Läser SvD:s "fråga psykologen" och blir förskräckt. Inte nog med att den 50-åriga kvinna som klagar över att hennes särbo inte köper möbler åt henne skriver "[n]är jag vet att han har pengar och inte vill ge mig av dem så känner jag mig värdelös och ful", psykologen kategoriserar i sitt svar honom som en snål människa och ifrågasätter om kvinnan över huvud taget bör ha ett förhållande med honom. Snåla människor är tydligen inte bara snåla med pengar, utan med känslor och upplevelser också. Givmilda människor å andra sidan, de bara ger och ger och tänker att det säkert ordnar sig imorgon också.
Vad i hela jävla friden var det där?!
Precis som Drottningsylt är jag förstummad. Så om man har pengar och inte ger bort dem är man en ond människa? Har psykologiutbildningen blivit en internkurs för socialismen? Och om inte, hur fick tanten sin psykologlegitimation? Hur kan man ge en sådan onyanserad bild av verkligheten? Att påstå att flummare är de goda och ordningsmänniskor med ansvarskänsla är de onda är ju idiotiskt.
Jag kan bara dra tre slutsatser av det hela.
1. Om jag behöver psykisk vård ska jag inte söka mig till Madeleine Gauffin Rahmes praktik,
2. Vore jag mannen kvinnan är särbo med skulle hon vara singel nu,
3. Får jag välja håller jag mig till snåla människor. Lugnt. De känner sig i alla fall inte värdelösa och fula av att man inte slänger pengar på dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Även jag var förskräkt av denna psykologs råd till kvinnan. För det första så bor dem "var för sig". Det måste de ha diskuterat innan de inledde sitt förhållande. Varför ska mannen betala för att inreda hennes hus om de inte bor tillsammans? Hur mycket tid tillbringar han hos henne? Har hon inte ett jobb? Är hon endast ihop med mannen för hans pengar? Man kan väl tänka sig att det är fullt möjligt att mannen känner till detta, och att det är därför han väljer att inte flytta ihop med henne!
Hehe, Hanna! Där skrev du verkligen något bra och roligt...håller med dig!
//Birger
Jag håller med. Delvis...
Hon, psykologen, tycks vara väldigt kategoriserande. Lite väl så med tanke på den knapphändiga information som ges om situationen.
Däremot är man väl inte helt ute och cyklar om man säger att att snålhet ofta tar sig uttryck hos en person på fler sätt än när det gäller hur denna håller i sina pengar? Och därmed borde det väl vara rimligt att en person som är snål med pengar även kan tänkas vara snål på andra sätt?
Därmed verkligen inte sagt att en person är "ond" för att denna inte ger bort sina pengar bara på grund av att man har pengar (det är ju inte riktigt vad som sägs heller). Det är för mig en lika stark hårddragning som du (och jag) kritiserar psykologen för.
Utifrån den lilla informations som ges är jag dock benägen att hålla med psykologen om hennes slutsats, även om jag inte håller med hennes resonemang.
Självklart finns ingen skyldigheter att dela med sig av pengar bara för att man har mer. Men för mig är det dock en självklarhet om man befinner sig i ett förhållande med en person och man har mycket mer pengar än den andra, att man delar med sig. Inte desto mindre om man varit ett par i tre år. Är man verkligen kär i någon så hjälper man väl denna person på alla sätt man kan? Så länge det inte skadar en själv eller andra alltför mycket, men det gör det ju knappast att ge bort lite pengar om man har mycket.
Skulle båda dessa personer klara sig bra på egen hand, både han och hon har en bra inkomst som räcker gott och väl så skulle det ju såklart vara en annan grej att hon önskar mer pengar av honom, eftersom hon i så fall endast skulle vilja ha dessa för pengarnas skull i sig. Är man dock 50 år och inte ens kan köpa nya möbler till sitt hem, så är det inte särskilt gentlemannamässigt att inte erbjuda lite hjälp. Och det är enligt mig helt klart befogat att fundera över mannens intentioner och kärlek till kvinnan i fråga.
Ett exempel; säg att du studerar, vilket jag tror är mycket möjligt att du gör, och har varit tillsammans med en kille i ett par år. En kille som jobbar och tjänar bra, säg en fem-sex gånger mer än vad du får i månaden, och kanske även har en förmögenhet. Ni åker till Stockholm, och ni går på NK där han köper kläder för 30 000:-. Sedan går ni till UFF där du köper kläder för 200:-, för att du inte har råd med annat. Jag vet inte, rent principiellt (och politiskt?) går det nog att försvara detta, men inte i praktiken. Jag tror inte att du skulle tycka det kändes roligt. Och för mig, säg i killens situation, skulle det vara självklart att erbjuda mig att köpa någonting åt henne. Gör en kille inte det i den situationen så bör man åtminstonde ifrågasätta detta, vilken insändaren alltså gjort.
Kan inte göra annat än hålla med föregående kommentarer. Man kan ju knappast kallas snål om man inte bjuder den andra på en massa grejer när man inte ens bor ihop!!!
Till föregående:
Vi vet på tok för lite för att kunna dömma något ur situationen. Men om du förväntar dig att den du dejtar eller vem det kan vara ska betala för kalaset så hade jag aldrig velat träffa dig. Då är det iofs du som är snål.
Oavsett hur mycket du tjänar är det tanken som räknas. Hur mesigt det än kan låta.
