var Alliansens motiv för att sälja exempelvis Vin & Sprit. Men, här är det alltså något bra. Man hänvisar nämligen till att det mest är "rikt folk" som utnyttjar avdraget. Det ska alltså gynna de som "redan har mest".

Personligen skulle jag nog säga att de som gynnas allra mest är de som fått jobb trots global finanskris och därmed får rätt att ta del av det sociala skyddsnäten. Och trots allt bygger ju avdragets positiva effekter på att någon använder det. Att det är människor som har råd att betala faller sig ju trots allt rätt naturligt - precis likadant har det varit med all konsumtion, den börjar i köpstarka grupper, utvecklas och kommer allt fler till del.

Men att många, framförallt kvinnor, kommit i arbete är irrelevant för Sahlin och sossarna. Ett par tusen jobb på en förlusttyngd bilfabrik är däremot..

Det här vittnar om en syn på det som traditionellt varit kvinnogöra som något som är lite fult. Man ska ta hand om sin egen skit. Framförallt ska man inte betala någon för att göra det, nej, då är det till och med bättre att någon gör det gratis. (Vi kanske skulle behöva en städköpslag trots allt?)

---

Expressens ledarredaktion, Magnus Andersson, Per Ankersjö.

Vi måste prata om Grekland - och oss alla

2010-02-24T09:49:00.003+01:00

Idag generalstrejkas det i Grekland, landet som just nu anses vara Europas största ekonomiska sorgebarn. Krisen har slagit hårt, heter det, och folk är missnöjda med regeringens sätt att hantera det.

Det är en mycket förenklad bild. Inte det där med att folk är missnöjda, men att det är krisen fel att Grekland sitter illa till. Grekland har, liksom i princip alla andra europeiska länder lånat för mycket och tagit på sig åtaganden man helt enkelt inte kommer ha råd att betala.

Hur har då detta gått till? Tja, det gamla uttrycket What is right is not always popular, and what is pouplar is not always right har väl sällan passat in så bra. Faran har naturligtvis alltid legat i att politiker lovar med andra människors pengar - och när man kombinerar det med att man lovar pengar många år in i framtiden, då politikern inte ens tror sig sitta i beslutande ställning, då är det som bäddat för finansiellt fiasko. Lägg till en allmän okunskap om hur ekonomi fungerar, hur statsfinanserna ser ut och tja, varför inte lite missuppfattningar om hur pensionerna finansieras och det mesta som sker ter sig naturligt.

Det stora ekonomiska problemet just nu är inte att allt färre vågar låna ut, utan att för många vågat låna ut de senaste åren. Visst funkar en lånedriven ekonomi - ett tag. Det skulle gå att handla för monopolpengar också, om vi bara kom överens om det. Problemet är att de representerar ett värde som inte existerar, och det leder ofelbart till en krasch. (Det hela illustreras på ett mycket underhållande sätt här, vilket de flesta läsare av denna blogg säkert noterat.)

Så, vad ska vi göra då?

Eftersom problemet historiskt sett till stor del ligger i att politiker varit en smula för pigga på att just göra och visa handlingskraft, skulle jag säga att vi behöver sitta rätt så jävla still i båten. Så - inga bailouts. Inga fler lån. Vi behöver se sanningen i vitögat och jobba utifrån det. Det kommer inte att vara roligt. Det kommer inte att vara populärt. Men det kommer att vara rätt.

---

Bloggar: Johan Norberg, Mårtensson, Henrik Alexandersson och Apelsineld.

When we were young

2010-02-21T11:04:00.002+01:00

När jag flyttade till Uppsala 2007 hade jag det stora nöjet att lära känna Oscar Sundevall. Han var redan då ordförande för CUF i Uppsala och blev därtill pressekreterare för Stockholms landstingsråd Gustav Andersson. Igår blev det klart att han kommer att toppa landstingslistan i Uppsala. Det är helt otroligt bra - helt enkelt därför att Oscar är det, och för att hans unga ålder inte fick lov att stå i vägen.

Igår blev det också klart att Johan Pettersson och Emil Källström får andra- samt fjärdeplatsen på riksdagslistorna i respektive hemdistrikt.

Fler bloggar: Markus Berglund och Magnus Andersson.

Den smutsiga retoriken

2010-02-17T22:45:00.003+01:00

Att det är kallt i Sverige har nog ingen missat. Så fort man sticker näsan utanför fryser man liksom arslet av sig - men det beror på väderleken, inte sittande regering.

Ändå driver LO just nu en kampanj som i princip är lika fånig som om de skulle försökt hålla Alliansen ansvariga för minusgraderna. Den går ut på att det ska finnas "hjärta" i politiken. Tydligen har Maud Olofsson varit extra hjärtlös i hanteringen av Saabaffären - ni vet, det här med att flyga över Atlanten, förhandla, leta köpare och garantera lån för att rädda jobb, det är ett så kallt beteende. Helt utan hjärta.

Ni får förlåta, men jag har så svårt för den här typen av retorik. Hjärta i politiken? Vad är det? Är det verkligen att ta pengar från X för att ge till Y? Är man hjärtlös när man inte vill tvinga någon? Tydligen.

Däremot är det uppenbarligen inte hjärtlöst att vilja sänka sina medlemmars lön.

Jag måste säga att om det är det som arbetarrörelsen tycker är kärleksfullt, då påminner situationen obehagligt mycket om de offer för misshandel i förhållanden som säger att partnern "slår för att den älskar mig". Faktiskt.

---

Via Magnus Andersson och Annie Johansson. Totalslakt av rapporten återfinns hos SvD av Sanna Rayman. Fler bloggar: Per Ankersjö, Karl Malmqvist (synnerligen kort och koncist), Annika Qarlsson, Tokmoderaten och Sänd mina rötter regn.

Vad avgör valet 2010?

2010-02-17T11:50:00.002+01:00

Magnus Andersson uppmärksammar nya Veckans Bloggdebatt. Premiären har temat vad avgör valet 2010? - något abstrakt, men ändå intressant.

Exakt vilken fråga det blir är naturligtvis omöjligt att svara på. Det finns dock ett gäng som jag är övertygad om kommer att spela en avgörande roll. Låt oss skrapa lite på ytan!

Jobb och ekonomi. Precis som Magnus skriver i ovan länkade inlägg är det något som berör alla. Frågar du random person på gatan är det antagligen också något som den förknippar med politik och val. Ungdomsarbetslösheten kommer troligen att vara en del i detta. Alliansen har definitivt möjligheten att vinna på den här frågan, men det kommer inte att bli någon walk over, vilket för oss in på nästa område.

Förtroende. Man är en idiot om man inte fattar att det kommer att bli ett statsministerrace. Reinfeldt kammar hem poäng där - men förtroende handlar också om det ansvar väljarna tror att man kan ta, hur de tror att framtiden kommer att te sig med Mona respektive Fredrik vid rodret. Vad rör jobb och ekonomi skulle jag säga att det är fördel oss, men det finns en fråga vi verkligen tappat förtroendet i.

Integritet. Det kommer att vara få som röstar på Alliansen för integritetens skull, och de som gör det har hittat en lämplig personvalskandidat. Problemet för var och en som inte vill bli övervakad är att det andra stora lagen är ännu värre. Egentligen återstår bara piraterna som realistiskt alternativ. Personligen är jag övertygad om att de kommer in i riksdagen. Förhoppningsvis leder det till att Alliansregeringen får lov att rulla tillbaka bl.a. FRA och IPRED samt att Bodström får se sig själv stå utan justitieministerposten igen.

Fler som bloggar: HAX, Edvin Alam, Mina Moderata Karameller och Per Ankersjö

Verkligheten 2.0 - igen

2010-02-16T09:14:00.002+01:00

Internet är något fantastiskt. Det har gett oss möjligheter vi bara kunnat drömma om tidigare. På Internet kan du diskutera, träffas, hålla kontakten, hämta information, samla kraft, skratta, gråta, älska, betala räkningar och ja, så gott som allt du kan i den analoga världen. Internet är också verkligheten. Samhället finns redan på Internet - Internet ÄR en del av samhället.