Blev lite svårt att hänga med i kommentarerna nu. Jag är iaf Anonym 1, Daniel, som skrev det långa inlägget. Anonym 2 antar jag skrivit dom följande två kommentarerna?
Så, till Anonym 2 med fler; det gäller att inte blanda ihop begreppet snål med hur man värderar egenskapen att vara snål. Definitionen av att vara snål är väl att inte dela med sig av något som har mycket av. Eller att över huvudet taget vara benägen att inte dela med sig. En person som väldigt gärna delar med sig måste ju anses vara generös. Ju större andel av något en person delar med sig av desto mer generös och mindre snål är denna person. Och vice versa.
Sedan är det ju en annan fråga hur man ska värdera egenskapen snålhet.
Så om man då ska hålla sig endast till dom fakta som ges och försöka dra en slutsats utifrån dessa (vilket ju är psykologens jobb på SvD): dvs att kvinnan är 50 år, kvinnan och mannen har ett särboförhållande sedan tre år, dom pratar om att flytta ihop om några år, han har det mycket gott ställt, hon har det inte, han köper exklusiva möbler, hon har bara råd att köpa begagnade möbler.
Utifrån dessa och definitionen av snålhet tycker jag att man kan dra slutsatsen att mannen inte verkar vara generös, utan snål. Hur snål, är det svårare att dra en slutsats om.
Sedan kan man alltså ställa frågan till kvinnan, hur hon vill förhålla sig till detta faktum.
Vill dock även poängtera att kvinnan i insändaren faktiskt aldrig säger att hon vill ha pengar av mannen eller liknande. Hon skriver; "När jag vet att han har pengar och inte vill ge mig av dem så känner jag mig värdelös och ful. Hur kan jag tänka istället?"
Notera att hon inte skriver, och heller inte jag i mitt tidigare inlägg, något om att "när han inte betalar hela kalaset", utan hon skriver "inte vill ge mig av dem". Där ordet av gör stor skillnad, gentemot om hon skrivit "inte vill ge mig dem".
Återigen en hårddragning att prata om "hela kalaset", vilket i detta fall skulle vara att köpa henne ett helt hus med hull och hår.
Att inte hjälpa sin flickvän med pengar att köpa en ny soffa, så att hon inte ska behöva köpa en begagnad, när man själv har det mycket gott ställt med pengar måste ju ändå dom flesta hålla med om att det är lite märkligt. Speciellt om man älskar denna flickvän.
Sedan kan det finnas flera olika spekulativa orsaker som ger en anna bild av det hela, åt båda hållen.
Förstår inte riktigt vad som menas med att det är tanken som räknas, och att mängden pengar inte spelar roll. Men mängden pengar är väl just det som spelar roll. Om jag hade en nära kompis som vann 100 miljoner på lotto och sedan samma kväll inte ens bjöd mig på en enda öl, så skulle jag starkt tveka om att forstätta kalla honom kompis. Hade han vunnit 1000 kr och inte bjudit hade det varit en annan sak. Det handlar om mängden pengar.
Anonym 12:12 AM/Daniel,
Jag håller med om att för lite information ges i frågan, men jag tycker att citatet "inte vill ge mig av dem" är illa nog. Vad har kvinnan för rätt att göra anspråk på mannens pengar? Det handlar inte om något gentlemannamässigt, det handlar om respekt för äganderätten och var människas ansvar för sitt eget liv. Jag, som "fattig student", vill faktiskt inte att min pojkvän ska betala för min pizza - än mindre mina kläder eller en soffa! Någon sådan "välgörenhet" skulle jag faktiskt aldrig tolerera.
Du tar upp ett exempel om en vän som potentiellt vinner 100 miljoner - det är en helt annan sak! Om nu mannen (vilket vi i och för sig inte vet, men kanske ändå kan förutsätta) har tjänat sina pengar genom att jobba så har han rätt till dem. Varför har kvinnan inte lika bra ekonomi? Man kan inte enbart ta hänsyn till situationen, utan måste se på hur den uppstått också.
Det lär ju också vara så, att när (om?) de flyttar ihop så kommer de att använda hans möbler. Då får hon ju i alla fall del av dem!
Snålhet är alltid något man kan diskutera. Kanhända har mannen så bra ekonomi för att han tar ansvar för den? Kanske prioriterar han andra saker framför möbler till henne? De pratar ju trots allt om att flytta ihop, och vad är då poängen med att inreda två lägenheter när möblerna kanske inte kommer att passa ihop sen?
Om kvinnan känner sig värdelös och ful eftersom hennes särbo inte betalar saker åt henne måste hon verkligen jobba på sin självkänsla. Och behöver hon verkligen bli köpt på det där viset? Nej, så länge de inte bor ihop och inte har en gemensam ekonomi så är det väl fullt rimligt att han inte köper möbler åt henne.
"Om kvinnan känner sig värdelös och ful eftersom hennes särbo inte betalar saker åt henne måste hon verkligen jobba på sin självkänsla. Och behöver hon verkligen bli köpt på det där viset?"
Precis, och det ar ju vad kvinnan sjalv insett och vill ha hjalp med, hon fragar ju inte:
han ger mig inte av sina pengar vilket far mig att kanna mig ful, hur kan jag fa honom att andra sig och ge mig av hans pengar?
Utan sager ju "Hur kan jag tänka istället?"
... och det är precis den attityden som psykologen försöker få ur henne.
Skicka en kommentar