Precis som i den analoga världen sker ibland otrevligheter. Till skillnad från situationer som utspelar sig AFK finns dock en helt fantastisk säkerhetsventil som för de flesta har formen av ett litet kryss uppe i högra hörnet. Med ett enda klick kan man ta sig bort, bort, bort. Det är i alla fall vad jag skulle kalla för en fördel.

Det finns dock de som vill reglera den här delen av världen. De använder sig av termer som "samhällets och rättsstatens frånvaro på internet", "att jämställa en demokratisk rättsstat med kinesisk diktatur är uppenbart orimligt" och "Integritet är inte detsamma som anonymitet".

När man hör sådant gäller det att dra öronen åt sig. Samma lagar gäller nämligen på Internet som över allt annars, en demokrati som förtrycker sina medborgare är lika förkastlig som en diktatur och rätten att inte behöva identifiera sig i tid och otid är grundläggande.

Det är våra grundläggande fri- och rättigheter det handlar om. Det är vår del av världen, där vi befinner oss, som vissa vill pressa ner i färdiggjutna mallar. Det är våra liv som ytterst kommer att drabbas.

Internetmedborgare, se upp.

---

Niklas Dougherty skriver längre och bättre.

Medborgarmakt

2010-02-12T10:34:00.004+01:00

Jag har inte haft mycket kontakt med polisen i mitt liv. Jag känner ett par stycken, och en gång fick jag lift till busstationen av två som råkade köra förbi, men längre än så sträcker sig inte mina erfarenheter. Det är dock lätt att konstatera att det finns andra som har betydligt tråkigare erfarenheter av myndigheten och de personer som ska representera den.

Ja, ibland rent vidriga erfarenheter. Jesper Nilsson, som skriver på bloggen Tuggarna, tog kort med sin mobil på ett par poliser som extrajobbar som biljettkontrollanter. Helvetet bryter lös, och poliserna ger sig på honom. De tar ifrån honom hans tillhörigheter, anklagar honom för ofredande och hotar med att ta in honom och drogtesta honom om han inte raderar bilderna. Han går med på att göra det och släpps därifrån.

Nu kommer vi dock till historiens första lektion: Don't mess with the computer kids. Nilsson lyckas nämligen återskapa bilderna och publicerar dem i det länkade inlägget ovan. Han lyckas också återskapa en filmsnutt som tydligt vittnar om vilken stinkande brist på respekt för medborgarna som poliserna håller sig med. Ja, man kan med andra ord också lära sig att there is something rotten in the Swedish police.

Polisen sitter på ett statligt våldsmonopol. De har fått detta våldsmonopol för att skydda medborgarna - inte trakassera dem. Våldsmonopolet måste också tåla och ta granskning från medborgarnas sida. Det är vansinnigt viktigt, eftersom det faktiskt är vi som ger upp våra rättigheter till deras fördel. Ska vi ge upp dem måste vi kunna kontrollera att situationen inte missbrukas. Enskilda individer som är anställda inom polisen som inte klarar av att förstå och respektera detta bör omedelbart byta jobb. Förslagsvis till något där de inte behöver ha kontakt med människor över huvud taget.

---

Läs också Mattias Svensson på Neo och Johan Hedin.

Bilder

2010-02-10T16:30:00.003+01:00

Ibland dyker det upp saker i mailboxen eller bland kommentarerna som sätter lite guldkant på tillvaron. Idag har jag mottagit ett förslag på att dels byta den svarta bakgrunden, eftersom det gör allt så dystert, samt att börja lägga ut lätt- eller avklädda bilder på mig själv för att stimulera det politiska intresset.

Det är ju en trevlig komplimang att få, men jag har inga planer som involverar utvik. Däremot skulle jag ju behöva bilder till personvalskampanjen som börjar kicka igång så smått - så om du som läser känner någon som eller själv är bättre än min lillebror på att fota; hör av dig! Mailadresser finns i högerspalten.

Varför staten inte ska äga företag

2010-02-10T08:09:00.004+01:00

Sällan har väl ledarsidorna varit så överens - DN:s, SvD:s och Expressens kräver alla att staten ska sälja av sitt ägande i SAS. (Aftonbladets ställer inga krav, men touchar ämnet med viss uppgivenhet.) Och naturligtvis finns inget egenvärde i att staten äger ett flygbolag - i det snaraste är det precis tvärt om.

SAS-affären visar nämligen tydligt på hur fel det blir. Så länge bolaget går med vinst och drar in pengar till staten, då kan man ju inte sälja. Å andra sidan - om bolaget går med förlust, då blir man benägen att slänga in lite extra cash i hopp om att det ska vända och att man ska få tillbaka sina investeringar. Men, när bolaget börjar gå med vinst igen... Ja, det blir med andra ord en jäkla karusell, helt enkelt, och det finns ingen chans att ta sig ur den.

Hey, det var väl en jäkla tur att staten inte köpte Saab i alla fall.

Fler bloggar: Magnus Andersson, Per Ankersjö, Johan Hedin, Jonas Pettersson, Andreas Bjerke.

Solidariteten, ja

2010-02-08T23:03:00.004+01:00

Hejsan hoppsan.

---

Mer utförligt hos Elkers, Magnus Persson, Dayana och Annie Johansson

Så mycket för den solidariteten...

2010-02-08T08:27:00.002+01:00

Talespersoner för vänsterkartellen skriver idag på SvD:s Brännpunkt om den lag som nu väntar efter att domen föll i det s.k. Laval-målet. Den slog fast att det svenska byggnadsfacket inte har rätt att vidta åtgärder mot ett utländskt bolag där de anställda omfattas av ett utländskt kollektivavtal. Den nya lagen, som alltså kommer att ligga i linje med avgörandet, anklagas nu för att öppna upp för "lönedumpning" och "illojal konkurrens". Man menar att den fria rörligheten inte får innebära "försämrade villkor för löntagarna".

Vilka löntagare det rör sig om står klart. De lettiska arbetarna i Laval-målet, som facket ropade "Go home!" åt, hade nämligen högre lön än vad min egen pappa hade hemma i Härjedalen - och antagligen bättre avtal än om de arbetat hemma i Lettland. Istället rör det sig om Stockholms byggnadsarbetare. Så långt sträcker sig solidariteten - knappt utanför tullarna.

Laval-domen kom 2007. Sedan dess har det alltså stått klart i vilka situationer stridsåtgärder varit olagliga. Jag har inte hört talas om att byggarnas löner har dumpats än så länge.

Den fria rörligheten är ett av de absolut effektivaste sätten att öka välståndet i fattigare länder. Genom den kommer lönerna att drivas upp även där. Facken i Sverige borde visa den solidaritet som krävs gentemot sina utländska kollegor och sluta kräva att de skickas hem till sämre villkor.

De jobbiga jobben

2010-02-07T13:47:00.002+01:00

Jobben var, brukar det heta, den stora valfrågan 2006. Möjligen var debatten lite förenklad redan då, men nu tycks den alldeles ha spårat ur. Alliansfritt Sverige svamlar om minskad köpkraft, uppenbarligen utan koll på begreppet reallön, och Jytte Guteland gör en fantastisk uppvisning i grenen "Säg ingenting med 3 000 tecken" när det kommer till ungdomsarbetslöshetsdiskussionen.

Bakgrunden är CUF:s förslag till facket om att inte jobba för höjda ingångslöner i årets avtalsrörelse. Varför? Det låter ju trevligt med en hög lön direkt när man får jobb, inte sant? Problemet är naturligtvis att det hämmar nyanställningarna. När Guteland slänger ur sig floskler som "Vi tror att vi kan klara resa med hela familjen ombord", "Tillsammans kan vi investera oss ur krisen" och "Vi SSU:are uttalar en nollvision för ungdomsarbetslöshet" så vittnar det otroligt tydligt om hennes brist på förståelse för varifrån jobben kommer. Och visst kan man göra "en satsning på ”välfärdsjobb för unga”" och genomföra "satsningar på utbildning" i vårt land, som faktiskt redan har högre utbildningsnivå än OECD-genomsnittet, men även här är problemet detsamma, för pengarna till offentlig sektor och pengar till löner för ungdomar kommer från samma ställe.

Företagen.

P J Anders Linder frågar sig idag i en krönika på SvD varför i hela friden det bara är Centerpartiet som pratar företagares villkor idag - och varför vi inte får gehör för det i regeringen. Kanske är det för att Robin Hood är missförstådd och populär i det här landet medan sagan om den lilla röda hönan inte är det, kanske är det för att medias rapportering fortfarande ger intrycket av att alla VD:ar har en jättehög lön, kanske är det den svenska avundsjukan, eller kanske det faktum att företagande verkar främmande och något som man aldrig kommit i kontakt med. Det är egentligen lite skitsamma, för poängen är att vi måste få till ett värderingsskifte på den här punkten.

Jobben kommer med företagen. Skatteintäkterna kommer med företagen. Utbildning, vård, lön - allt detta skulle sakna förutsättningar utan företag.

Det kommer att bli en jobbig insikt för de partier som byggt sin framgång på att tala om kapitalistiska utsugare.

Opinionsläget

2010-02-05T07:58:00.003+01:00

Jag har för vana att titta på nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige. Vanligtvis är det inte särskilt blodtryckshöjande, men nu på morgonen skulle man diskutera Centerpartiets opinionsläge.

Som vanligt när gamla sossar kommer in i bilden börjar man prata om att Centerpartiets s.k. omsvängning mot liberalt håll ska ges skulden - och ungefär då börjar jag undra vilken typ av kompetens som krävs för att få sitta i den där soffan. Minnen från valet 2006 verkar i alla fall inte höra dit.

I valet 2006 blev nämligen Centerpartiet landets tredje största parti. Vi blev inte det för att det finns en herrans massa bönder i Sverige - de har inte varit våra kärnväljare sedan 70-talet - utan på att vi pratade visioner som innebar mer makt till människan. Vi pratade en friare arbetsrätt, regelförenklingar för företag och var det enda parti som hade identifierat FRA-lagen som en integritetskränkning i ett partimanifest. Centerpartiet upplevdes som bättre än någonsin, inte bara på landet, utan också i staden. Det var vår förnyelse vi vann på - en förnyelse som har stark anknytning till partiets historia (som ju exempelvis var det enda som motsatte sig ATP-reformen ur ett frihetligt perspektiv). Det är när vi tagit avstånd från socialismen som vi haft störst framgångar.

Personligen tror jag att det är därför vi ligger risigt till just nu. Förnyelsen har stannat av, och människor tror att allt vi gör är att sitta i knät på moderaterna. Vi har varit alldeles för dåliga på att kommunicera ut vad vi faktiskt gör - och alldeles för dåliga på att berätta vad vi vill.

Man misstar sig om man tror att det inte finns några bra idéer vi vill genomföra. Problemet tycks snarare vara att Sveriges samlade journalistkår tycker att det är Maud Olofssons ansvar att serva industrin med köpare. Centerpartiet behöver lära sig att flytta fokus och börja prata.

Centerpartiets framtid i en blogglista?

2010-01-27T17:21:00.003+01:00

Politometern har nu släppt listan på de mest inflytelserika centerbloggarna. Det är en sjukt intressant lista, inte bara för att jag når en hedrande tiondeplats, utan också för att jag tror att den speglar partiet och vilken framtid vi går till mötes.

Efter att snabbt skummat igenom topp femtio så gör jag bedömningen att en klar majoritet utgörs av sådana som jag skulle kalla för yngre människor. (I politiska sammanhang, mind you.) Första och andra plats innehas av CUF:s före detta respektive nuvarande förbundsordförande.

Internet kommer att spela en allt större roll i politiken framöver, det är jag övertygad om. Nästa generation centerpartistiska makthavare har fattat detta och med andra ord redan skaffat sig ett inflytande.

Uppdatering: Magnus Andersson exemplifierar föredömligt, naturligtvis.

Saab är sålt

2010-01-26T23:47:00.004+01:00

Så kom då äntligen bekräftelsen på det som egentligen var ute och snurrade redan igår. Maud Olofsson har haft is i magen och råg i ryggen under hela processen, och det har lönat sig. Med Sahlin som statsminister hade det istället varit du och jag som fått stå för notan.

Fler bloggar: Magnus Andersson, Per Ankersjö, Tobias Gillberg, Mina Moderata Karameller, Magnus Persson, Annie Johansson, Elias Giertz.